Reprissändning # 2

Och här kommer ett inlägg som publicerades i bloggen den 11 oktober, 2007.

Att glömma komma ihåg
Jag är sjutton år och barnflicka i Dallas en sommar. Hög luftfuktighet, shoppingcenter, barn, steaks, Texas och country. Vill göra något efter jobbet och anmäler mig till en kvällskurs i hur man lär sig att komma ihåg saker. Få ett bättre minne, helt enkelt.

Problemet är att jag glömmer bort att gå.

Reprissändning # 1

Eftersom jag är bortrest över helgen tänkte jag bjuda på några tidigare publicerade inlägg från bloggen.

18 april 2007

Ring, ring bara du slår en signal
Kom tillbaka från Umeå idag. Väl på kontoret hittar jag inte min telefon. Inte mobilen alltså utan den trådlösa jobbtelefonen. Den är inte i batterihållaren, inte under de högar av papper jag har på skrivbordet, inte nere på lagret, vid kopiatorn eller i sammansträdesrummet. Borta!

Jag tittar till och med i min väska för att kolla om jag i ett ögonblick av totalt hjärnsläpp lagt ner den där, men inte. Blir ändå lite lättad över att inte vara på väg att bli helt knäpp!

Börjar kartlägga situationen och det kommer fram att min praktikant har sett en kollega stå vid mitt skrivbord och prata i sin egen telefon. Kollegan i fråga råkar stöta till bordet och batteriladdaren åker i golvet. Jag kollar på golvet, men ingen telefon. Då ser jag papperskorgen. Den tömdes igår och nu är det en ny påse i. Jag slår ihop ett och ett och inser att det finns en risk att telefonen ramlade ner i papperskorgen när bordet stöttes till, men vart är isåfall min soppåse nu? Jag går ner i soprummet och ringer min telefon från mobilen. Jag hör att det ringer i en av de svarta sopsäckarna. Det ringer LÄNGST NER i säcken...

I den svarta sopsäcken finns en massa små, vita påsar (jag tänker att det är ungefär som ett klustervapen, men inser att den associationen helt och hållet är en arbetsskada) och jag börjar plocka upp påse efter påse för att till slut se min telefon instängd tillsammans med papper och bananskal.

Slutet gott, allting gott!

Forskare i Kenya har inte fått något om bakfoten

Marianne i Kairo uppmärksammade mig på en spännande artikel i DN. Tack snälla!

Det är nämligen så att:
Forskare i Kenya har hittat fotspår av vårt eget släkte Homo som är en och en halv miljon år gamla. Det är första beviset på att någon gick upprätt precis som moderna människor gör i dag.

Här kan du läsa hela artikeln!

/Susanna som bloggar från mänsklighetens vagga

Om en helgutflykt till Kisumu

Om några timmar tar vi bilen till Kisumu i västra Kenya där vi ska tillbringa helgen. Staden ligger alldeles vid Victoriasjön och tydligen ska President Obamas farmors by ligga i trakten. Vi ska se om vi kan hitta den.

Så nu ska jag bara packa, steka pannkakor och fylla kylväskan innan det är dags att ge sig av!

Ha en trevlig helg!

Om ett tillkännagivande av en flytt

Nu ska jag berätta något som inte riktigt framgått i bloggen förut - tanken är att vi så småningom ska flytta till Zimbabwe! Vi är stationerade i Nairobi på grund av situationen i Zim, men så snart det går kommer vi att flytta dit. Det kan bli i sommar, men det kan också dröja mycket längre än så.

Medan ni funderar på saken ska ni få läsa en krönika som min N skrivit nedan.

I dagarna har Zimbabwe fått en ny koalitionsregering och en premiärminister. Morgan Tsvangirai, som enligt internationella valobservatörer fick en majoritet av rösterna i president- och parlamentsvalet i mars, ska nu dela den politiska makten med de personer som tidigare bedrivit öppen terror och misshandlat både honom själv och andra företrädare för oppositionen MDC. Tanken är svindlande.

Detta var mitt andra besök i Zimbabwe och huvudstaden Harare sedan oktober 2008. Mitt starkaste intryck den gången var den apati och närmast demonstrativa likgiltighet varmed man blev bemött av hotellpersonal och folk inom servicesektorn. Jag liksom kom på mig själv med att knyta näven i byxfickan och försöka förstå. Detta kan man tycka är ett lyxproblem. Kanske till och med en självklarhet i ett land där 2/3 eller mer av den kvalificerade arbetskraften sedan länge har flytt landet och de flesta människor man träffar har givit upp tron på allmänna val och politiken som instrument. Icke desto mindre var det oerhört påtagligt och frustrerande.

Till min förvåning var denna känsla av apati förbytt när jag nu besökte landet igen. Istället fick jag nu intrycket av att alla i hemlighet gick och väntade på att något måste hända – ”Zvakwana” som är shona och betyder ungefär ”Nu räcker det!”.

Parallella världar

I Harare, där det råder fullständigt kaos i avsaknad av i stort sett alla grundläggande nyttigheter som vatten, sanitet och mat, upphör man aldrig att förvånas över de oaser av frid och den uppfinningsrikedom som zimbabwierna besitter. Mitt i stan, nära Mugabe Road, ligger det förnämliga bokkaféet där man kan lyssna på traditionell musik samtidigt som man surfar trådlöst och någon deklamerar en dikt – en absurd känsla. Vägg i vägg ligger även en jazzklubb dit folk kommer för att spisa jazz och kanske ta en öl. Man kan promenera dit på breda boulevarder som är i närmast perfekt skick, där folk lever sitt liv som vanligt och känslan av osäkerhet är som bortblåst. Självklart är jag inte så naiv att jag inte förstår att läget ser olika ut på olika ställen i Harare och att jag är oerhört privilegierad, men ändå.

Hur överlever vanligt folk?
Vad som skett sedan mitt förra besök är att regeringen officiellt erkänt US-dollar som betalningsmedel i dagligvaruhandel och för löner till statstjänstemän. De få mataffärer som nu har öppnat accepterar endast dollar. Det är dock fortfarande oerhört svårt att få tag på dollar och växel är det ingen som har. Vanligt är att man blir erbjuden att köpa ett par påsar extra mjöl eller någon avdankad hushållsapparat i stället för att få växel tillbaks. En gång blev jag erbjuden en get – men avböjde artigt.

Var finns det hopp?

Det tålamod som zimbabwierna uppvisar med den inkompetenta, korrupta och förtryckande regimen är närmast ofattbart och har ingen motsvarighet i Afrika. Någon har sagt att detta tålamod kanske är en av de främsta anledningarna till varför det aldrig kan bli någon folklig resning. Hur länge detta tålamod räcker och vad det beror på får jag återkomma till.

Om enkäten...

I enkäten här till höger framgick det att ni:
1. vill se fler bilder
2. vill veta mer om N

Det ska bli!

Om en dag med bio

Efter ett trevligt lunchmöte idag gick jag in i köpcentret intill och kollade om det gick någon bra film. Filmen "The Curious Case of Benjamin Button" skulle strax börja, så jag köpte en biljett för 380 shilling, runt fyrtio kronor, och gick in i den tomma salongen.

Nationalsången inleder varje filmupplevelse, så det är bara att ställa sig upp.



















Lite reklam...


















Och sedan började filmen!

Jag gillade den och lämnade biomörkret med en bra känsla i magen. Lite "Amelie från Montmartre", lite "Forrest Gump", men mest sin egen. På vägen hem började solen gå ner och ljuset blev sådär varmt som jag älskar när det blir. Människor på väg hem från jobbet, kvinnor som skar frukt och grillade majs, två unga killar som vallade ett trettiotal kor på vägen, barn i skoluniformer på väg hemåt, trafikstockning på Ngong Road. Och det gyllene afrikanska ljuset.

Travelstart om massajmarknaden

Här kan du läsa mitt senaste inlägg på Travelstart!

Kronprinsessan gifter sig

"Idag blir Victorias förlovning officiell" står det med feta versaler på Expressens nätsida. Och DN skriver naturligtvis också. Tydligen blir det kungabröllop före midsommar. Utan att vara särskilt royalistisk tycker jag att bröllop låter som en bra idé. Och visst vore det roligt med ett riktigt stort kungabröllop! Go, Victoria!

Och här kan du läsa om hur en kunglig förlovning går till!

Om grahamsscones och om Oprah

I ugnen gräddas grahamsscones just nu och på TV är det "Oprah" och ett program om amerikanska ungdomar som bygger en skola på den kenyanska landsbygden. Samtidigt lär de känna kenyanska ungdomar och lär sig en hel massa om livet i Afrika. Här kan du läsa mer!

Som vanligt blir jag rörd och fäller några tårar.

Grahamsscones
3 dl mjölk eller filmjölk
80 gram smör
4 dl grahamsmjöl
4 dl vetemjöl
4 tsk bakpulver
1 tsk salt

Gör så här:
Blanda mjöl, bakpulver och salt i en bunke. Skär smöret i bitar och blanda ner det i mjölet. Finfördela smöret med fingrarna till en grynig massa.
Blanda ner mjölken och rör ihop till en deg, men sluta när du kan kan forma till en deg. Dela degen i fyra bitar och platta ut till runda kakor, cirka 12-15 centimeter i diameter. Skär två skåror i varje kaka, i ett kors. Nagga kakorna med en gaffel.

Lägg på bakplåtspapper eller smord plåt och grädda i 250 grader i cirka 10 minuter. Servera nygräddade och varma!

På http://www.scones.se/ finns massor av olika recept på scones!

Delete - ett inlägg i repris

Hittade ett inlägg som jag skrev här på bloggen i maj förra året.

Delete
Kliver över dagens och gårdagens DN i hallen och ser ut över lägenheten. Det är stökigt. Väskan från Göteborgsresan står framme, ytterligare några DN ligger utspridda här och var. Artiklar, papper och grejer till magisteruppsatsen, jag just håller på att bli klar med, ligger utspritt på golvet och i köket står glasen i parad framför diskhon.

På jobbet är det likadant. Massor av bra-att-hapapper turas om att ligga närmast tangentbordet. Det där vattenglaset, kaffekoppen och müslimedfilglaset står uttråkade och väntar på att bli rena. Jag klandrar dem inte.På datorns skrivbord ser jag knappt bakgrundsbilden för alla dokument jag sparat där. Det är ju så bra att spara på skrivbordet, då hittar man dem ju så lätt. My ass.

Och min kropp känns lite sjuk. Kanske att jag börjar bli sjuk. Kanske för att jag jobbar för mycket. Och för att jag sliter med den där uppsatsen som banne mig ska bli klar.Vill klicka på ctrl alt delete. Bort med allt skräp. Fram med prydliga högar.

Hit med en välstädad lägenhet, ett skrivbord med en välmående blomma på och en dator där allt är fint instoppat i mappar med pedagogiska namn. Och langa fram en utvilad Susanna. Kanske att jag måste lägga mig i soffan en stund och vila nu. Den som ändå hade haft lite Ben & Jerrys att kyla den nog svullna halsen med.

Min kompis Anna skrev i en kommentar till inlägget att "Du kanske ska prova Esc-knappen..." Det var nog det jag gjorde för här är jag nu i Afrika och situationen ovan känns rätt avlägsen.

Om rökningsförbud utomhus

I Sverige får man ju inte röka på restauranger längre. Inga konstigheter med det. Här i Nairobi är det däremot förbjudet att röka när man är utomhus. Man kan riskera att få böter eller fängelse om man skulle tända sin cigarett på öppen gata. Om man inte råkar stå i anvisad rökruta då.

På restauranger är reglerna lite olika verkar det som; på en del är det okej och på andra inte. Och vissa har ju en rökfri del i restaurangen. På en bar såg jag nyligen en skylt där det stod att man riskerade en bot på 50 000 kenyanska shilling (cirka 5 000 kronor) eller tre månaders fängelse om man ertappades med en tänd cigarett i munnen. Hårda bud.

Själv röker jag inte och föredrar att folk röker utomhus hellre än på restaurang.

Slumdog Millionaire

Efter boken "Shantaram" är jag mer än vanligt hooked på Indien och en film jag har stor lust att se nu är "Slumdog Millionaire" som inatt tog hem åtta Oscars.

Slumdog Millionaire handlar om Jamal Malik (Dev Patel), en 18-årig föräldralös pojke från Bombays slumområden. Jamal upplever den största dagen i sitt liv när han blir uttagen till ”Vem vill blir miljonär”. Med hela världen som tittar på är han bara ett svar ifrån att vinna högsta vinsten, 20 miljoner rupier.

Men när programmet tar en paus arresteras Jamal, eftersom polisen misstänker att han fuskar. Ingen tror att en fattig pojke från slummen har sådana kunskaper som Jamal. För att visa sin oskuld förklarar han hur han svarat på varje fråga, och vi får en inblick i hur livet på gatorna ser ut. Jamal berättar om de människor som korsat hans väg, flickan han älskat och äventyren han upplevt tillsammans med sin bror.

Läs hela DN-artikeln här!

Visst låter den spännande?

HIV-positiv ´romance king´ söker...

Det är alltid underhållande att läsa kontaktannonser i tidningen. Jag undrar alltid vilka människor som döljer sig bakom annonserna, vilka svar de får och om det leder vidare till något mer seriöst...

Bläddrade i The Daily Nations söndagsbilaga och kom fram till delen som heter "Soulmates". Underhållningsvärdet satte sig i halsen när jag såg att flera skrivit att de var antingen HIV-positiva eller HIV-negativa. Det är en helt annan realitet här. Det bor drygt 33 miljoner människor i Kenya och av dessa är ungefär 1.8 miljoner HIV/Aids-smittade. Det blev så tydligt när jag läste kontaktannonserna. Och visar att det finns en öppenhet kring sjukdomen som jag inte tror fanns förut.

Till exempel:
Muhammad, 38 years old, financially secure, a muslim, HIV-positive, humble, caring, loving and a romance king. He has old-fashioned family values. Call: ...

Eller:
Gedion, 46 years old, a God-fearing HIV-negative, humble businessman is seeking a glamorous, God-fearing, single or widowed lady for a serious relationship leading to marriage. Should be 38 years and above. If interested contact os SMS your profile to: ...

Svar på en fråga

Det ekade tomt i frågelådan. Endast en fråga kom in när jag häromdagen öppnade upp för frågor. Hallå, bättre kan ni väl?!

Fick dock en fråga från Emmama - gå in och läs hennes fina, roliga sköna blogg om livet i Skottland.

Hennes fråga lyder:
Åh, jag har svårt att komma på EN fråga utan undrar mer allmänt hur det varit med anpassningen till ett nytt land? Du har bott utomlands innan om jag fattar rätt men var är skillnaden nu? Vad är roligt och vad är svårt? Kram!

Mål med resan?
Det här är första gången jag flyttat utomlands utan att ha ett eget, uttalat mål med resan. Tidigare har det varit ett språkutbyte, uppsatsstipendium eller volontärarbete som lockat, men denna gång flyttade jag för att min sambo N fått arbete. Det passade mig perfekt eftersom jag nu fick chansen att varva ner lite och fundera på vad jag vill. Jag är glad att det är N och inte jag som arbetar - jag njuter som en dåre av att ha en massa ledig tid att förfoga över!

Anpassningen till Kenya?
Anpassningen till Kenya har känts lätt och en stor anledning till det är att vi ju har en egen lägenhet. Att bo i värdfamilj som jag till exempel gjorde i Kambodja gör ju att man kommer in i kulturen på ett helt annat sätt. Det är väldigt spännande och roligt, men också väldigt energikrävande.

En annan anledning är att Nairobi är så lätt att trivas i. Det finns mycket att hitta på, klimatet är skönt eftersom det ligger så pass högt upp (det blir varmt, men ganska sällan alltför hett) och alla pratar engelska. Jag är inte beroende av att någon tolkar för mig vilket gör det hela mycket lättare än om vi skulle ha bott i ett annat afrikanskt land som inte kolonialiserats av Storbritannien.

De flesta kenyaner jag möter är vänliga, generösa och tillmötesgående och även om vi kommer ifrån olika kulturer har jag inte ännu upplevt någon större kulturchock. Som utlänning eller som medelklasskenyan i Nairobi kan man leva gott. Handla i bra mataffärer, träna på bra gym, äta på trevliga restauranger och gå på bio. Det här är ett land fullt av kontraster och stora skillnader mellan fattiga och rika och jag skulle garanterat ha fått en annan bild av Nairobi om jag bott i värdfamilj eller i ett annat bostadsområde.

Svårigheter?
Jag lever ett ganska skyddat liv här. Runt vårt lägenhetsområde finns det en hög mur med elstängsel och vakter. Jag går aldrig ut själv när det blir mörkt på grund av att det är för farligt och jag åker mer bil här än jag någonsin gjort hemma. Vi har också blivit stoppade av polisen några gånger för att de vill ha mutor (eller var det läsk?!) och man läser om dödsskjutningar, hemska olyckor och om korrumperade politiker i tidningen. Men jag har sällan kännt mig rädd.

Roligheter?
Jag är så otroligt glad för att jag har fått möjligheten att bo här i Nairobi! Gå till marknaden och köpa frukt, åka till kusten, se Kenyas storslagna natur, njuta av värmen, tid att läsa och fundera, lära känna nya människor, ha mycket mer fritid, hjälp med städning och tvättning, hänga på balkongen och en massa annat.

Det tråkigaste med att vara här är, som ni utlandssvenskar säkert kan intyga, att det är så långt hem. Jag missar saker. Men jag får så mycket också.

Om en lat söndag

Idag har varit en riktigt lat söndag... Simmat lite i poolen tillsammans med ett gäng kenyanska ungdomar som håller på att lära sig simma av en man som bor här på området. Legat i solstolen, lyssnat på de snattrande asiaterna som bor här, och läst "Shantaram" - är inne på de sista hundra sidorna nu. Sedan har jag ätit sen lunch på Java Coffee House tillsamans med N, kollat på en romantisk J-Lofilm och nu funderar jag på om jag ska lägga mig vid poolen och fortsätta läsa eller om jag ska lägga mig i soffan på balkongen och läsa.

Dessa svåra beslut.



















Java Coffee House är en kedja som finns i köpcenter över hela Nairobi. De gör riktigt gott kaffe, goda och ganska billiga luncher, är mysigt och här samlas såväl kenyaner som indier, expats, barn och vuxna. På många andra ställen tycker är det väldigt uppdelat, men inte här på samma sätt.

Travelstart om shopping

Nytt Travelstartinlägg ute nu!

Om resan till Marocko och om att fastna med fantasin i ett afrikanskt land medan man befinner sig i ett annat

Min vän J är en fena på att skriva slogans och när hon för snart nio år sedan vann en resa till Marocko fick jag följa med. Tack snälla J!

Jag hade just kommit tillbaka till Stockholm efter ett halvår i Florens och väl i Marocko kom mina nyvunna kunskaper i konsten att avspisa alltför närgångna italienare väl till pass. Kanske lite för väl tyckte kanske J ibland!

Iallafall, vid poolen låg jag och läste Corinne Hofmanns "Den vite massajen" som nyligen kommit ut då och var och varannan mening inledde jag med "Visste du att i Kenya..." vilket jag gissar J kanske till en början tyckte var intressant men sedan blev tjatigt.
- Vad ska vi göra idag, kanske hon frågade
- Visste du att i Kenya kan man...blablabla..., svarade jag



















Kö till färjan som går mellan Mombasa och Ukunda i skytteltrafik

Jag var fascinerad av Corinnes möte med massajen på Likonifärjan över till Ukunda och vad som hände sedan. En spännande kärlekshistoria. Idag tycker jag att boken är lite blåögd och är lite förlägen över att jag slukade den så med hull och hår (ni vet; europeisk, vit kvinna möter massajkrigare i mörka Afrika), men då var den ett fönster till en ny, spännande värld.



















The Likoni ferry

När jag åker till min kompis vid kusten tar jag samma färja som Corinne gjorde när hon första gången såg sin massaj och på vägen till min kompis hus åker jag förbi den bar där hon återigen såg honom.

Ett fruktstånd i Ukunda



























Det är ändå roligt att se miljöerna i verkligheten.

Massajdans vs indisk tempeldans

Jag fick ståbiljett till massajdansen vs indisk tempeldans och jag minns knappt när jag gjorde något bättre en vanlig onsdag. Alliance Francaise, som är den franska kulturföreningen som arrangerade kvällen, håller till i lokaler i närheten av Nairobi university. Scenen var på deras bakgård och medan indiska familjer, kenyanska ungdomar, expats och massajer började strömma in riggades ljuset på scenen, sorlet steg och jag åt en god, grillad smörgås som fanns att köpa i caféet intill.

Jag kan på intet sätt göra kvällen rättvisa genom att skriva om upplevelsen, men jag skriver ändå. Föreställningen inleddes med att två indiska kvinnor dansade alltifrån traditionella danser från södra Indien till Bollywooddans, därefter dansade massajmannen solo - och oj, vad vackert det var. Han var så smidig, vig, lång och hade en sådan kroppskontroll att det var makalöst. Är rädd att mina bilder med mobilkameran inte gör dansarna någon rättvisa alls.

Därefter dansade en av de indiska tempeldanserskorna tillsammans med massajen. Att se danserskans vackra fingerrörelser och förföriska ögon i kontrast mot massajens spejande, eggande kroppsrörelser, hopp och graciösa steg var obeskrivligt. Mot slutet dansade massajen indiskt tillsammans med tempeldanserskan och hon körde några massajmoves. Det var vackert, förföriskt, roligt, senuellt, imponerande och alldeles underbart.

Tydligen träffades de två på en kulturfestival i franska Avignon. De utförde sina respektive nummer och när någon föreslog att de skulle göra ett treminutersnummer tillsammans avfärdade de det som omöjligt. Sedan började de öva, insåg att det gick, och det här blev resultatet. Föreställningen höll på i ungefär en timme och publiken applåderade länge efteråt.

Klicka på collaget om du vill se det i större format!

Farmor Henny är död

Inatt stannade min farmors hjärta och hon dog vid 88 års ålder.

Meddelandet nådde mig nyss.

När vi var ute på vårt sommarställe när jag var liten lagade hon den godaste mat som fanns. Och hennes drottningsylt var inte av denna värld. För mycket länge sedan bodde hon och farfar i en liten lägenhet i Stockholm där Gallerian nu finns. De flyttade till nya Vällingby lagom till barnen kom och lägenheten var ett under av modernitet med varmvatten och toalett inomhus och inte ute på gården som i stan. Min farmors liv måste ha blivit mycket enklare då.

I den lägenheten bodde hon i drygt sextio år. Fram till inatt.

Vi stod aldrig varandra nära och bakgrunden till det är för privat för att yppa här. Men en farmor är alltid en farmor och Henny som hon hette gjorde helt säkert så gott hon kunde.

Nu när du vilar på ditt moln däruppe i himlen och tittar ner får du se hur stor världen är. Och ändå så liten. Du kan se från Vällingby hela vägen till ditt barnbarn i Kenya och förundras över att avstånd som förut kändes så stora plötsligt har krympt till nästan ingenting alls. Du kan titta ner på ditt andra barnbarn som just nu ammar sin dotter och den tredje som är en sådan fin ung man och arbetar hårt på bank och den fjärde som inlett sitt andra år som gift. Och du kan vara säker på att vi alla i just denna stund tänker på dig. Jag, medan jag tittar upp på den afrikanska himlen och min syster medan hon stryker sin dotter över det fjuniga håret.

Och du kan titta ner på dina två barn och se att de gjort så gott de kunnat.

Vila nu i frid, lilla farmor, och hälsa farfar från mig!

Tom blogg

Märkligt, igår när jag gick in på min blogg var det helt tomt. Högerspalten fanns där, men inläggen var borta. När jag gick in en stund senare såg det ut som vanligt. Samma sak idag igen. Konstigt. Säg gärna till om ni inte ser inläggen heller.

Förresten, om ni ser det här inlägget betyder det ju att allt är i sin ordning... Smart, Susanna.

Saker jag ska göra

Saker att se fram emot i vår eller på väg mot den kallare årstiden eftersom Nairobi under sommaren blir väldigt kyligt:

• Besök från N:s föräldrar - helt fantastiskt!
• Åka till Maasai mara på safari - det kommer jag verkligen att blogga om
• Resa hem till Stockholm & allt jag ska göra där - lilla Julie, snart kommer moster!
• Övningsköra och förhoppningsvis ta körkort - wish me luck!
• Få en kompis på besök här i Kenya - ska bara hitta ett bra datum
• Åka till kusten en gång till - måste se havet och hälsa på min kompis en gång till
• Besöka Kibera - Nairobis slum - en ungdomsorganisation ordnar guidade turer dit (man åker inte dit på egen hand)
• Njuta av balkongen så mycket det bara går!

Kommentarer & frågestund

Nu ligger jag här och pöser i soffan på balkongen och har just svarat på era kommentarer. Tack, det är så mycket roligare att skriva när ni kommenterar! Och så funderar jag på att ha en frågestund! Om jag får ihop tio frågor från er fram till fredagkväll (imorgon alltså), så svarar jag på dem här i bloggen.

Maasai energy meets Indian grace in cultural spectacle

Ikväll är det dansföreställning på den franska kulturföreningen Alliance Francaise som jag ska försöka få biljetter till. På scenen: en massaj och en indisk tempeldanserska. Det kan bli hur coolt som helst! Sittplatserna är slut, men jag hoppas på en ståbiljett.

Come February 18, it will be a cultural spectacle at the Alliance Francaise in Nairobi as the robust traditional Maasai dance style, and the subtle and intricate Indian Kathak routines are brought on stage. Kenyan professional choreographer Anuang'a Fernando teams up with Indian classical and traditional dancer Jaya Pachuari to present a rare dance show that fuses Indian dance style Kathak and the African Maasai dance. The exposition is rightly dubbed Fusion Indo Maasai.

Och här kan ni läsa hela artikeln om föreställningen som publicerats i dagstidningen "Daily Nations" nätupplaga.

Kryddoftande smulpaj

Till efterrätt ikväll blir det en kryddig äppelkaka som min lilla mamma brukar göra!

Kryddoftande smulpaj
4-5 äpplen
2 msk smör
1 dl farin (man kan också använda råsocker)
1 tsk malen kanel
l½ tsk muskot
½ tsk kardemumma

Smuldeg
3/4 dl farin eller råsocker
1½ dl havregryn
1 dl dinkelmjöl (eller vanligt vetemjöl)
125 g smör

Kärna ur och klyfta äpplena fräs dem i smör i en stekpanna tillsammans med kryddorna. Häll över i en ungssäkerform. Blanda farinsocker, havregryn, och mjöl i en bunke. Häll över smöret och rör om till en smulig deg. Strö detta över äpplena. Grädda i mitten av ugnen i cirka 20 minuter. 150 grader. Servera med vaniljsås eller glass!

Ha en skön kväll!

Travelstart om den vidunderliga utsikten från Kenyatta Conference Centre

Ett nytt Travelstartinlägg hittar du här!

Om steg och om middag på balkongen

Jorå, 16207 steg blev det igår. Detta kommer jag inte i närheten av idag, men ska ta en promenad till affären nu iallafall och handla mat inför ikväll. Vi har bjudit över ett par vänner på middag på vår nya balkong.

Och såhär ser det ut när jag kommer ut genom porten där vi bor:

My walk in pics

Powerpromenaden blev drygt 6000 steg och nu ska jag sätta tänderna i en fruktsallad på balkongen. Men först några mobilkamerabilder från promenaden...

En liten butik

Jag är igång... Nu jäklar ska det matas steg!

Lummigt område

Några killar håller på att gräva en grop (till vänster)

Här är en liknande "klädaffär" som den jag handlade i häromveckan

Jag kände mig duktig, fick upp flåset och var på bra humör! Ungefär vid bilden ovan sprang jag in i den kvinna som brukar ge mig manikyr.

- Oh Susan, you are more fat now than last time, log hon

- Eh... You think so, sa jag och kände mitt självförtroende sjunka ner i skorna

- Yes, but maybe it is the clothes

- Eh... Maybe, but I think I look the same.

Sist det hände var här och jag blir fortfarande tagen på sängen av sådana kommentarer. Men jag får inte ta åt mig av sådant här.

Om en stegtävling

Anne bloggar från Oregon i USA och har startat en stegtävling som jag ska vara med i. Den började förra veckan, men jag är lite sen i startgroparna så jag hänger med från idag istället. Jag har min stegräknare från Silwa runt halsen (en sådan som på bilden) och ska ta en promenad nu.

Jag älskar ju att promenera, men ibland tar det emot som bara den. Då är det motiverande och roligt att se hur många steg det blir.

bilden är lånad från www.pricerunner.se

Om bränderna igen

Hotellet vi bodde på ligger alldeles bredvid den där mataffären som brann ner för några veckor sedan. När vi stod och tittade på ruinerna tänkte jag på den fruktansvärda ångest de inlåsta måste ha haft. Jag slutade andas bara vid tanken.

Och så minns ni kanske den där tankbilsbranden som inträffade strax efteråt. Häromdagen såg jag en bild från den branden som fick det att vända sig i magen på mig.

Många såg sin chans att få gratis bensin och rusade till platsen med hinkar för att få sig en andel av de drygt 40 000 liter som runnit ut. Ett rykte säger att polisen, som spärrade av området kring tankbilen, tog betalt för att släppa in de här människorna på området. Någon kunde inte betala de shilling som krävdes, blev arg och tände på.

Ett hundratal människor dog och dubbelt så många skadades allvarligt.

Me. Hungry. Eat. Now!

Sitter och tänker på det här med engelskan samtidigt som jag har en hand i den hjärtformade pralinasken som jag fick igår. När jag gick i gymnasiet var jag en sommar i Dallas och New York och en annan i London. Jag var barnflicka på somrarna och det här var ett perfekt sätt att resa - familjen betalade resan, jag fick min reslystnad mättad, bodde i värdfamilj och blev bättre på engelska. Min engelska var mer amerikansk än brittisk och jag applåderades i Amerika för att jag snackade så bra. Och på min skola var ungefär hälften av lektionerna på engelska.

Sedan började jag resa till utvecklingsländer (ja, och till Italien vilket är något av ett utvecklingsland när det kommer till engelskan) och insåg att mitt stora ordförråd snarare begränsade mig än var en tillgång. Jag använde för många ord och kambodjanerna rev sig i ibland i håret för att begripa varför jag använda så många ord bara för att förklara att jag var hungrig och ville äta. Under resorna till länder som Kambodja, Indien och Namibia har min engelska tagit en ny form, den har blivit mer koncis, mer anpassad till ändamålet så att säga. Onödiga ord har skalats bort och fram kommer essensen - Me. Hungry. Eat. Rice. Typ. Blandat med några glosor på det lokala språket och kroppsspråk. Och vips blir allt mycket enklare.

Sedan kan man ju äta mycket för att visa att man mår bra, är glad, frisk och tacksam. Det har jag gjort. Vem trodde att man skulle gå ner i vikt av att resa till ett utvecklingsland?!

Min engelska är fortfarande bra, men den har tagit en ny form och anpassat sig till landet jag befinner mig i. Det gillar jag.

Vad vill ni att jag ska skriva om?

En ny enkät ligger ute här till höger. Klart att ni ska rösta!

Om ett östafrikanskt modehus & om att bli överraskad med övernattning på lyxhotell

När vi ätit födelsedagsmiddag igår föreslog N att vi skulle åka till anrika Hotel Stanley i stan för att ta en drink eller ett glas vin. Jag hoppade i min fina klänning som jag fick av N i julklapp. Den kommer från det östafrikanska modehuset Kikoromeo och är den allra finaste klänningen jag äger.

Efter en stund i hotellbaren smet vi in på efterfesten på en stor valentinsmiddag som höll till i en av lokalerna på hotellet. Den var full av rödklädda, snygga damer med tillhörande män och stämningen var på topp. Vi dansade till swahilimusik, 80-talsmusik och till Lionel Richie. Och efter "Hello" eller om det var "Praise the Lord, hallelujah" satte vi oss ner och drack vin och hämtade andan ett tag.

När det var dags att åka hem (typ när vi insåg att vi var ensamma på dansgolvet och servitörerna började plocka bort dukarna) och vi stod i lobbyn tog kvinnan bakom disken fram en väska och en nyckel och gav till N som vände sig till mig och sa: Vad säger du om att bo är inatt?

Så det gjorde vi. Han hade bokat ett rum och i smyg packat en övernattningsväska, vilket förklarar varför han verkade lite hispig, och lagt allt i bilen. Jag gillar den killen! Skön säng, god hotellfrukost och dopp i poolen på hotelltaket - jag blev glad!

Med frukostpannkakor i magen tog vi i förmiddags en promenad i Nairobi och åkte upp i Kenyatta Conference Centre för att se ut över huvudstaden. Det är ungefär trettio våningar upp och utsikten är storslagen. Nairobi ser så litet ut och man ser bort till Nairobi National Park. Om man skulle ha en kikare skulle man säkert kunna spana på girafferna, zebrorna och de andra djuren som strövar omkring där.



















Utsikt från Kenyatta Conference Centre. Det kostar 400 shilling (drygt 40 kronor för non-residents att ta hissen upp)

Det blev en riktigt fin helg.

Are you sure?

När jag var vid kusten och hälsade på min kompis kom en vän till hennes pojkvän på besök några dagar. Trevlig, men en riktig snackpåse. Vi pratade om den zambiska kulturen och han höll låda utan avbrott ett par timmar. Sedan gled vi över och började prata om de olika kenyanska stammarna vilket alltid är intressant.

- Hur många stammar har ni i Sverige, frågade han.
- Nej, det funkar inte så i Sverige. Vi har inga stammar, sa jag.
- Are you sure?
- Absolut, det är jag riktigt säker på.
- Are you really sure about that?

N var på flygplatsen i Addis abeba och skulle låna en telefon för att ringa mig. I telefonkassan sitter en etiopisk tjej.
- Var är du ifrån, frågade hon.
- Jag är från Sverige, replikerade N
- No no no, maybe you are from Nigeria. Or Ghana. Or New York!
- Nej, jag är verkligen från Sverige.
- Are you sure?
- Eh...ja!
- No no no, maybe you are from Togo or from Tanzania.
- Nej...
- Are you sure?
- Kan jag få jag låna telefonen nu?

Det blir lite komiskt att bli ifrågasatt för något man verkligen är säker på. Vissa saker kan man liksom inte bli säkrare på än så.

♥ ♥ ♥ Alla hjärtans dag ♥ ♥ ♥

♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥
Om man översätter´jag tycker om dig´från khmer till svenska blir översättningen ´jag går in i ditt hjärta´*. Det är fint, tycker jag!
♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥

* nu när jag tänker på saken kanske det är ´DU går in i mitt hjärta´...

Om en födelsedag

N fyller år idag och jag var uppe i ottan (han är ju så jäkla morgonpigg!) för att ta fram paketen, göra té, plocka fram tårtan, sticka ner och tända tre små ljus i den (nej, han fyller mer än så, men det fick inte plats fler...), sätta på Stewie Wonders "Happy Birthday på repeat och skrida in i sovrummet, där han sov räv, och sjunga.

Nu ska det bli god lördagsfrukost på balkongen innan massören kommer hit klockan 12. En timmes massage ska han få. Jepp, jag är en snäll flickvän.

Klart killarna ska ha läsk!

Häromdagen fick jag lära mig et nytt sätt att uttrycka att man vill ha mutor eller dricks i lite mer förtäckta ordalag (används av poliser och tjänstemän).

När killarna som bar upp möblerna skulle gå sa en av dem med lågmäld röst:
- Can we get some soda?
- No no, sa N
-Men varför inte, sa jag som tyckte att de absolut kunde få något att dricka, de som burit så tungt. Okej, vi har kanske inte läsk (soda), men ett till glas vatten kan de väl få.
- No, thanks for your work. Bye, sa N

När de gått kunde inte N låta bli att skratta och tycka att jag var söt som ville ge dem läsk när de ville ha stålar. Jag kände mig som en naiv Inga på språkkurs i Brighton eller något.

Körkortslektionerna är bokade!

Just ja, jag har ju varit på körskolan och registrerat mig. Eftersom de vill att man ska gå på de trettio lektionerna i tät följd (måndag till fredag i sex veckor) tyckte de att det var bättre om jag börjar när jag kommer tillbaka från Sverige. Första lektionen blir tisdagen den fjortonde april klockan 10.

Om en ny balkong

Nu ska ni få se bilder på vår nya balkong! Jag hade tänkt mig en sådan där tjusig före- och efterbild och tog säkert femton bilder i olika vinklar på den tomma balkongen innan möblerna kom, men vips var de borta, så nu får ni använda fantasin istället.

Bilen med möblerna kommer och vi börjar inse hur stora möblerna är... Kommer de att få in allt genom ytterdörren ut till balkongen?

Jodå, det gick...

Voila, så här snyggt blev det! Precis som vi ville ha det.

En av krukorna som vi köpte. Vad heter "vassen" egentligen?

Och en hylla med Lonely Planet Kenya, Tanzania & West Africa samt bok om FN och naturligtvis Karen Blixens "Den afrikanska farmen". Sedan några flaskor god, rökig whiskey. Nu saknas bara cigarrer och ett back gammon... Och NI saknas!

Det här har blivit vårt nya vardagsrum! Den gula lampskärmen i lammskinn lyser så fint. I soffan skymtar N med laptopen i knät.

Så nu är frågan bara, när kommer ni och hälsar på?

Om starka kvinnor & om att tvätta någon annans byk

Tänkte på det här med att tvätta kläder för hand. När jag bodde hemma hos en kambodjansk värdfamilj på landsbygden för fem år sedan tvättade jag mina kläder för hand för första gången. Visst hade jag stått hemma vid handfatet och paniktvättat något för hand någon gång, men det är ju inte riktigt samma sak som att tvätta ALLA sina kläder för hand.

Första gången jag skulle göra det satte min värdmamma fram en pall och fyllde en stor plastbalja med vatten och tvättmedel ute på bakgården. Jag satte mig ner och genast gick pallen sönder! När jag sedan började gnugga kläderna hade jag kvarterets tanter runtomkring mig som skrattade och pekade. Att skratta hjärtligt på andras bekostnad så som många ofta gjorde när jag gjorde fel (vilket jag oftast gjorde!) var något jag irriterade mig på då, men som jag idag ler åt när jag tänker tillbaka på.

Och så minns jag när jag var hemma hos min killkompis Tola i Phnom Penh och hans syster, utan att jag hann reagera, började handtvätta mina smutsiga kläder och hur jag skämdes så för att hon tvättade mina underkläder.

Tänk så många mödrar runt om i världen som år ut och år in tvättar HELA familjens kläder för hand. Jag blir matt bara av tanken. Det finns nog inga jag ser upp till lika mycket som dessa kvinnor som bokstavligen går upp med tuppen och börjar dagen innan syrsorna har hunnit tystna. Hämta vatten, göra upp en eld, värma vatten, el som kommer och går, all matlagning från scratch* (inget halvfabrikat som kan underlätta för en småbarnsfamilj så långt ögat når), diska för hand, tvätta för hand, laga kläder och en hel massa annat för att sedan lägga sig på golvet och sova några timmar innan nästa dag tar vid. Dessa starka kvinnor.

Och nu bor jag i ett tjänstesamhälle där vi dagligen får hjälp av en tvätterska och städerska. Hur jag känner inför det ska jag berätta en annan gång.

* att laga mat från scratch är ju jättebra, men någon gång kanske man vill ha alternativ.

Vyer från Lake Nakuru

Före jul besökte vi Lake Nakuru National Park som ligger ungefär fyra timmars bilresa från Nairobi.



















Ett porträtt på en noshörning och en N. Den åt så lugnt på sitt gräs och verkade inte märka att vi var där.

Babianer ska alltid vara så kaxiga, visa så mycket attityd. De bryr sig inte det minsta om att bilar vill förbi (och varför skulle de?). På sin höjd vänder de långsamt sitt huvud och kollar slött på dig. Sedan att de är utmärkta tjuvar är en annan sak. Note to self: håll inte något ätbart i händerna i närheten av en babian.

Åh, denna vackra. Vad heter den nu igen? Jag gissar på Thomsongasell...

5 månader

Det slog mig just att det idag är exakt fem månader sedan vi landade i Nairobi.

Vi landade den tolfte september på Jomo Kenyatta Airport efter en lång flygresa. Vi fick nycklarna till vår lägenhet och till bilen och sedan åkte vi till Java Coffee House med N:s nya kollega. Det var soligt, eftermiddag och äntligen kunde vi pusta ut lite efter allt packande, bärande och sista-minutenfixande.

Nu fem månader senare har jag spenderat dagen ute på vår nyinredda, tjusiga,mysiga balkong (ja, bilder kommer!). Jepp, en hel dag har jag spenderat därute. Vad man kan göra på en balkong? Jo, till exempel äta nybakta scones med ost och dricka té, läsa Shantaram och Söndags DN, äta god middag, läsa bloggar och kolla på film nedsjunken i soffan med en filt över benen.

Fem månader. Tiden går snabbt! Vilken tur att vi trivs så bra.

8:e kortet i 8:e mappen

Antog utmaningen hos Saltistjejen i New York som går ut på att visa det 8:e fotot ur min 8:e fotomapp... Kul.

Voila!


















Anna tog det här snygga skuggkortet

Kortet togs sommaren 2006 när jag och min kompis Anna var på väg till jazzfestivalen på Skeppsholmen. Jag tror att det är jag som är till vänster, men jag är inte alls säker. Vad säger du, Anna?

Skickar utmaningen vidare till alla som vill vara med!

Susanna Goes to Sweden

Nu har jag bokat en biljett med mjölkbussen Ethiopian Airlines för att komma hem till Stockholm den 20 mars till den 10 april. Mjölkbuss för att den stannar i Addis Abeba (Etiopien) och i Rom innan den landar på Arlanda. Tyvärr hinner jag varken äta injeera eller gelato, men biljetten var billigare än andra jag hittat. Det konstiga är att det är flera tusenlappar billigare att åka från Stockholm till Nairobi tur och retur än från Nairobi till Stochkolm tur och retur.

Min kära syster har lovat mig att varje dag hemma kommer att vara som en födelsedag - klart jag måste komma hem då!

Om att köpa möbler...

Vi har inte fixat så mycket i lägenheten sedan vi flyttade hit. Mest för att vi inte visste hur länge vi skulle bo här (mer om det en annan gång). Det vet vi inte riktigt forfarande, men i lördags bestämde vi oss för att åka och köpa möbler till vår stora balkong. På vägen ut mot Karen (stadsdelen som fått namn efter Karen Blixen som bodde i den här delen av stan) finns det många möbelaffärer längs vägen. Nästan alla möbler står utomhus, så vi cruisade förbi och höll utkik genom fönsterrutan ifallatt vi såg något vi gillade. Vi stannade bilen och gick ut och kollade, men bestämde oss för att åka någon annanstans.



















Här är möblerna från första marknaden vi besökte, men här hittade vi ingenting


















Sugen på att ha en stor giraff i vardagsrummet?



















Nej, det bidde ingen sådan här soffa

Vi visste inte vart vi skulle åka, men ute i Westlands hittade vi andra möbelförsäljare som stod utomhus precis vid vägen och där hittade vi precis det vi ville ha. Så i skrivande stund är ett lass med tresitssoffa i grovt, mörkt trä, två liknande fåtöljer och ett kaffebord på väg hit.

I en affär i närheten hittade vi en vacker lampa med lampskärm gjord av lammskinn. Den lyser vackert gul på kvällarna och blir nog perfekt till det andra.

På väg från möbelförsäljaren stannade vi till vid Ngong Road där de säljer stora krukor. Vi köpte en stor vit och en lite mindre grön/röd/vitmönstrad samt sådan där vass som ser ut som cigarrer.

På vägen hem såg vi en man som gick på vägen och bar på massor av stora, flätade korgar. Han balanserade något ihoprullat på huvudet och jag tänkte att det där kanske är de flätade mattor vi är ute efter. Vi stannade bilen och mannen ställde ner alla sina korgar och det visade sig att det hoprullade var precis sådana mattor vi ville ha

Visar bilder sen!

Kjolfyndet

Tänkte visa ett smakprov på en av kjolarna jag köpte häromdagen när jag fyndade. Men jag fick inte till det och undrade hur modebloggare gör – just det, spegeln. Ja, så viktigt var det inte.

Här utanför Hong´s bakery där jag åt en god beef teriyaki.