A Lateral Thigh Trainer a Day Keeps the Doctor Away

Så här glad kan man bli om man vinner en lateral thigh trainer. Klippte ut bilden från ett namibiskt magasin när jag var där och satte upp på kylskåpet. Kunde inte låta bli att le för mig själv när jag, trött på morgonen, kom in i köket och såg bilden.

You go, girl!

Den döende dandyn?

Efter att ha legat död en lång stund reste hon plötsligt på sig
och skuttade iväg.

Gnu

02.45-tryckaren

Hörde den här låten nyligen och dras tillbaka till Namibia. Sweet memories. Den här spelades en hel del när jag var där och är säkert med på topp3-listan när de väljer vilken låt som ska spelas innan utestället stänger för natten... Kan inte låta bli att gilla den fastän den onekligen är i smörigaste laget.

Varsågoda, Lady Soul med the Temptations!

Fläta, fläta, fläta...

Kom & köp!

Barberaren i Oshakati

Och huset i Okahandja - mitt hem

Rast i skolfabriken

Skolpojkar

Skolflickor

Och himlen öppnade sig

Giraffer

Namibia, 2006.
Jag minns första gången.
Jag såg giraffer.
Ute i det fria.
På avstånd.
De såg ut som dinosaurier.
Håret reste sig.
På mina armar.
Tidernas begynnelse.
Var framför mig.

Dune 7

Namibia, 2006. Efter en misslyckad ´dolphin cruise´ där allt vi såg var sälar och en pingvin känner sig guiden skyldig att visa oss något storslaget. Vi sätter oss i hans jeep och kör iväg till Namiböknen och ´dune 7´. Öknen omsluter oss från alla håll och framför oss har vi en storslagen sanddyna. Klockan är tolv och obetänksamma som vi är beslutar vi oss för att bestiga den.

- Vi ses om fem minuter, säger guiden. Vadå om fem minuter? Det här kommer ta åtminstone en timme.

Dynan är hög och sanden het. Solen bränner och jag känner den varma sanden leta sig in i sandalerna. Aj. Efter fem minuter vänder vi tillbaka och guiden erbjuder sig att köra oss upp på dynan istället. Han tar ut luften ur däcken, vi sätter oss i bilen och bestiger ´dune 7´. Vi åker upp på den mindre branta sidan och väl uppe på kammen hisnar det när bilen tippar över på den branta sidan. Vår guide är i sitt esse och kör upp och ner för dynerna.

En namibisk insekt:

You´re SO funny!

Jag blir alltid skeptisk när någon berättar om en kompis/kollega/släkting som verkligen är rolig. De är sällan så roliga som utlovats när man väl träffar dem. Ibland är de snarare motsatsen. När jag var i Namibia förra året berättade en bekant för mig att hans kompis var so funny – du MÅSTE träffa honom!

- Haha, he´s SO funny!

Efter någon vecka träffade jag den där roliga kompisen och han var allt annat än funny. Han skröt bland annat om hur han brukade köra berusad i 170 kilometer i timmen och hur nära han var att köra över folk. Inte så funny precis.

Jag undrar om min bekante verkligen tyckte att hans polare var SÅ rolig eller om det var ett sätt att säga något annat. Varna för honom eller något. Jag vet inte.

En person jag känner säger då och då skrattandes Susanna, du är SÅ rolig! Och jag kan inte låta bli att le lite stelt och undra vad hon menar. Är det betoningen på ´så´ som förbryllar mig? Associationen till ´the funny guy´? Eller är det för att det känns obekvämt att bli ´den roliga tjejen´ när det jag egentligen sa inte var menat som ett skämt?

Om att fråga efter vägen

Namibia, 2006. På Independence Street i Windhoek stoppar jag ett par kvinnor för att fråga efter vägen till biografen. Den ligger åt det hållet, säger de och pekar uppåt gatan. Men vänta, vår arbetskamrat kommer snart och kan säkert skjutsa dig. Ett ögonblick senare dyker en kille upp och presenterar sig som Ronnie.

Han är snygg. Och skjutsar mig dit jag ska. Efteråt hämtar han upp mig och vi åker till en kubansk bar där några av hans kompisar hänger. Hela kvällen kommer människor fram och hälsar på honom och han vänder sig till mig och säger att han inte känner de här människorna. Men varför kommer de fram då? Jo, det har nog att göra med att jag är presidentens brorson.

Senare får jag veta att en av kvinnnorna jag stoppade på vägen är oppositionsledarens fru.


Den här låten får mig att minnas honom.

Ska jag sjunga en sorglig visa?

När jag var liten frågade jag ibland mina föräldrar: Ska jag sjunga en sorglig visa? Vad jag sedan sjöng minns jag inte, men antagligen ylade jag från hjärteroten.

Bilden är tagen i Namibia och så kan det se ut när man vill sjunga en sorglig visa. En ögoninfektion drabbade mig och jag ser ganska eländig ut. Ett tag lekte jag med tanken att jag var värddjur åt en parasit, men inser att det nog är min fantasi som skenar iväg. Efter lite tid och medicin hos doktorn gick det över. Fast jag tycker nog att mitt öga hänger lite fortfarande.

Minnesbilder från Namibia

Vissa saker minns jag extra tydligt. En tjej som är albino svarar, på frågan vad hon vill bli när hon blir stor, att hon vill bli affärskvinna och sälja solskyddsfaktor till människor med känslig hy. Utanför huset där jag bor finns en äng där de för några år sedan skulle bygga en lekplats, men en landmina exploderade och ängen minröjdes under fyra veckor. Människor blev rädda. Det blev ingen lekplats. Läser i tidningen att hälften av alla vuxna namibier dricker i snitt tio liter alkohol per vecka. Det behöver nog inte tilläggas att de kör berusade. I de här bilarna har jag suttit.




Jag minns barnen som stod runt omkring mig och kände på mitt hår.

Den blomstertid nu kommer – på oshindonga

En söndagsmorgon ikläder vi oss våra namibiska, färggranna, oversizeklänningar och åker till kyrkan tillsammans med hela familjen Negonga. Den första psalmen är ”Den blomstertid nu kommer” (fastän på Oshindonga). Fjärran är mina skolavslutningar. En kyrka håller på att byggas alldeles intill och pengar samlas in för att de ska kunna slutföra arbetet. Sedan blir jag magsjuk.