Hej gott folk,

Jag förstår om ni undrat vart jag tagit vägen... Utan att berätta för mycket kan jag avslöja att jag är tillbaka i Sverige. Landade i Stockholm i lördags. Förstår att det kommer oväntat och att ni kanske undrar varför, men här i bloggen vill jag inte vara så privat och berätta om anledningen. Vet att ni respekterar det även om jag kan tänka mig att ni är nyfikna. Det skulle jag också varit.

Nu vet ni iallafall vart jag är och jag kommer att, i någon form, fortsätta blogga från höstiga Stockholm.

Om att låsa om sig

När jag går och lägger mig på kvällen stänger jag först en gallergrind med två hänglås på (den här dörren delar av huset i två - på ena sidan finns kök, vardagsrum och vardagsrum, på den andra finns vår sovdel med gästrum, arbetsrum, pärlrum och badrum), sedan stänger jag en dörr som jag låser med fyra lås. Därefter går jag igenom den långa hallen till vårt arbetsrum. Där kollar jag att elstänglet är på som det ska. I arbetsrummet stänger jag halldörren och låser den med två lås. Sedan går jag in i mitt pärlrum och låser dörren in till arbetsrummet med ett lås. Sedan går jag in i sovrummet och larmar huset. Det är inte direkt så att man lätt springer ut i köket om man glömt sitt glas med vatten.

I början tyckte jag att det var lite läskigt att göra det här själv när N inte är hemma, men nu har jag vant mig.

Om fantastiska Sarah!

När vi flyttade till Harare i juni lärde jag känna Sarah. Hon är en fantastisk, kenyansk kvinna som bott i Zimbabwe i sjutton år. N lärde känna henne genom sitt arbete när han var här på jobbresor under året och hon sa till honom att hon skulle ta hand om mig när jag kom. Och, oj, vad hon höll det löftet!

Hon ringde, tog mig till gymmet, fixade simkort till min mobil (något som inte visade sig vara gjort i en handvändning), visade mig runt, kom spontant förbi på ett glas vin, bjöd över mig till sig, lånade ut porlin till oss innan vårt hade anlänt och en hel massa mer. Kalla mig auntie sa hon och sedan skrattade hon sitt hjärtliga skratt. Det var så underbart att lära känne henne.

Sedan flyttade hon till Göteborg.

Fatta, hon bor i Harare i sjutton år och jag kommer hit hennes sista veckor i landet. Jag saknar henne så. Saknaden efter henne gjorde att det blev jobbigare att komma tillbaka. Hon hade visat mig så mycket och utan henne blev det så tomt.

Jag är jätteglad att jag fick de två veckorna med henne och tänker på att om vi flyttat hit i augusti istället hade jag missat henne helt. Men saknad är saknad och hon kom mig nära på kort tid.

Om modiga bloggar

Jag vill tipsa om två modiga och inspirerande bloggar.

Först bloggen Conscious Living som skrivs av författaren Carl Lindeborg. Han har just kommit ut med boken "Modig - att övervinna sina vardagsrädslor" som han skrivit tillsammans med Sofia Sivertsdotter. Här kan ni läsa en recension av boken! Han har också skrivit boken "Ditt briljanta jag". De här böckerna önskar jag mig i julklapp.

Sedan bloggen Det Som Snurrar som skrivs av Jessica som är en av mina bästa vänner. Det var hon som tipsade mig om bloggen ovanför. Hon är modig, smart och så jäkla inspirerande. Hon gick på Handelshögskolan och fick sedan direkt arbete som managementkonsult med jobb dygnets alla timmar, mycket resande och noll tid för egna intressen.

Samtidigt började hon fundera på om hon inte skulle ha blivit läkare istället. Att få hjälpa människor på ett väldigt konkret sätt. Att möta människor. Att sätta sig i skolbänken i elva terminer när man egentligen redan har ett bra jobb och en lång utbildning krävde naturligtvis massor av funderingar fram och tillbaka. Men till slut bestämde hon sig. Och nu har hon varit student på läkarlinjen i en månad. Ni förstår att jag tycker att hon är modig och inspirerande.

Om att få en kär vän på besök

I fredags fick vi besök av vår kära vän L. Hon kom från Washington och hade just varit på jobbresa i Zambia och Mocambique. Däremellan pressade hon in en konferens i Harare innan hon skulle vidare till Lesotho. Vi hade en sådan tur att hon hade tid att stanna över helgen.

Det var helt fan-tas-tiskt att ha henne på besök. Vi åt goda middagar, drack rödvin, visade runt i Harare, åkte karusell på ett tivoli i stan och åt lunch på ett mysigt café där det också finns en väldigt fin keramikbutik. Bäst av allt var att få tid att prata, prata, prata! Som jag saknade henne när hon åkte till flygplatsen tidigt i söndags morse. Och som jag saknar att inte kunna träffa mina vänner oftare - oh, boy!

Hon tog mängder av fina bilder som jag har fått lov att publicera här. Men just nu verkar inte blogspot vilja samarbeta så ni får hålla till godo med en bild så länge.

Om att ta sig an

I torsdags tog sig en av N:s kollegor an mig. Hon är väldigt trevlig och hennes man har hjälpt oss med en hel del. Till exempel var han med när vi skulle hämta ut våra kartonger på flygplatsen när vi kom hit i juni och han har skjutsat runt oss innan vi hade bil.

Jag följde med när hon hämtade sin son som går i ettan på en skola som ligger precis nära där vi bor. Det var verkligen roligt att se hans klassrum, prata med hans lärarinna och träffa några av hans små klasskompisar. Utanför skolan stod en glassgubbe och vi köpte isglass. Bestämde mig för en illgrön, limesmakande glass.

Sedan åkte vi till den stora, lagerliknande butiken Makro för att köpa lite kuddar och täcke till ett av våra gästrum eftersom vi skulle få besök i helgen. Köpte också tio kilo majsmjöl för att Jane ska kunna göra zadza (osäker på stavningen) vilket är motsvarigheten till kenyanernas ugali eller majsgröt på ren svenska. Våra vakter (vi har en dagvakt och en nattvakt) ska få ett mål mat när de jobbar. De tar själva med sig relish som är en slags tomatsås.

Därefter hämtade vi upp hennes dotter på en skola i stan. Hon går i gymnasiet på en flickskola. Skoluniform har alla elever. Det är ett arv från Storbritannien som lever kvar. Vi åkte sedan hem till dem och åt en riktigt god middag med majsgröt, grillad kyckling, sukuma wiki (det kallas det i Kenya iallafall - en slags spenat) och relish. Sedan åt vi bananer från deras trädgård.

Sitter i hotellobby & bloggar

Idag sitter jag på Meikles Hotel i centrala Harare och skriver (gratis uppkoppling!). Det här sägs vara ett av de bästa hotellen i Harare. I lobbyn, där jag sitter och sörplar på mitt té, är det heltäckningsmattor med stora tassavtryck på, leopardmönstrade fåtöljer, spegelväggar, en flygel och hissmusik spelas i högtalarna. Runt omkring mig sitter affärsmän och några affärskvinnor och snicksnackar.

När jag beställde mitt té fick jag frågan om jag ville ha "black tea or white tea". För en stund trodde jag att de med vitt té menade det här extra lyxiga téet som lanserades i Sverige för något år sedan. Men jag förstod ganska snabbt att de med vitt menade med mjölk i.

Om drotten & drottningen

Jag skrev ju om Kung Agnes-skylten häromsistens.

Och då skrev Joanna som har en fan-tas-tiskt fin blogg detta intressanta:

förr hette kung inte kung utan drott. vilket ju gör det hela mkt mer logiskt att vara drottning. så här i efterhand tycker jag dock att drott låter mer som något i fragglarna. fast när man tänker efter så är det kanske precis så knugen i dag känns också.

Spännande, eller hur? Och ja, knugen, han har det nog inte så lätt alltid!

Om nyheter på olika ställen

Först läste jag aftonbladet.se och tog del av det svenska folkets irritation på Anna Anka (är hon gift med Arne, någon som vet?!). Mycket underhållande.

Sedan bläddrade jag i gårdagens zimbabwiska Sunday Times. Såhär såg framsidorna ut:

Hur ser framsidorna ut en vanlig dag där ni bor?

Om lite av varje

I fredags satte sig N på flyget till Sverige och på torsdag kommer han hem för att på söndagen flyga till Uganda en vecka. Sedan får han baske mig se till att hålla sig hemma.





















Det här fotot tog jag på flygningen Nairobi-Harare för ett par veckor sedan. Den lilla uppbuktningen ni ser är inget annat än Kilimanjaro.




















Jag måste erkänna att det är himla trist när han är bortrest. Särskilt nu när vi är helt nya här och jag inte hunnit etablera mig. Trist är vad det är. Dessutom går ju inte Harare, även om jag hittat några guldkorn, på långt när att jämföra med Nairobi. Att läsa bok och doppa fötterna i poolen är självklart skönt, men det är roligare att doppa tårna i vattnet tillsammans med någon. Mycket roligare. Hörrni, jag vill ju inte vara gnällig, men jag är understimulerad... Det blir nog bättre.

Annat blir det till helgen när vår vän L kommer på finbesök. Hon droppar ner här efter sina resor till Zambia & Mozambique. Det blir finfint att ha henne hos oss ett par dagar!

Minns ni att jag var hos en klok sömmerska i Nairobi i juni? Kjolen på bilden är en av de jag fick uppsydda då.

Nisse Landgren i Nairobi

Läste just att Nisse Landgren har konsert på Nairobi National Museum imorgon klockan 19. Fy, vad avundsjuk jag blir! Ni som är där, gå!

Om idag

Jaha, så sitter jag här framför datorn igen. Massa grejer skulle jag kunna skriva om, men får liksom inte till det. Kan inte fokusera. Så jag skriver istället att jag vekligen gillar mitt läpplans som jag fick i födelsedagspresent. Det blir så fint och rosa på läpparna. Och sitter kvar så länge. Och det är så dyrt att jag inte skulle köpa det själv. Och så gillar jag linnet jag har på mig nu. Det är blått med små vita prickar, två fickor fram som man kan ha små grejer i om man vill och tre klädda knappar vid urringningen som man kan knäppa upp. Men det vill man inte idag.

Och om en stund ska jag äta Jane´s goda lasagne. Som jag tror inte är så fet. Hon lagar jättegod mat, men jag får gång på gång säga "mindre ost, olja och smör". Det har blivit ett mantra. Men jag kan fortfarande se mina fötter. Det är ju alltid en tröst.

Klockan 16 ska jag åka till mitt gym, "Triton" som ligger på Enterprise Road, och gå på ett pilatespass. För första gången. Vet inte vad det handlar om. En boll är tydligen med (åh nej - nu slog det mig - inte ska jag väl behöva göra sit ups liggandes på bollen?). Det ska iallafall bli spännande att prova något nytt. Sedan kanske jag bastar. För det finns en bastu på gymmet.

Om idag

Dagens första kopp örtté...



















Tyget till kjolen jag har på mig idag



















Sedan gick vi och köpte frukt. Och jag försökte lära mig lite shona, som tillsammans med engelska är officiellt språk här i Zimbabwe. Det påminner lite om swahili.




















På vägen hem smet jag in på ett bibliotek som ligger i närheten. Det har aldrig varit öppet när jag gått förbi förut. Och nu var dörren öppen. Men bibliotekarien satt ute i skuggan av ett träd och fick sitt hår flätat. Inne på biblioteket såg jag en affisch där det stod att det varit en stor bokmässa i stan i augusti. Attans också.



















När vi kom hem beundrade jag det fina lapptäcket som vi köpte på massajmarknaden i Nairobi.



















Det är en lite höstig känsla här trots att vi är på väg mot den varma årstiden. Löven faller, himlen är klarblå och jag är lite förkyld.

Stopp i lagens namn!

Häromveckan, när N tog en promenad på lunchen, blev han stoppad av en zimbabwisk polis.
- Nej, nej, det är inget problem jag vill bara..., sa polisen.
- Eeh..., okej, då får du följa med mig till mitt kontor så får vi prata där, sa N.

Väl på kontoret smög polisen fram sitt CV - han ville ha jobb.
- Jag har hört att du anställer folk...

Rosa rödbetsbröd

När jag landade i Harare i lördags åkte vi hem och lämnade av bagaget. Sedan åkte vi till ett mysigt café. Jag åt en karibisk soppa och N beställde canelloni. Maten var verkligen god, men rödbetsbrödet var om möjligt ännu godare. Saftigt och alldeles rosa i kanterna. Se så fint det ser ut.

Om att köra bil i Harare

Nu ska jag börja köra bil så ofta det går. Mitt internationella körkort som jag skaffade i Harare gäller ju här också så jag kan börja köra med en gång. Trafiken är mer ordnad här än i Nairobi, men för en nybörjare som jag gäller det att hålla tungan rätt i mun. Alla rödljus funkar inte och nu gäller det att försöka bli ´street smart´ och fatta hur jag ska göra när ljusen inte fungerar. Och för den delen fatta vad jág gör när de funkar för det behövde jag inte lära mig riktigt i Nairobi (eftersom det knappt fanns några).

Efter lunchen idag körde jag N till kontoret till exempel. Hänger kvar här under eftermiddagen och gör lite grejer på internet. För jag är inte säker nog för att köra hem själv än...

"Mamma mia" i Harare

I juni när vi flyttade hit gick musikalen "Mamma mia" på en teater i stan. Hade så gärna velat se den här, men såg affischen dagen innan sista föreställningen och det gick helt enkelt inte att få ihop det. Jag är en av dem som inte var förtjust i filmen (ja, jag vet, ALLA älskade filmen), men att se en zimbabwisk version av ett svenskt fenomen hade varit något annat.

Nu är jag nyfiken på hur kulturlivet ser ut här. I Nairobi ordnar den franska kulturföreningen (Alliance Francaise) filmvisningar, dansföreställningar, bildvisningar, poesiaftnar och konserter. Det finns en fransk kulturförening här också, så jag ska kolla upp vad de har på gång. De har också en bra restaurang som heter "Alo, Alo". Om man vill äta brunch där får man ringa och boka för det är alltid fullsatt.

Om någon har några tips på roliga/spännande/intressanta saker man kan hitta på i Harare - skriv gärna en kommentar!

Lunch på National Art Gallery

Det blev lunch i caféet på National Art Gallery i stan. Det var riktigt mysigt med färgglatt målade pelare, en museibutik med fina grejer i och skön stämning i caféet med utsikt över stenfigurer i parken utanför. Åt en över förväntan god ´chicken cream curry´för 6 dollars. Utställningen hann vi inte kolla på, men det får vi göra nästa gång.

Måste tillbaka dit någon dag och fråga om jag får ta några bilder där.

Om påfåglar på jobbet

Nu är det strax lunchdags! Vi ska gå till n portugisisk resturang här i närheten. Sitter på N:s jobb idag. Har lite att fixa med och här är det bra uppkoppling (eller, rättare sagt, här är det uppkoppling - hemma har vi ingen). Just utanför fönstret ser jag ett palmträd, blå himmel och några träd utan löv. De har fallit under den kalla perioden under sommaren, men nu hoppas jag att de snart är på väg tillbaka.

När jag samlade in information till min magisteruppsats i Namibia hade jag ett kontor på National Institute for Educational Development (NIED) i Okahandja (7 mil norr om Windhoek). Typ som Skolverket. Korridorerna som förband kontorslokalerna var delvis utomhus och där spatserade det omkring påfåglar. Väldigt mysigt. Men en gång lyckades jag nästan ramla över en av dem när jag var på väg ut ur mitt rum för att gå till toaletten.

Ni-vet-vem gillar svensk sylt

Sitter just nu och fnissar åt min systers kommentar till inlägget nedan:

Du-vet-vem var kanske på väg till flygplatsen för att hämta upp din väska med god svensk sylt! ;-)