Kambodjafoton

Rensar mitt skrivbord och hittar två bilder som jag tog i Kambodja 2004. På den första bilden ser man projektkoordinatorerna Siden och Nimol i tygaffären (de köpte det orangea tyget som sedan blev en kjol till mig). I hängmattan ligger ett litet barn. På den andra ser man min fine, rolige parkamrat Tola och vår snälle värdbror utanför huset i Kampong Cham.

Kambodjanska munkar i eftermiddagssol

Vad fet du är!

Den kambodjanske engelskläraren ler blixtrande mot mig och hans charm påminner om en ung Elvis. Vi var grannar när jag bodde i Kambodja för ett par år sedan och han var en av få i min omgivning som talade engelska. Det är roligt att träffa honom igen. Tills han smilandes säger: Oh, you´re much fatter than last time! It´s more attractive being skinny, right?!

Den goda stämningen bryts och jag pressar fram ett stramt leende. Jag vill förolämpa honom tillbaka. Men låter bli.

Liknande fras får jag hör fem-sex gånger till, men då på khmer som min kompis snällt översätter till engelska.

Och nej, det är ingen komplimang att bli kallad fet i Kambodja.

Kambodja - en resa tillbaka

Sexton dagar i Kambodja. Mopedfärder i Phnom penhs rusningstrafik, möten med barn som visar sig vara tonåringar, morgonpromenader längs Mekongfloden, majsgrillning vid vägkant, minfältsbesök, kära återseenden, tvagning i det älskade duschskjulet i trädgården. Och mycket mer. Här kommer några bilder. Berättelser fyller jag på med efterhand.





















Bild 1: Min kompis Tola och hans fru Kunthea
Bild 2: Templet Ta Prohm
Bild 3: Ett fruktstånd i Siem Riep

Phnom Penh

Om drygt en vecka landar jag i Phnom Penh. Min kompis Tola kommer och hämtar mig på flygplatsen med sin moppe och sedan bär det av in till stan för en veckas walk down the memory lane. Därefter en veckas arbete med många intressanta möten och studiebesök.

En värdig resa. Jag har det bra.

Kambodja

En resa till Kambodja är bokad. 18 dagar. I slutet av november. Arbete, men också egen tid att vandra i det förflutna. Och sammanträffande nog har Lilly namnsdag idag.

Plötsligt smäller det!

Kambodja, 2004. Cambodian Mine/UXO Victim Information Systems (CMVIS) kontor i Kampong Cham är inrymt i Röda korsets lokaler. Organisationen, som startades på initiativ av Röda korset och Handicap International år 1996, arbetar med att samla information, sammanställa och analysera statistik rörande minskadade i Kambodja. Här har jag bokat en intervju med Sao Leang som arbetar som informationssamlare sedan tre år tillbaka.

När en minolycka sker kontaktar det lokala Röda korscentret (det finns ett center i Kampong Chams samtliga 16 distrikt) CMVIS och Sao Leang åker till sjukhuset för att intervjua den minskadade personen. Varje månad besöker han varje distrikt i provinsen och samlar information. Därefter informeras deras samarbetspartner Cambodian Mine Action Center (CMAC) om vart olyckan inträffat så att de, i sin tur, kan röja minfältet.

Från januari t.o.m. augusti år 2004 skadades 38 personer av minor eller UXO (31 män och sju kvinnor, varav 17 var barn) och åtta personer dödades (7 män och en kvinna, varav två var barn) i Kampong Cham. Sao Leang berättar att många av olyckorna sker ute på gummiplantagen.

Den första september år 2004 skadades åtta män av en UXO (odetonerat vapen) när de arbetade på ett plantage i distriktet Dombei. En av dem såg UXO:n och böjde sig ner för att slänga iväg den. BOOM! Samtliga fick föras till sjukhus. När vi pratar ringer Sao Leangs telefon. En man från Kampong Cham, som är på besök i provinsen Banteay Mean Chey i norra Kambodja, har just blivit skadad av en mina. Olyckan kommer att dokumenteras i den provins där det inträffade, men Sao Leang kommer att hållas informerad om händelseförloppet.

Äntligen.

Läser att den förste khmerledaren har ställts inför FN-domstol.

DN skriver:
En av Röda khmerernas tidigare fängelsechefer överlämnades på tisdagen till den FN-stödda tribunalen i Kambodja. Han är därmed den förste misstänkte som överlämnats till domstolen.
Kang Kech Iev alias Duch är den ende khmerledaren som har gripits inför Kambodjas folkmordsrättegång. Duch har befunnit sig i ett militärfängelse sedan 1999. Tribunalens talesman Reach Sambath bekräftar att Duch formellt har överlämnats till domstolen som inledde sitt arbete förra året.

Duch är en av fem tidigare khmerledare som utretts av tribunalens domare. Hans överflyttning till tribunalens häkte markerar det första påtagliga steget hittills i Kambodjas ansträngningar att ställa de ansvariga inför rätta för en av de värsta grymheterna under 1900-talet.

Uppemot två miljoner människor dukade under för svält, umbäranden och tvångsarbete eller mördades under Röda khmerernas regim i Kambodja 1975-79. Röda khmererna förbjöd religion, skolor och pengar och drev miljontals människor ut i jättelika kollektivjordbruk. Målet var att skapa en kommunistisk mönsterstat byggd på lantbruk.

Namnen på övriga khmerledare som utreds har inte offentliggjorts, men åklagarna ska ha pekat ut den tidigare statschefen Khieu Samphan, liksom Pol Pots närmaste man chefsideologen Nuon Chea, och utrikesminister leng Sary.

Röda khmerernas högste ledare, Pol Pot, dog 1998 och förra året dog Ta Mok som var Röda khmerernas överbefälhavare. Han kallades "Slaktaren" och anses ha legat bakom flera av de värsta massakrerna under rörelsens terrorstyre.

Duch var chef för Röda Khmerernas ökända fängelse Tuol Sleng, ett tidigare läroverk som omvandlades till ett tortyrcentrum i vilket omkring 16.000 män, kvinnor och barn misshandlades i månader innan de fördes ut utanför huvudstaden och avrättades.

Kambodja och FN enades 2003 om att upprätta en domstol för att rannsaka de skyldiga bland Röda khmerernas ledare.

Äntligen.

Front toward enemy

Kambodja, 2004. Front toward enemy står det på en mina i montern på Cambodian Mine Action Centers (CMAC) kontor i provinsen Banteay Mean Chey. Jag har rest till den thailändska gränsen för att förnya mitt visum och passar samtidigt på att stanna en dag i den lilla staden Sisophon för att besöka några NGO:s.

Enligt siffror från Handicap International är denna provins en av de mest mindrabbade i Kambodja. Bara Battambang har fler minor och minskadade personer per år. På det här kontoret arbetar 401 personer. Samtliga män. CMAC-representanten inflikar dock att några av minhundarna (som för övrigt är tränade i Sverige) är tikar. Han berättar om CMAC:s verksamhet och om den regeringsplan de följer. Fram till år 2012 ska de främst röja minor i prioriterade områden (nära byar, skolor, etc.) Enligt denna plan ska samtliga minor vara röjda år 2025. Denna siffra förvånar mig då jag tidigare fått höra att det kommer att ta åtminstone hundra år innan landet är minfritt. Jag minns att Aki Ra, grundaren av The Land Mine Museum, uttryckte stark kritik mot CMAC. Han tyckte att de arbetade sakta och sa att när han hade röjt trettio minor var de fortfarande kvar på sin första.

Just nu genomför CMAC i Banteay Mean Chey en professionell träningskurs där 72 bybor får lära sig att röja minor. Om utvärderingen visar ett lyckat resultat kommer de att göra en liknande utbildningsinsats i Battambang. Förhoppningsvis kommer denna satsning att öka deras effektivitet.

När jag senare samma dag besöker Norwegian People’s Aid (NPA) börjar jag förstå komplexiteten i minröjningsfrågan. NPA är en av Norges största humanitära organisationer och de började arbeta i Kambodja 1992-93 i samband med att FN startade sitt minröjningsarbete här. De erbjuder finansiell och teknisk hjälp och är nu en av CMAC:s bidragsgivare. Felipe Atkins är ‘programme manager’ och berättar om organisationens arbete. Han berättar också om den brittiska kvinna, Ruth Bottomley, som är anställd som ’programme research advisor’ på NPA. Hon är bortrest när jag kommer och hälsar på, men Felipe berättar om hennes arbete och jag får ett exemplar av hennes bok “Crossing the Divide. Landmines, Villagers and Organizations”.

Det har länge varit ett känt och omtalat faktum att bybor röjer minor. Detta har, enligt hennes bok, varit omdiskuterat sedan tidigt 90-tal då stora minröjningsorganisationer (t.ex. CMAC) började arbeta i landet. Somliga hävdar att bybor ska utbildas i minröjning för att öka säkerheten i samhället och även göra det möjligt för dem att bruka sin jord. Andra menar att en sådan utbildning skulle öka risken for såväl dem själva som för de övriga byborna. Frågan är ännu inte löst och fortfarande arbetar såväl bybor som minröjningsorganisationer med att röja minor, oberoende av varandra.

I 1999 års “Land Mine Monitor Report” jämförs de självlärda bybornas minröjningsinsats med minröjningsorganisationerna i landet. Av 89 kvadratkilometer visade det sig att bybor hade röjt 78% av minorna. Ett resultat jag tycker borde räcka för att övertyga omgivningen om bybornas insats. Det finns dock en del problem med bybornas metoder. Om de tar bort alla minor blir marken brukbar igen vilket medför att byborna riskerar att marken tas ifrån dem. Staten tar tillbaka den brukbara jorden och kan sälja den dyrt. För att detta inte ska ske händer det att bybor lämnar kvar några minor i jorden för att på så vis kunna bo kvar.

Många bybor upplever en stor frustration över den långa tid det tar för en minröjningsorganisation från att de undersöker minfältet tills de börjar röja minfältet. Denna process, som kan ta flera år, är en stor anledning till att många bybor fortsätter med sitt riskfyllda arbete. En självlärd minröjare säger: If I wait for the clearance organisations to clear the mines in the village, my children will die of hunger.

Cambodia Daily

Kambodja, 2004. Att Kambodja är ett mintätt land påminns jag ständigt om, men först när jag får veta att det kommer att ta ungefär hundra år att ta bort alla minor i landet förstår jag vidden av problemet. Hittills har ungefär 40 000 personer skadats av minor i Kambodja och år 2002 skadades i genomsnitt 70 personer av minor per månad.

Läste, i dagstidningen Cambodia Daily, rubriken ‘Gatherer Killed in Land Mine Explosion’. 26-årige Tom Mao var ute på ett fält och arbetade när han klev på en mina. Båda hans ben slets av och han avled på väg till sjukhuset. Det här inträffade i provinsen Banteay Mean Chey som gränsar till Thailand. Området minerades kraftigt på 80-talet och Royal Cambodian Armed Forces (RCAF) meddelar att området ska minröjas. Därmed inte sagt när det kommer att ske.

Sex in Cambodia

Idag åt jag lunch med en kambodjansk man som jag lärde känna när jag tillbringade en tid i Kambodja för några år sedan. Han var klädd för ett vårkyligt Stockholm och hade en krama, en kambodjansk sjal, om halsen.

Han känner Tola, min kambodjanske killkompis, och berättade om hans arbete med att informera om ´reproductive health´, alltså familjeplanering, hur man förebygger könssjukdomar, graviditet och så vidare. När jag bodde i Kambodja ordnade jag och Tola en workshop på det temat i en liten by i provinsen Kampong Cham. Vi samarbetade med Reproductive Health Association of Cambodia (RHAC) som försedde oss med det vi behövde. Informationsmaterial, kondomer och en trädildo. Läkaren hade den stående på sitt skrivbord med en pappersrulle runt. Innan vi skulle gå fångade den min blick och jag vände mig till Tola och väste can you please ask the doctor if we can borrow that one?

Vi fick låna den och jag förvarade den djupt ner i min ryggsäck hemma hos min kambodjanska familj. Jag ville inte riskera att de skulle råka se den. Såg framför mig hur jag, med Tola som tolk, försökte förklara varför den stod på min byrå.

Utbildningsdagen gick bra och jag och Tola visade prov på god samarbetsförmåga när han höll i trädildon och jag visade deltagarna hur man trär på en kondom. Alla fick en kondom att ta med sig hem och en del sa att den här fina presenten ska jag inte använda för jag vill inte förstöra den. Medan andra sa att den här kondomen ska jag alltid använda. Just den.

Jag vet inte vilket alternativ som oroar mig mest.
...
Här kan du läsa mina tidigare inlägg om Kambodja

Handicap International

Kambodja, 2004. På organisationen Handicap International, som bland annat rehabiliterar minskadade, talar jag med två män som har blivit skadade av minor.

Bonden Am Neam, 49 år, skadades av en mina när han var på väg till ett möte i skogen. Han går, tillsammans med femtio andra, längs en väg när det plötsligt smäller. Efter att ha legat medvetslös i tio minuter skjutsar hans granne honom till sjukhuset där läkare amputerar hans ben till knät. Det skulle ha räckt att amputera bort halva foten, men läkarna är inte vana vid sådana operationer. Att de tog bort betydligt mer än nödvändigt säger en del om sjukvårdens brister i Kambodja. Trots att minskador är ett så vanligt förekommande har läkare inte den kompetens som behövs. Am Neam arbetar fortfarande som bonde och kommer regelbundet till Handicap International för rehabilitering.

19-årige Pon Rotha skadas av en mina när han, tillsammans med nio andra, arbetar ute på fälten vid den thailändska gränsen. Han trampar på en mina som exploderar så kraftigt att åtta av de andra också skadades. Olyckan skedde för två år sedan och nu stödjer han sig på en krycka och har en protes på vänster ben. Han har fått möjlighet att utbilda sig till bilmekaniker och tycker att framtiden ser ljus ut.

The Land Mine Museum

Kambodja, 2004. I mitten av augusti befinner jag mig i Siem Riep. Här får jag tillfälle att besöka the Land Mine Museum. Museet startades av den 28-årige mannen Aki Ra som arbetat som barnsoldat för både röda khmererna och den vietnamesiska armén från fem till 20 års ålder. Därefter kom FN in i landet med fredsbevarande styrkor. Han växte upp i armén och lärde sig att skjuta, placera ut minor och göra enkla bomber. År 1993 började han istället att arbeta för FN och fick lära sig att röja minor med hjälp av avancerad utrustning. Han besökte också byar där han informerade om minor, uppmärksammade dem på den röda skylt som indikerar minområden och visade minskadade hur man kan ta hand om sin skada.

År 1999 öppnade han the Land Mine Museum som han nu driver parallellt med att röja minor. Där kan man titta på detonerade minor, vapen och annan krigsutrustning som han samlade på sig under FN-tiden. Man kan också prova att gå på ett fiktivt minfält och få information om hur minsituationen ser ut i de olika provinserna i Kambodja idag.

Efter att ha bläddrat i de rapporter som finns på museet, får jag en tydligare bild av situationen i landet som helhet, och av Kampong Cham i synnerhet. I min provins skadas folk, i störst utsträckning, av odetonerade vapen (UXO) och inte av minor. I tabellen ’10 most affected provinces – UXO’ ligger Kampong Cham på fjärde plats (av totalt 24 provinser), medan de inte alls finns med i tabellen ’10 most affected provinces – Mine’. De områden som är mest mindrabbade är de nordliga provinser som gränsar till Thailand.

När jag besöker museet, som ligger nära tempelområdet Angkor Wat, är Aki Ra där och visar runt. Efter alla år i krig ser han det nu som sin livsuppgift att hjälpa Kambodjas befolkning att få en säkrare framtid. Nuförtiden röjer han minor barfota och endast med hjälp av en kniv och en tång. Han är gift, har en son och tillsammans med sin fru tar han hand om tio minskadade barn och lär dem att klara sig på egen hand.

Cambodian Mine Action Center

Kambodja, 2004. Efter att ha börjat komma in i vardagen beslutar jag mig för att besöka Cambodian Mine Action Center (CMAC) för att få mer information om minsituationen i provinsen Kampong Cham där jag bor. Det visar sig att deras kontor ligger på vägen från min kambodjanska familj till Khmer Youth Association där vi brukar hänga på dagarna. Jag och Tola, min kambodjanske kompis, har alltså passerat huset varje morgon i flera veckors tid.

Små barn brukar stå på trappan och ropa hello, men CMAC-skylten är undangömd så det tar sin tid innan vi upptäcker platsen. Jag förbereder mig så att jag ska vara påläst när jag träffar dem. Döm om min förvåning när vi dagen därpå upptäcker att huset är igenbommat! Persiennerna neddragna, inga barn i sikte och på en skylt på den stängda grinden står det ‘for rent’. Typiskt. Tola skrattar förtjust, men jag är mest irriterad på att jag precis missat dem.

På vägen därifrån gnolar han på du gamla, du fria som jag i ett svagt ögonblick lärt honom.

Fler bomber än barn i Kambodja

Igår pratade jag om minor med lågstadiebarn. Jag försöker vara pedagogisk. Istället ger jag dem kanske mardrömmar. I en del länder som krigar lägger de ner bomber i marken...blabla...när barnen går till skolan...BOOM...vi hjälper till att ta bort bomberna och hjälper de barn som gjort sig illa att få hjälp på sjukhuset. Typ.

Jag berättar inte om de barn som tvingas ligga ensamma och förblöda på minfälten för att det tar så lång tid för räddningspersonalen att ta sig fram. Och jag berättar inte om mammorna och papporna som förtvivlat tvingas stå vid sidan av fältet och se när deras barns liv rinner ut. Jag säger att i Sverige finns det inga bomber i marken, men i Kambodja finns det fler bomber än det finns barn.

Love in Cambodia

Om man översätter
´jag tycker om dig´
från khmer till svenska
blir översättningen
´jag går in i ditt hjärta´.

Morgonpromenad med Lang

I Kambodja gryr en ny dag och jag stiger upp kvart över fyra för att följa med min kambodjanska mamma, Lang, på hennes morgonpromenad. Varje morgon vid den här tiden träffar hon sina väninnor och tillsammans med dem går hon fram och tillbaka över bron som ligger i närheten av vårt hus.

Laaang-öy, Laaang-öy ropar de utanför vårt hus. Och Lang och jag öppnar försiktigt dörren och smiter ut.

Det är fortfarande mörkt och natt i luften. Och på himlen lyser stjärnorna. Efter att ha svettats konstant i snart sextio dagar är det skönt att mötas av sval och behaglig luft. Väl uppe på bron, som är nästan två kilometer lång, råder full aktivitet. Människor joggar, strosar, stretchar och umgås. Jag njuter av samvaron. Det är fint att vara i min kambodjanska mammas närhet och omsorg.

Have you ever loved a Cambodian man under the table?

Kambodja. Istället för att gå raka vägen hem beslutar vi oss för att ta en promenad längs Mekongfloden. Efter att ha passerat vårt hus kommer vi fram till ett vackert tempelområde. Så skönt att komma bort en stund och se något nytt. Vi går omkring bland Vishnu, Buddha, Neang Kong Hyng (en kvinna med sjufärgat hår) och de andra statyerna. När vi passerar ett av husen ser vi en av munkarna som brukar komma på våra engelskalektioner. Han står där i sin orangea klädnad, pratar i mobiltelefon och vinkar glatt oss till sig. Han bjuder in oss till sitt hus som han delar med 31 andra munkar. Vi slår oss ner, får varsin SevenUp och börjar prata med de fem munkar som är inne.

En av dem frågar: Have you ever loved a Cambodian man under the table? Efter flera försök att förstå går det upp för mig att han vill veta om jag någon gång älskat en kambodjansk man utan hans vetskap (och kanske om denne man isåfall skulle kunna vara han).

De är underhållande och vi stannar där en lång stund.

- Could you consider marrying a Cambodian man, säger en.

- They are so small, säger en annan.

- Smaller than smallest, säger den tredje.

Käka spindel

Kambodja. På vägen till Phnom Penh stannar bussen i Skuon, en håla som är känd för sina marinerade, friterade spindlar. Tola köper en påse med tio spindlar, vi måste ju ha något att knapra på när vi sitter på bussen. Och några till hans familj som vi ska hälsa på. De är stora, håriga och benen smakar ungefär som salta pinnar. Vi dricker Coca-cola till.

Myntskrubb

Kambodja. Jag är förkyld och min kambodjanska mamma skrubbar min rygg, bröstkorg och armar med ett mynt, enligt kambodjansk tradition. Det ska göra mig frisk. Hårt dras myntet över min oljeinsmorda rygg. Det ser ut som om jag blivit pryglad. När vi undervisar på barnhemmet pratar jag med en fransk volontär. Tänker inte på märkena förrän jag ser att han stirrar på mina armar. Av hans blick att döma ser han ut att vara redo att ringa kvinnojouren. Jag lugnar honom.

Jag ber Tola, min kambodjanske kompis, att översätta för barnen att jag är förkyld och därför har de här märkena. Sådär gör vi jämt, säger de.