Kambodja, 2004. Efter att ha börjat komma in i vardagen beslutar jag mig för att besöka Cambodian Mine Action Center (CMAC) för att få mer information om minsituationen i provinsen Kampong Cham där jag bor. Det visar sig att deras kontor ligger på vägen från min kambodjanska familj till Khmer Youth Association där vi brukar hänga på dagarna. Jag och Tola, min kambodjanske kompis, har alltså passerat huset varje morgon i flera veckors tid.Små barn brukar stå på trappan och ropa hello, men CMAC-skylten är undangömd så det tar sin tid innan vi upptäcker platsen. Jag förbereder mig så att jag ska vara påläst när jag träffar dem. Döm om min förvåning när vi dagen därpå upptäcker att huset är igenbommat! Persiennerna neddragna, inga barn i sikte och på en skylt på den stängda grinden står det ‘for rent’. Typiskt. Tola skrattar förtjust, men jag är mest irriterad på att jag precis missat dem.
På vägen därifrån gnolar han på du gamla, du fria som jag i ett svagt ögonblick lärt honom.
På vägen därifrån gnolar han på du gamla, du fria som jag i ett svagt ögonblick lärt honom.
2 kommentarer:
Va läskigt att barnen som brukade säga "hello" ochså försvann...
Ja, obehagligt när jag tänker efter... Vad hände med dem?
Troligast är väl att deras föräldrar antagligen jobbade på CMAC och barnen följde med i flytten. Men ändå!
Skicka en kommentar