Peter, min vän. När jag flyttade till Umeå, hösten 2002, för att studera var du den förste jag lärde känna. Vi bodde i varsin ände av samma studentkorridor och du drog med mig på en fest nere på stan. Vin, spenatpiroger och kladdkaka. Vi hade roligt den kvällen och vi blev kompisar som hängde nästan jämt.Jag kände mig ganska ensam i början och du fanns där hela tiden. Du vet ju hur det var i min klass den första tiden; utan dig hade det blivit så mycket svårare. Och tråkigare.
Nu bor jag ju inte kvar i Umeå längre, men i höstas var jag ändå uppe åtminstone fem gånger och jobbade. Det var så skönt att jag fick bo hos dig och J då. En oas mitt i all stress. Ligga på soffan och käka praliner. Vila ut och bli serverad den goda lasagnen och allt det andra ni bjöd på.
Att komma hem till er efter min traumatiska föreläsningsupplevelse för några veckor sedan var precis vad jag behövde.
Jag är så glad att jag har lärt känna dig! Du vet att min våning står öppen närhelst du och J vill komma på besök.
Jag går in i ditt hjärta.
4 kommentarer:
Vi saknar dig och dina besök, men vi kommer och våldgästar dig så snart vi kan! KRAM!
Härligt att ha kära vänner!
kram
Ni två ser ut som två söta praliner!
Du ska veta Susanna att det var mycket som blev bättre sen DU kom till "den där klassen"!
jag tycker om dig - på alla världens olika språk!
Peter, ni är välkomna anytime! Kram!
Ewa, verkligen!
Anna, det var mycket som blev bättre när jag lärde känna DIG i ´den där klassen´. :) Jag tycker om dig ´tom tom´ (=´massor´ på khmer)
Skicka en kommentar