Jag ska göra mitt bästa för att inte punktera ditt anförande, men...

Ikväll har jag hållit ett föredrag i Umeå och det gick åt pipan. Mannen som skulle tala efter mig är specialist på området med åtminstone 30 års erfarenhet inom området. En äldre, uniformerad man med en nedlåtande attityd som fick mig att omedelbart vilja fly platsen. Innan föredraget börjar härmar han mig vid några tillfällen när jag talar, berättar att de pengar vi samlar in försvinner rakt ut i tomma intet och när jag berättar vilka siffror jag ska presentera säger han att de är helt felaktiga. Han säger: Jag ska göra mitt bästa för att inte punktera ditt anförande, men... Ett men som blir hängande i luften. När jag sitter på huk vid min dator inför föreläsningen lutar han sig ner mot mig. För att hålla balansen, säger han. För att hålla balansen?

Ridån går upp.

Tekniken krånglar. Jag är torr i halsen, talar osammanhängande, hakar upp mig på petitesser och glömmer de viktiga bitarna, börjar i fel ände och så vidare... Det går helt enkelt väldigt dåligt! Hans anförande däremot är fläckfritt. Han är informativ och humoristisk. Saklig och erfaren.

Undrar om han är nöjd med hur han fick mig att känna. Jävla härskartekniksgubbe! Han lyckades och jag ville ta mig därifrån snabbt för att inte få höra hans recension av mitt anförande.

I min egen hjärna säger han: Nå, Susanna. Hur tycker du att det gick? Bara dåligt eller väldigt dåligt?

Jag tänker på andra gånger jag har haft samma känsla i kroppen. En första minnesbild är hur jag sitter på en moto i Phnom penh när en annan moto kör förbi oss. Föraren sträcker snabbt ut handen och klämmer på mitt bröst. Jag blir helt överrumplad och känner mig utnyttjad, ledsen, förbannad och sårad. Ett intrång. Tola, min kambodjanske killkompis, sitter i en moto några minuter längre fram och när jag berättar vad som hänt blir han ledsen och ursäktar sig å sin landsmans vägnar. Åh Susanna, om jag hade vetat.

Den andra minnesbilden är när jag sitter på nattflyget från Bangkok. Jag har just lämnat mitt liv på den kambodjanska landsbygden. Jag är trött och avskeden har gjort mig ledsen. Jag har en efterlängtad DN i mitt knä som jag precis ska ta upp och läsa när en stor, överförfriskad, svensk man slår sig ner bredvid mig. Jag samtalar artigt, men säger sedan att jag gärna vill läsa min tidning. Han vill fortsätta prata, men efter att han beställt in några whiskey somnar han. Och fläker ut sig. Jag får inte plats och ber honom maka på sig. Innan jag vet ordet av står han över mig och slänger ur sig vedervärdiga könsord och jag är minsann den bitchigaste bitchen av alla...

Jag är trött, ledsen och har platsen längst in vid fönstret. Det är natt och hela planet sover. I vart fall är det ingen som kommer till min undsättning trots hans hotfulla ton. Och jag känner mig inte stark nog för att ta mig därifrån. Försöker somna. Tidigt på morgonen går en vän förbi min rad och jag berättar. Hon räddar mig. Det är så det känns. Hon har haft en ledig plats vid sig hela tiden.