Ring, ring bara du slår en signal!

Kom tillbaka från Umeå idag. Väl på kontoret hittar jag inte min telefon. Inte mobilen alltså utan den trådlösa jobbtelefonen. Den är inte i batterihållaren, inte under de högar av papper jag har på skrivbordet, inte nere på lagret, vid kopiatorn eller i sammansträdesrummet. Borta!

Jag tittar till och med i min väska för att kolla om jag i ett ögonblick av totalt hjärnsläpp lagt ner den där, men inte. Blir ändå lite lättad över att inte vara på väg att bli helt knäpp!

Börjar kartlägga situationen och det kommer fram att min praktikant har sett en kollega stå vid mitt skrivbord och prata i sin egen telefon. Kollegan i fråga råkar stöta till bordet och batteriladdaren åker i golvet. Jag kollar på golvet, men ingen telefon. Då ser jag papperskorgen. Den tömdes igår och nu är det en ny påse i. Jag slår ihop ett och ett och inser att det finns en risk att telefonen ramlade ner i papperskorgen när bordet stöttes till, men vart är isåfall min soppåse nu? Jag går ner i soprummet och ringer min telefon från mobilen. Jag hör att det ringer i en av de svarta sopsäckarna. Det ringer LÄNGST NER i säcken...

I den svarta sopsäcken finns en massa små, vita påsar (jag tänker att det är ungefär som ett klustervapen, men inser att den associationen helt och hållet är en arbetsskada) och jag börjar plocka upp påse efter påse för att till slut se min telefon instängd tillsammans med papper och bananskal.

Slutet gott, allting gott!