Jag och brorsan hyr film en fredagkväll. Offside. En svensk komedi om fotboll i lantlig miljö. Det är sent och vi är trötta. Filmen rullar igång och en berättarröst börjar tala i bakgrunden. Inget konstigt egentligen, men den här rösten återger allt som sker. Ovanligt grepp tänker vi båda, men det kanske är inspirerat av TV:s och radios sportkommentatorer. Man ska få en känsla av att det är en match man kollar på, helt enkelt.
Nittio minuter senare när filmen närmar sig slutet och berättaren fäller en kommentar i stil med: ”Anders passar bollen framåt, springer förbi motståndarlaget och gör mål. Publiken ställer sig upp och applåderar” fattar vi misstankar och inser att det är något skumt med den überpedagogiska rösten. F. harklar sig och säger: Du alltså eeeh...jag tror att vi har syntolkningen på...
Vi lovar varandra att det här ska stanna mellan oss!*
Kommer att tänka på en blind kille som jag bodde i samma korridor som när jag pluggade i Umeå. Han hade bättre koll än en seende. Han installerade min dator, lagade mat varje dag, reste och såg inga begränsningar i vad han kunde göra.
Han berättade att han hade gått på bio och sett filmen Cast Away med några polare. Tom Hanks har huvudrollen och filmen handlar om en kille som är den enda överlevande i en flygkrasch. Han spolas iland på en öde ö och i 143 minuter får man följa hans kamp för överlevnad.
I 143 minuter är vågbrus och Toms försök att snacka med en boll det enda som hörs. Där sitter H i den mörka biosalongen och önskar att han hade kollat upp vad filmen handlade om lite bättre.
* Varpå vi berättar det för alla vi träffar dagen därpå.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar