Det är 1985 och jag ska lära mig att cykla utan stödhjul. Vägen kantas, precis som de flesta vägar, av regelbundet återkommande lyktstolpar. Mina föräldrar går bakom mig och min cykel. Men jag kan själv och behöver ingen jäkla hjälp! Det går bra. Jag cyklar rakt och fint, men så snart en lyktstolpe dyker upp indikerar min inre GPS att jag ska sikta på den. Styret vrids och innan jag vet ordet av har jag krockat med stolpen. Jag blir så arg och vänder mig snabbt om för att förekomma mina föräldrars leenden och tröst och ropar ilsket: Så händer det!!
Så det så.
Och så händer det igen. Och igen.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
När jag precis hade lärt mig cykla fick jag en framlampa till min cykel, en sån där generatordriven som man petar in mot framdäcket. När jag petat generatorn på plats vill jag ju så klart se om det lyser så jag lutar mig framåt över styret för att se. Just då kör jag ner i en grop i marken, fastnar med framhjulet och kastas över styret, rakt ner i asfalten.
Livet är fullt av hårda skolor.
Jag måste säga att *L* Niklas inlägg gör mig lika full av skratt som ditt :)
Gu så kul!!
Redan på den tiden hade jag svårt att hålla mig för skratt. När cykeln liksom en magnet drog sig till lycktstolparna var jag tvungen att titta åt ett annat håll för att inte skratta rakt ut. Kommentaren från ditt håll var bara "så händer det" med största efter tryck. Jag skrattar än åt detta och använder gärna utrycket "Så händer det" i andra sammanhang. En som gick bakom och log.
Skicka en kommentar