Malta

Malta var soliga dagar, mat i lyxklass, röda sandstränder & höga, iskalla vågor. Italiensk kulglass, taxiresor och en huvudstad lugn, så lugn. Och vacker i all sin ålderstigna prakt. Vänliga människor, läsande, vilande, undvikande av kulturaktiviteter i kalla korridorer. Och vilande igen.

Tycka. Om.

Jag tycker om att:

• jag tränade idag trots att det kändes segt innan.
  
• den gamla hitten "Ice, Ice, Baby" spelades på corepasset. Jag blev genast nostalgisk och mindes hur min storasyster försökte lära mig dansa hip hop hemma hos pappa i tolvvåningshuset. C gick i högstadiet och kunde alla coola moves som jag var för liten för att fatta.
  
• den ansiktsscrub jag använde ikväll luktade sådant där björnklister som jag klistrade med när jag var liten. En grön burk med plastspatel. Minnen.
  
• den halsduk jag stickat på i evigheter snart är klar. Den är också evighetslång. Och ska ges bort till en vän.

Jag tycker inte alls om att:

• spinninginstruktören sa "Bra där!" efter nästan varje mening.
  
• avslutningslåten på corepasset var Bette Midlers "The Rose". Some say love, it is a river?

Vanilla Ice in the house

Kärna

Är kanske fyra år och vill odla ett persikoträd. En persikokärna packas ner i jord och krukan ställs sedan i fönstret på mitt rum. Jag är så nyfiken på om det växer att jag flera gånger om dagen plockar upp kärnan och granskar den.

En minnesflaga

Jag är tre eller fyra år.
Tittar ner på min kropp och tänker:
här ska det bli bröst sedan!

I´m a barbie girl?

Jag var kanske fyra år när pappa kom hem från en utlandsresa med presenter till mig och C, min tre år äldre syster. Han gömde paketen bakom ryggen och jag slog på hans ena arm. Vips hade jag fått en barbiedocka med balklänning. Min syster fick en arbetarbarbie med portfölj/verktygslåda/sminkväska.

Jag lekte sällan med dockor när jag var liten. Bara med min grannes dockor som vi först höll under vattnet och sedan kunde få att kissa. Jag var ändå glad för Barbien och min syster ansåg att jag dragit vinstlotten. Övertalningskampanjen började. Kolla här, Susanna. Min Barbie kan sminka sig. Titta, vad fin hon blir. Titta då! Om du vill kan vi byta och då kan du leka med den roliga arbetarbarbien hela tiden. Vill du det?

Jag leddes rakt in i fällan och bytte med henne. Genast bytte C attityd. Från pedagogisk storasyster blev hon en mallig apa som berättade om hur bra det var att ha en balklänningsbarbie. Jag ångrade mig bittert och kände mig lurad. Glömde ganska snart bort arbetarbarbien, medan min syster hade kvar sin i många år till.

Undrar om det var därför jag hämnades genom att gömma undan hennes favoritnalle?

Om att fråga efter vägen

Namibia, 2006. På Independence Street i Windhoek stoppar jag ett par kvinnor för att fråga efter vägen till biografen. Den ligger åt det hållet, säger de och pekar uppåt gatan. Men vänta, vår arbetskamrat kommer snart och kan säkert skjutsa dig. Ett ögonblick senare dyker en kille upp och presenterar sig som Ronnie.

Han är snygg. Och skjutsar mig dit jag ska. Efteråt hämtar han upp mig och vi åker till en kubansk bar där några av hans kompisar hänger. Hela kvällen kommer människor fram och hälsar på honom och han vänder sig till mig och säger att han inte känner de här människorna. Men varför kommer de fram då? Jo, det har nog att göra med att jag är presidentens brorson.

Senare får jag veta att en av kvinnnorna jag stoppade på vägen är oppositionsledarens fru.


Den här låten får mig att minnas honom.

Krokimodellande

Jag blev glad när jag såg den här bilden!

För några år sedan extraknäckte jag som krokimodell. Jag studerade och hade haft ett par stressiga jobb på kvällar och helger. När jag funderade på vad jag ville göra istället slog det mig att jag ville prova att stå modell. Dels för att jag antog att det var bland det ostressigaste man kan göra, men också för att det var en utmaning.

Skulle jag våga och skulle jag känna mig bekväm?

Första gången var jag nervös. Ungefär som när man drömmer att man står naken framför en klass. Och när jag öppnade ögonen visade det sig att det var just det jag gjorde.

Men efter den första känslan kände jag mig bekväm. Jag var en modell för människokroppen. Och sådana kan ju se olika ut. Det var mest äldre kvinnor på kursen och efter ungefär en timme tog vi paus och fikade för att sedan fortsätta en stund till. Det hela var trivsamt. Odramatiskt och naturligt.

Men en kväll när jag var på väg dit är det några som går framför mig. Det är två killar som pratar med sin tjejkompis. Hon är på väg till krokiklassen och berättar det för sina kompisar. En av killarna säger något i stil med: Coolt, vi kanske ska följa med in och se tjejen strippa!

Det känns obehagligt. Att det är så de ser på det. Jag känner mig illa till mods.

Att tala är silver...

Indien, årsskiftet 2000-2001. Tillbringar trettio dagar på ett kloster i södra Indien. Yoga, meditation och munkar som berättar om livet. De är unga och deras själar är djupa av visdom. Halva tiden tillbringar jag i mauna, i tystnad, och redan första morgonen får jag panik.

Varje morgon gör jag mig ren genom att hälla en hink med kallt vatten över mig och kvällen innan tystnaden börjar fyller jag på min hink. På morgonen är det inget vatten kvar. Och i brunnen är vattnet slut. Jag blir stressad. Men det ordnar sig. Det är inte livsviktigt, men känslan av att inte kunna kommunicera som jag är van vid gör mig till en början maktlös.

Sedan är det skönt. Skönt att kunna sätta sig bredvid någon, i skuggan av ett träd, och bara vara tyst. Inte säga något oväsentligt. Inte säga något bara för att det är så jag gör när jag träffar en person. För att det är så man gör. Skönt att känna närhet i tystnaden.

Susanna & chokladfabriken

Ja, Anna. Jag minns den där lata, sköna sommardagen när vi drog benen efter oss på söder, suktade efter mat på Cajsa Warg, köpte med oss godaste sushin i Sofia där kocken en gång gav mig två kilo lax och landade sedan på Chokladfabriken. Den goda chokladen, den sköna stämningen, den fina vännen...

Vi gör om det snart igen.

Let It Be

Vi är i Spanien. Jag är fem år. Och kär i hotellobbysångaren. I lobbyn sjunger han covers. Han har brunlockigt hår, bruna ögon och jag sitter i den nersuttna lädersoffan och tittar beundrande upp på honom. Han sjunger Beatlesdängan Let it be. Whisper words of wisdom.

Let it be, let it be, let it be, let it beee...

Morgonpromenad med Lang

I Kambodja gryr en ny dag och jag stiger upp kvart över fyra för att följa med min kambodjanska mamma, Lang, på hennes morgonpromenad. Varje morgon vid den här tiden träffar hon sina väninnor och tillsammans med dem går hon fram och tillbaka över bron som ligger i närheten av vårt hus.

Laaang-öy, Laaang-öy ropar de utanför vårt hus. Och Lang och jag öppnar försiktigt dörren och smiter ut.

Det är fortfarande mörkt och natt i luften. Och på himlen lyser stjärnorna. Efter att ha svettats konstant i snart sextio dagar är det skönt att mötas av sval och behaglig luft. Väl uppe på bron, som är nästan två kilometer lång, råder full aktivitet. Människor joggar, strosar, stretchar och umgås. Jag njuter av samvaron. Det är fint att vara i min kambodjanska mammas närhet och omsorg.

Egogoogling

Egogooglade mitt namn. Och en bild på min manlige kollega dyker upp. Tänk om jag är han? Tänk om det bara är jag som vet att jag är jag och alla andra tror att jag är han.

När jag var liten tänkte jag ibland att jag egentligen var en flicka i Afrika. Som när hon gick in och vilade i hyddan i eftermiddagsvärmen drömde att hon var jag. En vit fyraårig tjej, med tummen i munnen och galonisar, i Sverige. Den jag trodde var jag var alltså en afrikansk flicka som drömde att hon var jag.

Men så var det väl inte?

Have you ever loved a Cambodian man under the table?

Kambodja. Istället för att gå raka vägen hem beslutar vi oss för att ta en promenad längs Mekongfloden. Efter att ha passerat vårt hus kommer vi fram till ett vackert tempelområde. Så skönt att komma bort en stund och se något nytt. Vi går omkring bland Vishnu, Buddha, Neang Kong Hyng (en kvinna med sjufärgat hår) och de andra statyerna. När vi passerar ett av husen ser vi en av munkarna som brukar komma på våra engelskalektioner. Han står där i sin orangea klädnad, pratar i mobiltelefon och vinkar glatt oss till sig. Han bjuder in oss till sitt hus som han delar med 31 andra munkar. Vi slår oss ner, får varsin SevenUp och börjar prata med de fem munkar som är inne.

En av dem frågar: Have you ever loved a Cambodian man under the table? Efter flera försök att förstå går det upp för mig att han vill veta om jag någon gång älskat en kambodjansk man utan hans vetskap (och kanske om denne man isåfall skulle kunna vara han).

De är underhållande och vi stannar där en lång stund.

- Could you consider marrying a Cambodian man, säger en.

- They are so small, säger en annan.

- Smaller than smallest, säger den tredje.

Käka spindel

Kambodja. På vägen till Phnom Penh stannar bussen i Skuon, en håla som är känd för sina marinerade, friterade spindlar. Tola köper en påse med tio spindlar, vi måste ju ha något att knapra på när vi sitter på bussen. Och några till hans familj som vi ska hälsa på. De är stora, håriga och benen smakar ungefär som salta pinnar. Vi dricker Coca-cola till.

Myntskrubb

Kambodja. Jag är förkyld och min kambodjanska mamma skrubbar min rygg, bröstkorg och armar med ett mynt, enligt kambodjansk tradition. Det ska göra mig frisk. Hårt dras myntet över min oljeinsmorda rygg. Det ser ut som om jag blivit pryglad. När vi undervisar på barnhemmet pratar jag med en fransk volontär. Tänker inte på märkena förrän jag ser att han stirrar på mina armar. Av hans blick att döma ser han ut att vara redo att ringa kvinnojouren. Jag lugnar honom.

Jag ber Tola, min kambodjanske kompis, att översätta för barnen att jag är förkyld och därför har de här märkena. Sådär gör vi jämt, säger de.

Såga is & köpa apa

Kambodja. På vägen till jobbet ser jag mannen som står och sågar is utanför sin lilla kiosk, kvinnan som åker med sin son på mopeden (sonen får dropp genom en droppställning som är fastsurrad på mopeden), ett flak med döda griskultingar, en häst som drar en död häst på en vagn bakom sig, barnens livliga lek, smutsiga gator, bananträd, full aktivitet vid floden. På kvällarna duschar jag kallt i det lilla uthuset med små ödlor som sällskap. En glödlampa ger ett varmt sken. Jag tycker att mitt liv är perfekt.

När min kambodjanska mamma kommer hem från marknaden småpratar hon med oss samtidigt som hon plockar upp matvarorna. Sallad, några kilo ris, kött och en död, liten apa som hon sätter in i skafferiet. Jag gapar av överraskning men för de andra är allt som vanligt. Jag får veta att den tillreds när någon är sjuk, men när jag blir sjuk får jag prova något annat...

Liljan blommar i oktober

Det är 2004. I Phnom Penh träffar jag Tola, min kambodjanske killkompis. Han frågar vad mitt namn betyder.

Susanna betyder lilja och han berättar att hans namn betyder oktober.

Oh it´s so easy to remember, säger han. The lily is blooming in October!

Ska jag sjunga en sorglig visa?

När jag var liten frågade jag ibland mina föräldrar: Ska jag sjunga en sorglig visa? Vad jag sedan sjöng minns jag inte, men antagligen ylade jag från hjärteroten.

Bilden är tagen i Namibia och så kan det se ut när man vill sjunga en sorglig visa. En ögoninfektion drabbade mig och jag ser ganska eländig ut. Ett tag lekte jag med tanken att jag var värddjur åt en parasit, men inser att det nog är min fantasi som skenar iväg. Efter lite tid och medicin hos doktorn gick det över. Fast jag tycker nog att mitt öga hänger lite fortfarande.

Nallemklöjm

Jag är sju år. I skolan lär vi oss alfabetet. Vi lär oss att ljuda. Och vi lär oss om vokaler och konsonanter. Och jag lär mig att det bara är den sötaste flickan i klassen som blir jagad runt skolgården på rasterna. Hon heter Amanda. Och jag lär mig att man inte ska slicka på lyktstolpar mitt i vintern. Och att det är lättare att få kompisar om man tycker om att leka häst. Jag lär mig att tycka om det.

En morgon när jag äter frukost och läser på baksidan av mjölkpaketet inser jag en sak som jag inte har lärt mig men ändå kan. Jag kan tala baklänges. Nallemklöjm är mellanmjölk, jag bor på natagnetS i Luleå och min pappa bor i mlohkcotS.

Jag är snart tjugosju år. Bor i Stockholm. Leker inte längre häst och killarna har kanske slutat springa efter Amanda. Men jag är fortfarande en fena på att tala baklänges!

Så händer det!

Det är 1985 och jag ska lära mig att cykla utan stödhjul. Vägen kantas, precis som de flesta vägar, av regelbundet återkommande lyktstolpar. Mina föräldrar går bakom mig och min cykel. Men jag kan själv och behöver ingen jäkla hjälp! Det går bra. Jag cyklar rakt och fint, men så snart en lyktstolpe dyker upp indikerar min inre GPS att jag ska sikta på den. Styret vrids och innan jag vet ordet av har jag krockat med stolpen. Jag blir så arg och vänder mig snabbt om för att förekomma mina föräldrars leenden och tröst och ropar ilsket: Så händer det!!

Så det så.

Och så händer det igen. Och igen.