Indien, årsskiftet 2000-2001. Tillbringar trettio dagar på ett kloster i södra Indien. Yoga, meditation och munkar som berättar om livet. De är unga och deras själar är djupa av visdom. Halva tiden tillbringar jag i mauna, i tystnad, och redan första morgonen får jag panik.
Varje morgon gör jag mig ren genom att hälla en hink med kallt vatten över mig och kvällen innan tystnaden börjar fyller jag på min hink. På morgonen är det inget vatten kvar. Och i brunnen är vattnet slut. Jag blir stressad. Men det ordnar sig. Det är inte livsviktigt, men känslan av att inte kunna kommunicera som jag är van vid gör mig till en början maktlös.
Sedan är det skönt. Skönt att kunna sätta sig bredvid någon, i skuggan av ett träd, och bara vara tyst. Inte säga något oväsentligt. Inte säga något bara för att det är så jag gör när jag träffar en person. För att det är så man gör. Skönt att känna närhet i tystnaden.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Åh vad intressant att du faktiskt varit där på det sättet. Hade många tankar i min ungdom på att göra just det. Att bli munk, på allvar. Var tex bla väldigt inne ett tag på Zenbuddhism och kollade möjligheterna att gå i kloster i Japan på internet. Av olika anledningar så ledde ödets vägar inte mig dit. Den indiska gamla visdomen har också väglett mig i många år...
Mm, det var en spännande resa... Vill gärna resa tillbaka till Indien och upptäcka landet mer!
Närhet i tystnad. Fint!
Mm, det var fint att känna det...
Skicka en kommentar