Kambodja, 2004. På organisationen Handicap International, som bland annat rehabiliterar minskadade, talar jag med två män som har blivit skadade av minor.
Bonden Am Neam, 49 år, skadades av en mina när han var på väg till ett möte i skogen. Han går, tillsammans med femtio andra, längs en väg när det plötsligt smäller. Efter att ha legat medvetslös i tio minuter skjutsar hans granne honom till sjukhuset där läkare amputerar hans ben till knät. Det skulle ha räckt att amputera bort halva foten, men läkarna är inte vana vid sådana operationer. Att de tog bort betydligt mer än nödvändigt säger en del om sjukvårdens brister i Kambodja. Trots att minskador är ett så vanligt förekommande har läkare inte den kompetens som behövs. Am Neam arbetar fortfarande som bonde och kommer regelbundet till Handicap International för rehabilitering.
19-årige Pon Rotha skadas av en mina när han, tillsammans med nio andra, arbetar ute på fälten vid den thailändska gränsen. Han trampar på en mina som exploderar så kraftigt att åtta av de andra också skadades. Olyckan skedde för två år sedan och nu stödjer han sig på en krycka och har en protes på vänster ben. Han har fått möjlighet att utbilda sig till bilmekaniker och tycker att framtiden ser ljus ut.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Sätter saker i perspektiv. Framtiden är ljus!
När jag läser det här blir det rätt lätt att känna tacksamhet!
kram
Anne. Mmm, det sätter verkligen saker i perspektiv.
Ewa. Ja, verkligen. Vi har det väldigt bra ändå!
Hej
Tack för den boken:
Jag länkade den till min blogg med stor tacksamhet:
http://biomecanique.bloggsida.se/barnsoldater-krig-skador
MVH
Amor
Skicka en kommentar