En liten pojke i uniform

I och med det här inlägget släpper jag den traumatiska föreläsningsupplevelsen. Idag träffade jag en kvinna som känner den där mannen som förstörde för mig när jag höll föredrag i Umeå för ett par veckor sedan. Jag nämnde kort att jag hade träffat hennes kollega. Att vi föreläst för samma publik. Att han var erfaren, saklig och underhållande... Jag nämnde inte något om hans uppträdande i kulisserna.

Hon berättade att han är kunnig, men speciell. Att han arbetat i krigszoner sedan han var arton år. Upplevt många krig, men aldrig bearbetat dem. Aldrig pratat med någon om det han varit med om.

Det var skönt att höra. Inte att han är traumatiserad av krig naturligtvis. Men det förklarar hans beteende. Och att det jag kände var rätt. Det var inte bara något i mitt huvud. Han betedde sig inte bra. Men det finns en förklaring. Det var skönt att höra den.