Sagan om storasystern & lillfransosen

♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥
Det var en gång en storasyster som antagligen var den snällaste i hela världen. Hon såg till att lillasyster var glad, tröstade henne när hon var ledsen och gjorde frukostar med nybakt bröd som ingen annan. En dag träffade storasyster en fransman med smak för ost och vin. Men mest av allt hade han den goda smaken att gilla storasyster. De bestämde sig för att bli flera och nu ligger lillfransosen (eller lillfransyskan) där inne i magen och njuter. Om fem veckor ska lill♥n födas och lillasyster bli en stolt moster.
♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥

Om morgnar, kvällar & möten som är oväntade

Mina morgnar blir allt tröttare. Jag tar mig knappt ur sängen och när jag väl gjort det tar jag mig knappt hemifrån. Däremot tar jag mig snabbt hem på kvällen. Lägger mig tidigt och läser. Jag har tagit upp läsandet som har blivit liggande alltför länge. Dåsar till efter några sidor, men det är så mycket skönare att somna till ljudet av en bok som dovt ramlar ner på duntäcket än att vakna av myrornas krig på tv:n mitt i natten.

När jag väl tagit mig till ytterdörren imorse upptäcker jag att min mobil inte är med mig. Några evigheters minuters letande och ringande från hemtelefonen till den för att kunna lokalisera den. Jag tror att jag är halvt döv. Ringer det i sovrummet, eller i hallen eller i rummet innanför sovrummet eller i badrummet? Vad skulle telefonen göra i badrummet? Hittar den till slut under täcket.

Ut på gatan. Vänster eller höger. Upplandsgatan eller Drottninggatan. Tar alltid vänster. Idag tar jag höger. Skyndar på stegen. Korsar Barnhusgatan. Korsar Kungsgatan. Närmar mig Gamla Brogatan när en bekant gestalt just svänger runt hörnet och kommer emot mig. Pappa.

Eller Håkan som han skrev i sina födelsedagskort när jag var liten. Pappa som alltid älskar mig, men som inte alltid låtit mig förstå det. Pappa som jag inte träffar så ofta, men som jag alltid tänker att jag ska träffa. Där står han i sina blåkläder och sitt gråa hår. På väg för att köpa macka. Jag tänker är jag lik honom. Vi är på väg att kramas. Han är dammig och jag inte. Våra kinder möts. Jag såg dig inte, sa han. Jag såg dig, sa jag.

Han berättar om den nybyggda Vällingbygallerian och de knottror av lycka dess prakt ger honom. Han säger inte så, men han menar så. Vi pratar på. Det känns bra. Jag hade velat ha mer tid. Vi skiljs åt, låter våra kinder mötas och vi säger att vi ska ses. Äta crepes hos honom kanske.

Titta. Lyssna. Spring.

När jag gick på dagis fick vi lära oss hur man går över en väg på rätt sätt. När man kom till övergångsstället skulle man stanna, titta efter bilar, lyssna om man hörde några bilar. Och sedan gå om vägen var bilfri. Titta. Lyssna. Gå.

Jag trodde att det här var en magisk formel och sprang fram till övergångsstället och skrek: titta, lyssna, spring innan jag genast pilade över vägen.

Tycka. Om.

Jag tycker om att:

• jag tränade idag trots att det kändes segt innan.
  
• den gamla hitten "Ice, Ice, Baby" spelades på corepasset. Jag blev genast nostalgisk och mindes hur min storasyster försökte lära mig dansa hip hop hemma hos pappa i tolvvåningshuset. C gick i högstadiet och kunde alla coola moves som jag var för liten för att fatta.
  
• den ansiktsscrub jag använde ikväll luktade sådant där björnklister som jag klistrade med när jag var liten. En grön burk med plastspatel. Minnen.
  
• den halsduk jag stickat på i evigheter snart är klar. Den är också evighetslång. Och ska ges bort till en vän.

Jag tycker inte alls om att:

• spinninginstruktören sa "Bra där!" efter nästan varje mening.
  
• avslutningslåten på corepasset var Bette Midlers "The Rose". Some say love, it is a river?

Vanilla Ice in the house

Kärna

Är kanske fyra år och vill odla ett persikoträd. En persikokärna packas ner i jord och krukan ställs sedan i fönstret på mitt rum. Jag är så nyfiken på om det växer att jag flera gånger om dagen plockar upp kärnan och granskar den.

En minnesflaga

Jag är tre eller fyra år.
Tittar ner på min kropp och tänker:
här ska det bli bröst sedan!

I´m a barbie girl?

Jag var kanske fyra år när pappa kom hem från en utlandsresa med presenter till mig och C, min tre år äldre syster. Han gömde paketen bakom ryggen och jag slog på hans ena arm. Vips hade jag fått en barbiedocka med balklänning. Min syster fick en arbetarbarbie med portfölj/verktygslåda/sminkväska.

Jag lekte sällan med dockor när jag var liten. Bara med min grannes dockor som vi först höll under vattnet och sedan kunde få att kissa. Jag var ändå glad för Barbien och min syster ansåg att jag dragit vinstlotten. Övertalningskampanjen började. Kolla här, Susanna. Min Barbie kan sminka sig. Titta, vad fin hon blir. Titta då! Om du vill kan vi byta och då kan du leka med den roliga arbetarbarbien hela tiden. Vill du det?

Jag leddes rakt in i fällan och bytte med henne. Genast bytte C attityd. Från pedagogisk storasyster blev hon en mallig apa som berättade om hur bra det var att ha en balklänningsbarbie. Jag ångrade mig bittert och kände mig lurad. Glömde ganska snart bort arbetarbarbien, medan min syster hade kvar sin i många år till.

Undrar om det var därför jag hämnades genom att gömma undan hennes favoritnalle?

Let It Be

Vi är i Spanien. Jag är fem år. Och kär i hotellobbysångaren. I lobbyn sjunger han covers. Han har brunlockigt hår, bruna ögon och jag sitter i den nersuttna lädersoffan och tittar beundrande upp på honom. Han sjunger Beatlesdängan Let it be. Whisper words of wisdom.

Let it be, let it be, let it be, let it beee...

Ska jag sjunga en sorglig visa?

När jag var liten frågade jag ibland mina föräldrar: Ska jag sjunga en sorglig visa? Vad jag sedan sjöng minns jag inte, men antagligen ylade jag från hjärteroten.

Bilden är tagen i Namibia och så kan det se ut när man vill sjunga en sorglig visa. En ögoninfektion drabbade mig och jag ser ganska eländig ut. Ett tag lekte jag med tanken att jag var värddjur åt en parasit, men inser att det nog är min fantasi som skenar iväg. Efter lite tid och medicin hos doktorn gick det över. Fast jag tycker nog att mitt öga hänger lite fortfarande.

Nallemklöjm

Jag är sju år. I skolan lär vi oss alfabetet. Vi lär oss att ljuda. Och vi lär oss om vokaler och konsonanter. Och jag lär mig att det bara är den sötaste flickan i klassen som blir jagad runt skolgården på rasterna. Hon heter Amanda. Och jag lär mig att man inte ska slicka på lyktstolpar mitt i vintern. Och att det är lättare att få kompisar om man tycker om att leka häst. Jag lär mig att tycka om det.

En morgon när jag äter frukost och läser på baksidan av mjölkpaketet inser jag en sak som jag inte har lärt mig men ändå kan. Jag kan tala baklänges. Nallemklöjm är mellanmjölk, jag bor på natagnetS i Luleå och min pappa bor i mlohkcotS.

Jag är snart tjugosju år. Bor i Stockholm. Leker inte längre häst och killarna har kanske slutat springa efter Amanda. Men jag är fortfarande en fena på att tala baklänges!

Så händer det!

Det är 1985 och jag ska lära mig att cykla utan stödhjul. Vägen kantas, precis som de flesta vägar, av regelbundet återkommande lyktstolpar. Mina föräldrar går bakom mig och min cykel. Men jag kan själv och behöver ingen jäkla hjälp! Det går bra. Jag cyklar rakt och fint, men så snart en lyktstolpe dyker upp indikerar min inre GPS att jag ska sikta på den. Styret vrids och innan jag vet ordet av har jag krockat med stolpen. Jag blir så arg och vänder mig snabbt om för att förekomma mina föräldrars leenden och tröst och ropar ilsket: Så händer det!!

Så det så.

Och så händer det igen. Och igen.