Om morgnar, kvällar & möten som är oväntade

Mina morgnar blir allt tröttare. Jag tar mig knappt ur sängen och när jag väl gjort det tar jag mig knappt hemifrån. Däremot tar jag mig snabbt hem på kvällen. Lägger mig tidigt och läser. Jag har tagit upp läsandet som har blivit liggande alltför länge. Dåsar till efter några sidor, men det är så mycket skönare att somna till ljudet av en bok som dovt ramlar ner på duntäcket än att vakna av myrornas krig på tv:n mitt i natten.

När jag väl tagit mig till ytterdörren imorse upptäcker jag att min mobil inte är med mig. Några evigheters minuters letande och ringande från hemtelefonen till den för att kunna lokalisera den. Jag tror att jag är halvt döv. Ringer det i sovrummet, eller i hallen eller i rummet innanför sovrummet eller i badrummet? Vad skulle telefonen göra i badrummet? Hittar den till slut under täcket.

Ut på gatan. Vänster eller höger. Upplandsgatan eller Drottninggatan. Tar alltid vänster. Idag tar jag höger. Skyndar på stegen. Korsar Barnhusgatan. Korsar Kungsgatan. Närmar mig Gamla Brogatan när en bekant gestalt just svänger runt hörnet och kommer emot mig. Pappa.

Eller Håkan som han skrev i sina födelsedagskort när jag var liten. Pappa som alltid älskar mig, men som inte alltid låtit mig förstå det. Pappa som jag inte träffar så ofta, men som jag alltid tänker att jag ska träffa. Där står han i sina blåkläder och sitt gråa hår. På väg för att köpa macka. Jag tänker är jag lik honom. Vi är på väg att kramas. Han är dammig och jag inte. Våra kinder möts. Jag såg dig inte, sa han. Jag såg dig, sa jag.

Han berättar om den nybyggda Vällingbygallerian och de knottror av lycka dess prakt ger honom. Han säger inte så, men han menar så. Vi pratar på. Det känns bra. Jag hade velat ha mer tid. Vi skiljs åt, låter våra kinder mötas och vi säger att vi ska ses. Äta crepes hos honom kanske.