Om att låsa om sig

När jag går och lägger mig på kvällen stänger jag först en gallergrind med två hänglås på (den här dörren delar av huset i två - på ena sidan finns kök, vardagsrum och vardagsrum, på den andra finns vår sovdel med gästrum, arbetsrum, pärlrum och badrum), sedan stänger jag en dörr som jag låser med fyra lås. Därefter går jag igenom den långa hallen till vårt arbetsrum. Där kollar jag att elstänglet är på som det ska. I arbetsrummet stänger jag halldörren och låser den med två lås. Sedan går jag in i mitt pärlrum och låser dörren in till arbetsrummet med ett lås. Sedan går jag in i sovrummet och larmar huset. Det är inte direkt så att man lätt springer ut i köket om man glömt sitt glas med vatten.

I början tyckte jag att det var lite läskigt att göra det här själv när N inte är hemma, men nu har jag vant mig.

Om en dag på tivoli

Vi var ju på tivoli i Harare i lördags. En massa färgglada åkattraktioner, söta barn och en massa skratt. Och självklart hade jag på mig min cirkuskjol.

Jag och min kompis L bangade bergochdalbanan och letade istället upp den snällaste aktiviteten vi kunde hitta. Det blev en åktur i "the Shell". Vi satte oss i en färgglad snäcka som började snurra, runt, runt, runt... Jättekul, men oj vad jag var illamående när jag klev av efter några minuters snurrande.

Fler bilder från superhelgen finns här!

Bildbevis från superhelg med kompis på besök

Om fantastiska Sarah!

När vi flyttade till Harare i juni lärde jag känna Sarah. Hon är en fantastisk, kenyansk kvinna som bott i Zimbabwe i sjutton år. N lärde känna henne genom sitt arbete när han var här på jobbresor under året och hon sa till honom att hon skulle ta hand om mig när jag kom. Och, oj, vad hon höll det löftet!

Hon ringde, tog mig till gymmet, fixade simkort till min mobil (något som inte visade sig vara gjort i en handvändning), visade mig runt, kom spontant förbi på ett glas vin, bjöd över mig till sig, lånade ut porlin till oss innan vårt hade anlänt och en hel massa mer. Kalla mig auntie sa hon och sedan skrattade hon sitt hjärtliga skratt. Det var så underbart att lära känne henne.

Sedan flyttade hon till Göteborg.

Fatta, hon bor i Harare i sjutton år och jag kommer hit hennes sista veckor i landet. Jag saknar henne så. Saknaden efter henne gjorde att det blev jobbigare att komma tillbaka. Hon hade visat mig så mycket och utan henne blev det så tomt.

Jag är jätteglad att jag fick de två veckorna med henne och tänker på att om vi flyttat hit i augusti istället hade jag missat henne helt. Men saknad är saknad och hon kom mig nära på kort tid.

Om att få en kär vän på besök

I fredags fick vi besök av vår kära vän L. Hon kom från Washington och hade just varit på jobbresa i Zambia och Mocambique. Däremellan pressade hon in en konferens i Harare innan hon skulle vidare till Lesotho. Vi hade en sådan tur att hon hade tid att stanna över helgen.

Det var helt fan-tas-tiskt att ha henne på besök. Vi åt goda middagar, drack rödvin, visade runt i Harare, åkte karusell på ett tivoli i stan och åt lunch på ett mysigt café där det också finns en väldigt fin keramikbutik. Bäst av allt var att få tid att prata, prata, prata! Som jag saknade henne när hon åkte till flygplatsen tidigt i söndags morse. Och som jag saknar att inte kunna träffa mina vänner oftare - oh, boy!

Hon tog mängder av fina bilder som jag har fått lov att publicera här. Men just nu verkar inte blogspot vilja samarbeta så ni får hålla till godo med en bild så länge.

Om att ta sig an

I torsdags tog sig en av N:s kollegor an mig. Hon är väldigt trevlig och hennes man har hjälpt oss med en hel del. Till exempel var han med när vi skulle hämta ut våra kartonger på flygplatsen när vi kom hit i juni och han har skjutsat runt oss innan vi hade bil.

Jag följde med när hon hämtade sin son som går i ettan på en skola som ligger precis nära där vi bor. Det var verkligen roligt att se hans klassrum, prata med hans lärarinna och träffa några av hans små klasskompisar. Utanför skolan stod en glassgubbe och vi köpte isglass. Bestämde mig för en illgrön, limesmakande glass.

Sedan åkte vi till den stora, lagerliknande butiken Makro för att köpa lite kuddar och täcke till ett av våra gästrum eftersom vi skulle få besök i helgen. Köpte också tio kilo majsmjöl för att Jane ska kunna göra zadza (osäker på stavningen) vilket är motsvarigheten till kenyanernas ugali eller majsgröt på ren svenska. Våra vakter (vi har en dagvakt och en nattvakt) ska få ett mål mat när de jobbar. De tar själva med sig relish som är en slags tomatsås.

Därefter hämtade vi upp hennes dotter på en skola i stan. Hon går i gymnasiet på en flickskola. Skoluniform har alla elever. Det är ett arv från Storbritannien som lever kvar. Vi åkte sedan hem till dem och åt en riktigt god middag med majsgröt, grillad kyckling, sukuma wiki (det kallas det i Kenya iallafall - en slags spenat) och relish. Sedan åt vi bananer från deras trädgård.

Om nyheter på olika ställen

Först läste jag aftonbladet.se och tog del av det svenska folkets irritation på Anna Anka (är hon gift med Arne, någon som vet?!). Mycket underhållande.

Sedan bläddrade jag i gårdagens zimbabwiska Sunday Times. Såhär såg framsidorna ut:

Hur ser framsidorna ut en vanlig dag där ni bor?

Om lite av varje

I fredags satte sig N på flyget till Sverige och på torsdag kommer han hem för att på söndagen flyga till Uganda en vecka. Sedan får han baske mig se till att hålla sig hemma.





















Det här fotot tog jag på flygningen Nairobi-Harare för ett par veckor sedan. Den lilla uppbuktningen ni ser är inget annat än Kilimanjaro.




















Jag måste erkänna att det är himla trist när han är bortrest. Särskilt nu när vi är helt nya här och jag inte hunnit etablera mig. Trist är vad det är. Dessutom går ju inte Harare, även om jag hittat några guldkorn, på långt när att jämföra med Nairobi. Att läsa bok och doppa fötterna i poolen är självklart skönt, men det är roligare att doppa tårna i vattnet tillsammans med någon. Mycket roligare. Hörrni, jag vill ju inte vara gnällig, men jag är understimulerad... Det blir nog bättre.

Annat blir det till helgen när vår vän L kommer på finbesök. Hon droppar ner här efter sina resor till Zambia & Mozambique. Det blir finfint att ha henne hos oss ett par dagar!

Minns ni att jag var hos en klok sömmerska i Nairobi i juni? Kjolen på bilden är en av de jag fick uppsydda då.

Om idag

Jaha, så sitter jag här framför datorn igen. Massa grejer skulle jag kunna skriva om, men får liksom inte till det. Kan inte fokusera. Så jag skriver istället att jag vekligen gillar mitt läpplans som jag fick i födelsedagspresent. Det blir så fint och rosa på läpparna. Och sitter kvar så länge. Och det är så dyrt att jag inte skulle köpa det själv. Och så gillar jag linnet jag har på mig nu. Det är blått med små vita prickar, två fickor fram som man kan ha små grejer i om man vill och tre klädda knappar vid urringningen som man kan knäppa upp. Men det vill man inte idag.

Och om en stund ska jag äta Jane´s goda lasagne. Som jag tror inte är så fet. Hon lagar jättegod mat, men jag får gång på gång säga "mindre ost, olja och smör". Det har blivit ett mantra. Men jag kan fortfarande se mina fötter. Det är ju alltid en tröst.

Klockan 16 ska jag åka till mitt gym, "Triton" som ligger på Enterprise Road, och gå på ett pilatespass. För första gången. Vet inte vad det handlar om. En boll är tydligen med (åh nej - nu slog det mig - inte ska jag väl behöva göra sit ups liggandes på bollen?). Det ska iallafall bli spännande att prova något nytt. Sedan kanske jag bastar. För det finns en bastu på gymmet.

Om idag

Dagens första kopp örtté...



















Tyget till kjolen jag har på mig idag



















Sedan gick vi och köpte frukt. Och jag försökte lära mig lite shona, som tillsammans med engelska är officiellt språk här i Zimbabwe. Det påminner lite om swahili.




















På vägen hem smet jag in på ett bibliotek som ligger i närheten. Det har aldrig varit öppet när jag gått förbi förut. Och nu var dörren öppen. Men bibliotekarien satt ute i skuggan av ett träd och fick sitt hår flätat. Inne på biblioteket såg jag en affisch där det stod att det varit en stor bokmässa i stan i augusti. Attans också.



















När vi kom hem beundrade jag det fina lapptäcket som vi köpte på massajmarknaden i Nairobi.



















Det är en lite höstig känsla här trots att vi är på väg mot den varma årstiden. Löven faller, himlen är klarblå och jag är lite förkyld.

Stopp i lagens namn!

Häromveckan, när N tog en promenad på lunchen, blev han stoppad av en zimbabwisk polis.
- Nej, nej, det är inget problem jag vill bara..., sa polisen.
- Eeh..., okej, då får du följa med mig till mitt kontor så får vi prata där, sa N.

Väl på kontoret smög polisen fram sitt CV - han ville ha jobb.
- Jag har hört att du anställer folk...

Rosa rödbetsbröd

När jag landade i Harare i lördags åkte vi hem och lämnade av bagaget. Sedan åkte vi till ett mysigt café. Jag åt en karibisk soppa och N beställde canelloni. Maten var verkligen god, men rödbetsbrödet var om möjligt ännu godare. Saftigt och alldeles rosa i kanterna. Se så fint det ser ut.

Om att köra bil i Harare

Nu ska jag börja köra bil så ofta det går. Mitt internationella körkort som jag skaffade i Harare gäller ju här också så jag kan börja köra med en gång. Trafiken är mer ordnad här än i Nairobi, men för en nybörjare som jag gäller det att hålla tungan rätt i mun. Alla rödljus funkar inte och nu gäller det att försöka bli ´street smart´ och fatta hur jag ska göra när ljusen inte fungerar. Och för den delen fatta vad jág gör när de funkar för det behövde jag inte lära mig riktigt i Nairobi (eftersom det knappt fanns några).

Efter lunchen idag körde jag N till kontoret till exempel. Hänger kvar här under eftermiddagen och gör lite grejer på internet. För jag är inte säker nog för att köra hem själv än...

"Mamma mia" i Harare

I juni när vi flyttade hit gick musikalen "Mamma mia" på en teater i stan. Hade så gärna velat se den här, men såg affischen dagen innan sista föreställningen och det gick helt enkelt inte att få ihop det. Jag är en av dem som inte var förtjust i filmen (ja, jag vet, ALLA älskade filmen), men att se en zimbabwisk version av ett svenskt fenomen hade varit något annat.

Nu är jag nyfiken på hur kulturlivet ser ut här. I Nairobi ordnar den franska kulturföreningen (Alliance Francaise) filmvisningar, dansföreställningar, bildvisningar, poesiaftnar och konserter. Det finns en fransk kulturförening här också, så jag ska kolla upp vad de har på gång. De har också en bra restaurang som heter "Alo, Alo". Om man vill äta brunch där får man ringa och boka för det är alltid fullsatt.

Om någon har några tips på roliga/spännande/intressanta saker man kan hitta på i Harare - skriv gärna en kommentar!

Lunch på National Art Gallery

Det blev lunch i caféet på National Art Gallery i stan. Det var riktigt mysigt med färgglatt målade pelare, en museibutik med fina grejer i och skön stämning i caféet med utsikt över stenfigurer i parken utanför. Åt en över förväntan god ´chicken cream curry´för 6 dollars. Utställningen hann vi inte kolla på, men det får vi göra nästa gång.

Måste tillbaka dit någon dag och fråga om jag får ta några bilder där.

Ni-vet-vem gillar svensk sylt

Sitter just nu och fnissar åt min systers kommentar till inlägget nedan:

Du-vet-vem var kanske på väg till flygplatsen för att hämta upp din väska med god svensk sylt! ;-)

´Lost & Found´ & om ett oväntat möte

Efter en lång resa landade jag så på flygplatsen i Harare klockan 10.10 i lördags. Det känns alltid märkligt att mötas av stora porträtt av ni-vet-vem (visst vet ni vem jag menar med tanke på att jag är i Zimbabwe och allt?) i ankomsthallen. Resan hade gått smidigt ända tills jag väntade på mitt bagage. En av väskorna kom beskedligt på rullbandet, men den andra var bara borta. Snart rullade det runt någa ensamma väskor på bandet, men min röda syntes inte till.

Det var faktiskt första gången jag varit med om detta. Att bagaget inte kom. Så jag får ändå skatta mig lycklig. I väskan som kom hade jag packat ner en massa spännande böcker som jag längtar efter att börja läsa, massor av garn i fina färger, virk- och sticknålar (nu ska här handarbetas!), glögg- och pepparkakskryddor till jul, dvd-filmer, godis och några mycket värdefulla presenter till N. Jag var ändå glad att att det var just den väskan som kom fram.

I den röda som inte kom hade jag packat ner alla kläder (förutom några fina klänningar som jag packat ner i handbagaget - mamma, du vet vilka!) och skor (jympadojjorna, högklackade skor, sandaler - rubbet!), smycken PLUS all blåbärssylt, lingonsylt, hjortronsylt, jordgubsssylt, hallonsylt, krusbärsmarmelad och rabarberhallonsaft som jag fick med mig från min famor i Kalix. Det var sylten som grämde mig. Men jag tänkte på min syster som ibland säger något i stil med "du kan välja hur du vill känna - antingen väljer du att glädjas och fokusera på det du har eller så väljer du att fokusera på det du förlorat." Så jag försökte verkligen att, efter några svordomar, känna mig glad för att jag fick iallafall en väska och just den väskan.

Jag blev hänvisad till informationsdisken för att anmäla min väska saknad. Killen i disken frågade efter mitt namn och när jag sa det sa han ""Oh, I can sing a song about your name!". Var inte riktigt upplagd för det och svarade att han gärna fick göra det så snart min väska var återfunnen. Fick numret till flygplatsen och blev ombedd att ringa tillbaka dagen efter.

Igår ringde jag dit och killen som svarade var samma kille som jag talade med dagen innan. Perfekt. "Oh, is it SUSANNA? How are YOU?". Flygplatsen är alltså inte större än så. Väskan hade anlänt och efter frukost på altanen styrde vi kosan mot flygplatsen. Vi missade precis rätt infart till flygplatsen och fick svänga runt för att kunna svänga in på rätt ställe. Just som N gjorde sig redo att svänga vänster ser vi en vakt som håller upp sin hand för att stoppa oss. Innan vi hunnit förstå varför svischar flera motorcyklar snabbt förbi. Tätt följt av flera bilar med tonade rutor, två ekipage med soldater utrustade med hotfulla ak4-or, en ambulans och ytterligare några motorcyklar. Ni-vet-vem var tydligen på väg till flygplatsen. På några sekunder var det hela över. Vi satt i bilen med öppna munnar. Mer häpna än rädda.

Och vi var lättade över att vi glömt avfarten lite tidigare. Annars hade vi haft dem precis bakom oss och inte förstått vad som skett förrän vi hört det stegrande ljudet av motorcyklarna och snabbt fått svänga åt sidan.

Väl på flygplatsen sprang jag in i flygplatskillen som just slutat sitt skift och var på väg till bussen. När han såg att det var jag vände han tillbaka, jag fick min väska och allt gick mycket smidigt. Glömde dock säga att han nu gärna kunde få sjunga sången om mitt namn.

Mot Sherwoodskogen!

Om två timmar kommer taxin och hämtar mig. Det sista ska packas nu och dubbelkollas. Pass - check. Pengar - check. Dator - check. Ja, ni fattar.

Men först ska jag dricka en latte och äta apelsinchokladdoppade små tunnbröd med min syster och pussa på lilla Julie.

Snälla tänk på mig när jag är uppe i luften. Är inte flygrädd, men tycker att det är lite läskigt ibland ändå. Imorgon klockan 10.10 landar jag på flygplatsen i Harare.

Kram på er!

Om att ha kontroll & inte veta hur det gick till

Det har hänt någonting med mig. Jag som alltid brukade packa i sista stund - typ vara uppe natten innan långresa för att tvätta och leta efter passet och det där förbaskade gula vaccinationskortet. Inte nu. Med fem dagar till godo är jag nästan färdigpackad. Två väskor är fyllda och jag håller på att sortera bland de saker som ligger utspridda i rummet och så börjar det bubbla upp frågor om saker jag inte sett på ett tag (vart är till exempel kabeln som gör att jag kan överföra bilder från mobilen - hör av er om ni sett den!). Jag vet vart passet är. Och det gula kortet ligger på nattduksbordet. De flesta saker jag skulle köpa är inköpta och jag har också en massa garn nerpackat. Nu ska det minsann virkas för kung och fosterland!

Jag vågar knappt skriva detta med risk för att jag missförstått något. Tänk om det är imorgon jag faktiskt ska åka. Men nej, det har jag redan kollat upp. I samma ögonblick som N undrade när jag skulle landa i Harare på torsdag. What, tänkte jag och gick genast in och kollade min e-ticket. Och jovisst är det på lördag jag anländer. Precis som jag trodde. Då landar jag på Harares lilla flygplats och får se ni-vet-vem blicka ner på mig från stora inramade foton, gå igenom passkontrollen och sedan mötas av N!

Det blir kvällsplan (eller räknas klockan 17.30 som eftermiddag?) från Stockholm till Amsterdam. Sedan nattflyg från Amsterdam till Nairobi. Därefter morgonflyg till Harare. Hoppas, hoppas att nattflyget är ett sådant där man får egen tv-skärm. Det vore trevligt att inte behöva kolla på en splatterfilm som när jag flög Addis Abeba-Rom i våras och var förvisad till tv:n i gången. Ja, inte begär jag mycket.

Om godsaker att ta med sig till Afrika

Idag har jag varit i matbutiken och köpt lite grejer jag ska ta med mig tillbaka till Harare. Jag åker ju på fredag. Nedräkning nu alltså. Och hög tid att gå till botten med vad jag absolut inte vill vara utan. Åtminstone de första veckorna innan allt tagit slut... Utlandsssvenskar, vad brukar ni ta med er från Sverige?

Det blev lite av varje:

• En STOOOR påse lösgodis från Karamellkungen! Multiplicera typ de två godisarna på bilden (som jag lånade från http://www.karamellkungen.se/) med hundra.
• Bakplåtspapper (det finns bara smörpapper att köpa både i Harare och Nairobi och det blir ju, som bekant, helt kolsvart i ugnen... Ja, jag har gjort misstaget - nämen har vi bakplåtspapper hemma?! - flera gånger)
• Grötris
• Pepparkakskryddor
• Glöggkryddor
• Marabouchoklad & ICA:s mörka med tranbär
• Mer godis
• Osthyvel
• Fiberberikade havregryn

Saffran glömde jag, men ni hör ju att vi kommer att ha rejält med julstämning i Harare om bara ett par månader... Det kommer säkert bli en runda till i affären innan mitt plan lyfter på fredag.

Hojta till om ni tycker att jag glömt något livsavgörande!