´Lost & Found´ & om ett oväntat möte

Efter en lång resa landade jag så på flygplatsen i Harare klockan 10.10 i lördags. Det känns alltid märkligt att mötas av stora porträtt av ni-vet-vem (visst vet ni vem jag menar med tanke på att jag är i Zimbabwe och allt?) i ankomsthallen. Resan hade gått smidigt ända tills jag väntade på mitt bagage. En av väskorna kom beskedligt på rullbandet, men den andra var bara borta. Snart rullade det runt någa ensamma väskor på bandet, men min röda syntes inte till.

Det var faktiskt första gången jag varit med om detta. Att bagaget inte kom. Så jag får ändå skatta mig lycklig. I väskan som kom hade jag packat ner en massa spännande böcker som jag längtar efter att börja läsa, massor av garn i fina färger, virk- och sticknålar (nu ska här handarbetas!), glögg- och pepparkakskryddor till jul, dvd-filmer, godis och några mycket värdefulla presenter till N. Jag var ändå glad att att det var just den väskan som kom fram.

I den röda som inte kom hade jag packat ner alla kläder (förutom några fina klänningar som jag packat ner i handbagaget - mamma, du vet vilka!) och skor (jympadojjorna, högklackade skor, sandaler - rubbet!), smycken PLUS all blåbärssylt, lingonsylt, hjortronsylt, jordgubsssylt, hallonsylt, krusbärsmarmelad och rabarberhallonsaft som jag fick med mig från min famor i Kalix. Det var sylten som grämde mig. Men jag tänkte på min syster som ibland säger något i stil med "du kan välja hur du vill känna - antingen väljer du att glädjas och fokusera på det du har eller så väljer du att fokusera på det du förlorat." Så jag försökte verkligen att, efter några svordomar, känna mig glad för att jag fick iallafall en väska och just den väskan.

Jag blev hänvisad till informationsdisken för att anmäla min väska saknad. Killen i disken frågade efter mitt namn och när jag sa det sa han ""Oh, I can sing a song about your name!". Var inte riktigt upplagd för det och svarade att han gärna fick göra det så snart min väska var återfunnen. Fick numret till flygplatsen och blev ombedd att ringa tillbaka dagen efter.

Igår ringde jag dit och killen som svarade var samma kille som jag talade med dagen innan. Perfekt. "Oh, is it SUSANNA? How are YOU?". Flygplatsen är alltså inte större än så. Väskan hade anlänt och efter frukost på altanen styrde vi kosan mot flygplatsen. Vi missade precis rätt infart till flygplatsen och fick svänga runt för att kunna svänga in på rätt ställe. Just som N gjorde sig redo att svänga vänster ser vi en vakt som håller upp sin hand för att stoppa oss. Innan vi hunnit förstå varför svischar flera motorcyklar snabbt förbi. Tätt följt av flera bilar med tonade rutor, två ekipage med soldater utrustade med hotfulla ak4-or, en ambulans och ytterligare några motorcyklar. Ni-vet-vem var tydligen på väg till flygplatsen. På några sekunder var det hela över. Vi satt i bilen med öppna munnar. Mer häpna än rädda.

Och vi var lättade över att vi glömt avfarten lite tidigare. Annars hade vi haft dem precis bakom oss och inte förstått vad som skett förrän vi hört det stegrande ljudet av motorcyklarna och snabbt fått svänga åt sidan.

Väl på flygplatsen sprang jag in i flygplatskillen som just slutat sitt skift och var på väg till bussen. När han såg att det var jag vände han tillbaka, jag fick min väska och allt gick mycket smidigt. Glömde dock säga att han nu gärna kunde få sjunga sången om mitt namn.