Om att springa på sin pappa

Idag har jag varit hos min syster i Vällingby och pussat på lilla Julie. Och hört min syster berätta om familjens sköna roadtrip längs franska rivieran.

På språng till bussen ser jag en man som är misstänkt lik min pappa. Men det är ju pappa! Och det är inte så konstigt att han går just där eftersom han bor i Vällingby. Men att jag skulle springa in i honom var ett fint sammanträffande.

Mina föräldrar skildes när jag var liten och min pappa träffade jag varannan helg. Han var en riktig lekpappa som tog med mig till Gröna Lund och hittade på roliga saker. Han gjorde varma mackor och jag fick vara uppe sent. Men vi har inte haft en så nära kontakt och det har gått långa perioder mellan gångerna vi ses. Men det blir bättre och bättre och jag tror att vi båda anstränger oss lite mer. Vi sågs i juli och åt lunch, men jag trodde inte att jag skulle hinna träffa honom igen.

- Men hej Susanna, vad gör du här, utropade pappa när jag ropade
- Hej! Jag har varit hos Camilla, de kom ju hem från semestern igår…
- När åker du? Har du tid att ses innan?
- Det hade jag gärna velat, men tror inte att jag hinner… Det är så mycket att fixa innan jag åker.
- Men kan du inte komma med hem på middag nu då?
- Eeh…ja, jo det skulle jag ju kunna. Ja, så gör vi!

Vi gick och handlade ägg, mjölk och glass och väl hemma stod hans sambo och stekte pannbiffar. Det var så hemtrevligt och hennes tonårsson som jag inte träffat förut var där.

Vi pratade om ditten och datten och det var fint att få uppleva en strimma av min pappas vardag. Det snörpte till lite i hjärtat på mig. Det här spontana var det bästa sättet för oss att ses på. Och jag kände mig så nära ikväll fast jag så ofta har känt mig så långt ifrån. Jag visade bilder från Kenya och Zimbabwe. De var intresserade. Vi skrattade hjärtligt. Och vi kollade på ett avsnitt av hysteriskt roliga Little Britain USA.

Det var fint som snus.