Hos sömmerskan

Nu står regnet som spön i backen. Idag begav jag mig till sömmerskan med plagg som behöver lagas. Skulle kunna sy i knappar och laga vissa grejer själv. Men jag betalar hellre en slant till en duktig, kenyansk sömmerska. Hon blir glad. Jag blir gladare.

Ett av mina favoritplagg, en lila tunika i tunnaste bomull, har gått sönder och jag bad henne att se vad hon kunde göra för att ge den en ny chans. Köpa den några extra dagar. Hon skakade skrockande på huvudet och tyckte att jag skulle slänga den.

- You know, I have been in psychological councelling and learned that some things you should throw away. If you know that you can get something better you can leave what you have, sa hon.
- And you definitely can get something better than this, la hon till.

Jag gapade till av insikt och för ett ögonblick var jag på väg att låta henne begrava min tröja. Men sedan vaknade jag till igen och sa:
- Please, see what you can do anyway. Use your magical hands and try to save it!

Så hon ska se vad hon kan göra. Men hon övertalade mig (det var inte så svårt) att titta på tyger hon hade i butiken och vips hade jag valt ut ett tyg. Och hon lovade att göra en exakt replica av min tunika. Och sedan tittade vi i hennes tummade magasin på stiliga, afrikanska kvinnor med stolta huvudbonader, klänningar, blusar, allt man kan tänka sig.

Och av bara farten blev det två kjolar också. I finaste tyget. Bomull. Färger. Mönstrat. Afrika.

Hon tog mina mått.
- You have to make the skirt follow my body, look at my hips, sa jag.
- It´s good. You are an African girl, sa hon.

Jag tog det som en stor komplimang.