Front toward enemy

Kambodja, 2004. Front toward enemy står det på en mina i montern på Cambodian Mine Action Centers (CMAC) kontor i provinsen Banteay Mean Chey. Jag har rest till den thailändska gränsen för att förnya mitt visum och passar samtidigt på att stanna en dag i den lilla staden Sisophon för att besöka några NGO:s.

Enligt siffror från Handicap International är denna provins en av de mest mindrabbade i Kambodja. Bara Battambang har fler minor och minskadade personer per år. På det här kontoret arbetar 401 personer. Samtliga män. CMAC-representanten inflikar dock att några av minhundarna (som för övrigt är tränade i Sverige) är tikar. Han berättar om CMAC:s verksamhet och om den regeringsplan de följer. Fram till år 2012 ska de främst röja minor i prioriterade områden (nära byar, skolor, etc.) Enligt denna plan ska samtliga minor vara röjda år 2025. Denna siffra förvånar mig då jag tidigare fått höra att det kommer att ta åtminstone hundra år innan landet är minfritt. Jag minns att Aki Ra, grundaren av The Land Mine Museum, uttryckte stark kritik mot CMAC. Han tyckte att de arbetade sakta och sa att när han hade röjt trettio minor var de fortfarande kvar på sin första.

Just nu genomför CMAC i Banteay Mean Chey en professionell träningskurs där 72 bybor får lära sig att röja minor. Om utvärderingen visar ett lyckat resultat kommer de att göra en liknande utbildningsinsats i Battambang. Förhoppningsvis kommer denna satsning att öka deras effektivitet.

När jag senare samma dag besöker Norwegian People’s Aid (NPA) börjar jag förstå komplexiteten i minröjningsfrågan. NPA är en av Norges största humanitära organisationer och de började arbeta i Kambodja 1992-93 i samband med att FN startade sitt minröjningsarbete här. De erbjuder finansiell och teknisk hjälp och är nu en av CMAC:s bidragsgivare. Felipe Atkins är ‘programme manager’ och berättar om organisationens arbete. Han berättar också om den brittiska kvinna, Ruth Bottomley, som är anställd som ’programme research advisor’ på NPA. Hon är bortrest när jag kommer och hälsar på, men Felipe berättar om hennes arbete och jag får ett exemplar av hennes bok “Crossing the Divide. Landmines, Villagers and Organizations”.

Det har länge varit ett känt och omtalat faktum att bybor röjer minor. Detta har, enligt hennes bok, varit omdiskuterat sedan tidigt 90-tal då stora minröjningsorganisationer (t.ex. CMAC) började arbeta i landet. Somliga hävdar att bybor ska utbildas i minröjning för att öka säkerheten i samhället och även göra det möjligt för dem att bruka sin jord. Andra menar att en sådan utbildning skulle öka risken for såväl dem själva som för de övriga byborna. Frågan är ännu inte löst och fortfarande arbetar såväl bybor som minröjningsorganisationer med att röja minor, oberoende av varandra.

I 1999 års “Land Mine Monitor Report” jämförs de självlärda bybornas minröjningsinsats med minröjningsorganisationerna i landet. Av 89 kvadratkilometer visade det sig att bybor hade röjt 78% av minorna. Ett resultat jag tycker borde räcka för att övertyga omgivningen om bybornas insats. Det finns dock en del problem med bybornas metoder. Om de tar bort alla minor blir marken brukbar igen vilket medför att byborna riskerar att marken tas ifrån dem. Staten tar tillbaka den brukbara jorden och kan sälja den dyrt. För att detta inte ska ske händer det att bybor lämnar kvar några minor i jorden för att på så vis kunna bo kvar.

Många bybor upplever en stor frustration över den långa tid det tar för en minröjningsorganisation från att de undersöker minfältet tills de börjar röja minfältet. Denna process, som kan ta flera år, är en stor anledning till att många bybor fortsätter med sitt riskfyllda arbete. En självlärd minröjare säger: If I wait for the clearance organisations to clear the mines in the village, my children will die of hunger.