Om ett tillkännagivande av en flytt

Nu ska jag berätta något som inte riktigt framgått i bloggen förut - tanken är att vi så småningom ska flytta till Zimbabwe! Vi är stationerade i Nairobi på grund av situationen i Zim, men så snart det går kommer vi att flytta dit. Det kan bli i sommar, men det kan också dröja mycket längre än så.

Medan ni funderar på saken ska ni få läsa en krönika som min N skrivit nedan.

I dagarna har Zimbabwe fått en ny koalitionsregering och en premiärminister. Morgan Tsvangirai, som enligt internationella valobservatörer fick en majoritet av rösterna i president- och parlamentsvalet i mars, ska nu dela den politiska makten med de personer som tidigare bedrivit öppen terror och misshandlat både honom själv och andra företrädare för oppositionen MDC. Tanken är svindlande.

Detta var mitt andra besök i Zimbabwe och huvudstaden Harare sedan oktober 2008. Mitt starkaste intryck den gången var den apati och närmast demonstrativa likgiltighet varmed man blev bemött av hotellpersonal och folk inom servicesektorn. Jag liksom kom på mig själv med att knyta näven i byxfickan och försöka förstå. Detta kan man tycka är ett lyxproblem. Kanske till och med en självklarhet i ett land där 2/3 eller mer av den kvalificerade arbetskraften sedan länge har flytt landet och de flesta människor man träffar har givit upp tron på allmänna val och politiken som instrument. Icke desto mindre var det oerhört påtagligt och frustrerande.

Till min förvåning var denna känsla av apati förbytt när jag nu besökte landet igen. Istället fick jag nu intrycket av att alla i hemlighet gick och väntade på att något måste hända – ”Zvakwana” som är shona och betyder ungefär ”Nu räcker det!”.

Parallella världar

I Harare, där det råder fullständigt kaos i avsaknad av i stort sett alla grundläggande nyttigheter som vatten, sanitet och mat, upphör man aldrig att förvånas över de oaser av frid och den uppfinningsrikedom som zimbabwierna besitter. Mitt i stan, nära Mugabe Road, ligger det förnämliga bokkaféet där man kan lyssna på traditionell musik samtidigt som man surfar trådlöst och någon deklamerar en dikt – en absurd känsla. Vägg i vägg ligger även en jazzklubb dit folk kommer för att spisa jazz och kanske ta en öl. Man kan promenera dit på breda boulevarder som är i närmast perfekt skick, där folk lever sitt liv som vanligt och känslan av osäkerhet är som bortblåst. Självklart är jag inte så naiv att jag inte förstår att läget ser olika ut på olika ställen i Harare och att jag är oerhört privilegierad, men ändå.

Hur överlever vanligt folk?
Vad som skett sedan mitt förra besök är att regeringen officiellt erkänt US-dollar som betalningsmedel i dagligvaruhandel och för löner till statstjänstemän. De få mataffärer som nu har öppnat accepterar endast dollar. Det är dock fortfarande oerhört svårt att få tag på dollar och växel är det ingen som har. Vanligt är att man blir erbjuden att köpa ett par påsar extra mjöl eller någon avdankad hushållsapparat i stället för att få växel tillbaks. En gång blev jag erbjuden en get – men avböjde artigt.

Var finns det hopp?

Det tålamod som zimbabwierna uppvisar med den inkompetenta, korrupta och förtryckande regimen är närmast ofattbart och har ingen motsvarighet i Afrika. Någon har sagt att detta tålamod kanske är en av de främsta anledningarna till varför det aldrig kan bli någon folklig resning. Hur länge detta tålamod räcker och vad det beror på får jag återkomma till.