Building a wall of no´s is a good start...

Ibland får jag frågan om jag trivs här, om det inte är lite väl lugnt, om det verkligen är något för mig det här med att inte jobba. Somliga kanske upplever mig som en person som vill ha saker omkring mig hela tiden. En del säger att de inte skulle klara det mer än några dagar. Andra säger att de skulle vilja få möjlighet att göra precis det jag gör. Man är ju så olika.

När jag fick reda på att N fått jobb i Kenya besvarade det många av mina drömmar. Att äntligen få komma tillbaka till Afrika. Att få göra det tillsammans med honom. Och att inte vara den som börjar jobba på en gång. Att äntligen få varva ner. Att äntligen få tid att tänka. Att få läsa böcker. Att baka. Att läsa bloggar jag tycker om. Att få uppleva Kenya. Att laga mat. Att få gå en skrivkurs. Att få sova ut. Och ta reda på vad som är viktigt för mig. Vilken väg jag vill gå.

Mina dagar här är långt ifrån lika hektiska som förut. Jag gör saker, men jag stressar inte lika ofta. Visst, jag stod och bakade med en hand imorse samtidigt som jag med den andra kollade upp billigaste biljetten till Mombasa, men det är ju inte riktigt samma sak som att ha ett arbete i Stockholm, ett halvtidsarbete i Umeå och försöka skriva klart magisteruppsatsen. Samtidigt.

Den sista tiden i Stockholm kände jag mig så stressad. Jag hann knappt göra något alls och hade dåligt samvete för att jag inte hann träffa vänner jag ville träffa (och så fanns det människor som tog för mycket av den energi jag hade). Och det har varit en lång tid som känts så. Jag har gjort en hel massa roliga saker. Men till slut blev det inte roliga saker, det blev saker jag måste göra innan jag skulle få vila. Och så ska det ju inte vara. Kenyaflytten var som att bli upplockad i en livbåt. Eller ännu bättre, som att få tag i den där stegen som räddningshelikoptern har slängt ut när man sitter i den där livbåten och just blivit räddad från de stora vågorna.

Vi har flyttat till en annan kontinent jag och N och det tar tid att komma in i nya rutiner. Att få det där kompisgänget, att hitta det där spännande volontärjobbet. Jag vet ju att det är en begränsad tid. Plötsligt är allt igång igen. Nu har jag tid att tänka. Visst går dagarna sakta ibland. Och visst känner jag mig ensam ibland när N arbetar. Och självklart saknar jag min familj och mina vänner. Och igår när jag bytte om efter att ha tränat på gymmet och hörde tre väninnor prata om vad de skulle göra tillsammans på kvällen blev jag avundsjuk. MEN jag har äntligen fått tid att skriva mer, jag får leva i en spännande kultur och jag får tid att tänka på vad jag ska göra härnäst.

Det är så lätt att fortsätta i samma spår. De perfekta spår jag hittade för några år sedan passar plötsligt inte och jag vill ta reda på vart de nya spåren leder. Det vore lätt att söka jobb som liknar det jag jobbat med tidigare. Men nu har jag ju en lyxig chans att ändra spår. Det vore synd att inte ta tillfället i akt och iallafall prova. Och det får ta lite tid. Dessutom vill jag bryta mönster och inte kasta mig in i saker hals över huvud.

Det har bara gått en månad och jag ska unna mig att ha det såhär ett tag till. Det passar inte alla, men jag är glad att det passar mig. När jag kom hem från min promenad för en stund sedan (eftemiddagsljuset här är så varmt och vackert) slog jag på "Oprah". Ja, jag gillar henne. Dagens gäst råkade vara Elizabeth Gilbert som skrev "Eat. Pray. Love." som jag tipsade om här för ett tag sedan. Hon fick en fråga som löd typ: hur ska man göra för att få lite mer tid för sig själv? Och hon svarade building a wall of no´s is a good start...