God jul!

Jag önskar er alla en riktigt god jul!

Stora kramar från Susanna

Som vanligt?

- Ska jag göra den som jag brukar?
- Ja, gör det.

Jag är nere på mitt kvarterscafé och beställer en smörgås att ta med till jobbet. Hon känner igen mig. Ibland äter jag och J frukost där för att hinna ses och prata i den hektiska vardagen. Ibland äter jag deras goda lunch för mig själv och ibland, som imorse, beställer jag en macka to go. Hennes fråga gör mig glad. Jag tycker om att hon vet att jag vet hur hon brukar göra. Jag tycker om att bli igenkänd. Jag vill att det ska hända oftare.

Kambodja - en resa tillbaka

Sexton dagar i Kambodja. Mopedfärder i Phnom penhs rusningstrafik, möten med barn som visar sig vara tonåringar, morgonpromenader längs Mekongfloden, majsgrillning vid vägkant, minfältsbesök, kära återseenden, tvagning i det älskade duschskjulet i trädgården. Och mycket mer. Här kommer några bilder. Berättelser fyller jag på med efterhand.





















Bild 1: Min kompis Tola och hans fru Kunthea
Bild 2: Templet Ta Prohm
Bild 3: Ett fruktstånd i Siem Riep

Det strålar en stjärna...

Imorse ringde väckarklockan tidigt och jag begav mig till Storkyrkan i Gamla stan för att lyssna på luciasånger... Adolf Fredriks musikklasser. Julstämning! Därefter varm choklad & ostsmörgås på Kaffekoppen.

Vegetarisk fågel?

Phnom Penh

Om drygt en vecka landar jag i Phnom Penh. Min kompis Tola kommer och hämtar mig på flygplatsen med sin moppe och sedan bär det av in till stan för en veckas walk down the memory lane. Därefter en veckas arbete med många intressanta möten och studiebesök.

En värdig resa. Jag har det bra.

Finalmente

I söndags träffade jag äntligen Gun. Det var fantastiskt.

Grilla

I lördagskväll tog jag en drink på Grill som ligger högt upp på Drottninggatan. Mysiga, trevliga, välinredda, sjyssta Grill. Ett drygt dygn senare står det i lågor. Nu finns det inte mer. Konstigt.

A Lateral Thigh Trainer a Day Keeps the Doctor Away

Så här glad kan man bli om man vinner en lateral thigh trainer. Klippte ut bilden från ett namibiskt magasin när jag var där och satte upp på kylskåpet. Kunde inte låta bli att le för mig själv när jag, trött på morgonen, kom in i köket och såg bilden.

You go, girl!

Sticka

Halsduken är snart klar och jag är väldigt sugen på att sticka mer och lära mig att göra annat än halsbonader. Gick in på Nystas hemsida och hittade en rolig workshop. Klart jag måste gå! Minns att min syslöjdslärare på högstadiet sa att jag aldrig skulle kunna bli syslöjdslärare för att jag är vänsterhänt. Pardon?

Lördagen den 20 oktober kl 14.30-17:
Workshop för dig som är vänsterhänt . Annika Sylvén kommer till Nysta och delar med sig om hur man kommer igång att sticka som vänsterhänt och tips på hur man stickar mönster som är gjorda för högerhänta stickare. Tips om minskningar och ökningar och detaljer! Workshopen kostar 250 kr och fika ingår. Anmäl dig via mail info@nysta.se eller ring 08-612 03 30.

Kära du,

Det går inte en dag utan att jag tänker på dig, Gun. När jag fick dig som klassföreståndare i sjuan kändes det så bra. Du såg mig och förstod vem jag var. Du uppmuntrade mitt skrivande, du lät mig gå min egen väg och du öppnade dörren till teatern. Du får den här teaterbiljetten om du skriver en teaterrecension, kunde du säga. Jag gick, skrev recensionen och vi diskuterade. Jag hade kanske börjat i en teatergrupp även utan dig som stöd och jag hade kanske praoat på Stadsteatern och Calle Flygares teaterskola ändå. Men bara kanske.

Efter nian fortsatte vi att hålla kontakten. Att få komma hem till dig i din och Hans mysiga lägenhet med utsikt över hela Stockholm var fantastiskt. Äta smörgåsar, kakor, dricka té och prata om vad som hände i våra liv, om teater och om böcker. Du anar nog inte i vilken utsträckning du berikat mig. När jag talar om dig gör jag det med ett lyster i ögonen. Och när jag skriver det här gråter jag. Jag gråter av glädje över att du finns och av sorg över att jag inte hör av mig ofta nog. Över att åren går och jag skulle vilja vara där för dig och hjälpa dig om du behöver hjälp med något. På samma sätt som du hjälpte mig. Verkligen hjälpte.

Ödet gjorde så att när ni flyttade ifrån er fina lägenhet ut på landet började jag arbeta på mitt nuvarande arbete, bara ett stenkast från lägenheten. Det gör ont i mitt hjärta när jag tänker på att vi hade haft så nära till varandra om du bott kvar.

Idag ringde jag dig, något jag varje dag tänker att jag ska göra. Du lät så glad och sa att du väntat på mitt samtal. Du tackade för vykortet jag skickade i somras och undrade om jag fått ditt. Men inget kort har kommit. Du sa att du skickat flera andra saker. Men inget har kommit fram. Det gör mig så ledsen.

Vi ska se till att vi ses snart, Gun!

Varma hälsningar från Susanna

Idag

Tror att jag klär mig varmt för en promenad i Hagaparken. Men när jag gått några kvarter fryser jag av köld och bestämmer mig för att gå till PrisExtra på Norra Stationsgatan och handla mat istället. Ikväll ska jag laga spenat- och chevrélasagne, till det ekologiskt vin och sedan chokladkaka med glass.

Dessförinnan ska jag sticka på min blåa halsduk som aldrig blev klar i somras.

Kallhet

Morgnarna i min fina lägenhet är kalla och hellre än att gå upp fantiserar jag om att ligga kvar under det stora, varma täcket. Igår vaknade jag till liv av ett intressant föredrag om situationen i Darfur, därefter satte arbetsdagen igång. Fredagar är ofta sköna och denna arbetsdag avslutades med en drink på Gondolen. På vägen hem stannade jag till på Tranan och köpte med mig köttbullar och potatismos. Lampan släckte jag redan vid klockan tio.

Att glömma komma ihåg

Jag är sjutton år och barnflicka i Dallas en sommar. Hög luftfuktighet, shoppingcenter, barn, steaks, Texas och country. Vill göra något efter jobbet och anmäler mig till en kvällskurs i hur man lär sig att komma ihåg saker. Få ett bättre minne, helt enkelt.

Problemet är att jag glömmer bort att gå.

Doris

Så var det klart; 2007 års Nobelpris i litteratur tilldelas den engelska författarinnan Doris Lessing.

Mer om henne finns att läsa här och här!

Kantareller

Vaknad

Morgonen är lördag och jag tror att min evigt förföljande morgontrötthet är förbi. Halv nio vaknade jag; tidigt för mig. Det verkar vara en trend. Jag tycker om det. Kamomillté och DN nu, sedan frukost om en stund.

Det verkar bli en skön helg. Allt talar för det.

Go red!

Delta i en tyst manifestation
för Burmas folk

Tid: Lördag 6 oktober, kl. 13 -14
Plats: Medborgarplatsen, Stockholm


I exempelvis Mongoliet, Frankrike, Australien, Irland, USA, Thailand och Malaysia arrangeras idag stödmanifestationer för Burmas folk. Klä dig gärna i rött som en handling av solidaritet med demonstranterna i Burma.

Paroller: - Frige Aung San Suu Kyi och alla samvetsfångar! - Respektera yttrande- och mötesfriheten, upphör med våldet mot fredliga protester!

Arrangörer: Amnesty och Svenska Burmakommittén

Läs mer här!

Kii

Min absoluta favoritaffär i Umeå heter Kii och utan den hade det faktiskt varit bra mycket tråkigare att studera i Umeå.

Den glada nyheten är att de öppnat en webshop, så att det nu är möjligt att sitta nersjunken i soffan hemma i Vasastan och knappa hem en snygg klänning. Här hittar du affären!

Volver

Vad skriver en människa som inte just finner orden?
Att hon tappat sitt ord och sin papperslapp?
Ett barfotabarn i livet.
Så står hon där på handlarns trapp och gråter så övergivet.

Nej, det handlar inte om att orden ej är funna.
De har bara varit på annan ort.
Men nu är planen att de ska återvända hit.

Och det här är också jag.

Jag har blivit utmanad av Tanja.

And the rules are...
Bloggaren skriver 8 fakta/vanor om sig själv. Den som blir utmanad skriver ett eget blogginlägg om sina 8 fakta/vanor och skriver in dessa regler. I slutet av inlägget skriver du 4 personer som du utmanar och skriver deras namn. Glöm inte att lämna en kommentar om utmaningen i deras kommentarrutor på deras bloggar, så att de vet att de har blivit utmanade och läser ditt blogginlägg.

Det här är min lista:
DJUR. Jag pratar med min flodhäst . Hon heter Hulda, är gjord i trä och kommer från Namibia.
BÖCKER. Jag tittar i registret på böcker jag läser för att se om mitt namn står med.
SPRÅK. Jag talar baklänges flytande.
KLÄDER. Jag tar av mig strumporna så fort jag kommer innanför dörren.
HEM. Jag dubbelkollar alltid spis och vattenkranar innan jag lämnar mitt hem. Hittills har det aldrig hänt att spisen är på eller kranar rinner när jag kollar.
YRKE. Om någon, för tio år sedan, frågat mig vad jag skulle bli när jag blir stor hade jag svarat skådespelerska. Jag svarar fortfarande det ibland fastän det jag gör är något helt annat.
KONST. Jag har haft en konstutställning där jag visat upp mina alster.
TV. De senaste tolv åren har ett program visats just efter ”Kalle” på julafton där jag är med.

Jag utmanar Anna på Tastbacka, Anna på Utebloggen, Niklas på Livet på Ölandsgatan och Carina på Inas mening.

Sweet.

Idag blev jag glad när jag tittade ner i väskan och hittade en clownnäsa.

Sedan blev jag ännu gladare när jag tittade ner på mina fötter och såg mina snygga stövlar.

Minoritet i majoritet

På middag hemma hos familjen. Fem av sju vid bordet är vänsterhänta. Minoritet i majoritet. Vi pratar om hänthet och min bror utbrister men farmor, du är ju valhänt!

Pardon?

- Jamen, farmor är ju både och; hon kan välja vilken hand hon ska skriva med. Valhänt.

Perfekt.

A sweet year...

Det är det judiska nyåret idag!

En kollega som är judinna berättade imorse att man traditionellt äter äpplen och honung idag. Äpplen symboliserar att året är runt och honungen ska ge ett sött nytt år. Hon har ställt fram äpplen och honung vid kaffeautomaten så att den som vill ha ett sött år kan ta sig en bit.

Jag vill definitivt ha ett sött år...

Gott nytt år!

Gympa

Idag ska jag träna på lunchen.
Som vanligt är jag opeppad.
Som vanligt är det skönt efteråt.

Kambodja

En resa till Kambodja är bokad. 18 dagar. I slutet av november. Arbete, men också egen tid att vandra i det förflutna. Och sammanträffande nog har Lilly namnsdag idag.

Dunbolster

Min kära D har bott hos mig några dagar och imorse när jag vaknade satt hon redan på tåget tillbaka till Göteborg. Kvar fanns ett snyggt kort med fin text. Vi känner varandra sedan tiden i Florens och över italienska verb, rödvin och goda pastamiddagar kom vi varandra nära. Ett nära som fortfarande finns.

Bäddsoffan är fortfarande utbäddad och mitt stora, varma dunbolster såg så inbjudande ut när jag kom hem att jag genast kröp ner. Här ska jag sova. Lyssnar på Puccinis Tosca nu och minnesflagor från NorrlandsOperan dansar för mitt inre. Snart en kopp té, sedan sömn. En värdig kväll.

När är det dags?

I fredags, på restaurangen, får jag frågan från en bekant.
- Så, du är gravid? Hennes blick möter min när hon lyfter den från min mage till mina ögon.
- Eh nej, svarar jag. Pratar bort det och känner mig förolämpad.

Att vara gravid är vackert, men att se gravid ut utan att vara det är bara förnedrande. Jag ser inte gravid ut. Och det tycker inte heller det urval av personer jag frågade efteråt.

Vad hon sa sedan minns jag inte. Jag hade skämts.

Just nu

Livet pågår för fullt utanför bloggens väggar och inläggen finns i mitt huvud istället för här. Just nu.

Mage

Jag producerar sten.
Och så är det med det.
Mina magsmärtor har fått en förklaring.
Nästa steg är oklart.

Ursäkta?

Idag fick jag höra att jag är lik Annika Sörenstam. Och jag tog det inte som en komplimang. What´s the deal med dessa annikor? Senast var det Lantz. Ärligt, jag är inte lik Sörenstam.
Hjälp, någon?

Tjejen som uppmärksammade likheterna började bildgoogla den person hon brukar få höra att hon är lik. Meryl Streep.

Och där går jag med min golfbag.

Nu

Nurå?

Ja, nu reser jag mig upp, sätter på den oberoendeframkallande skivan med Timbuktu och diskar.

Jalla!

Face the past

Det är på Facebook det händer. Min pojkvän från gymnasiet skrev ett meddelande. Vad gör du nu? Den där pojkvännen som fortfarande är mitt längsta förhållande. Jag skrev om mitt lyckade liv. Älskad av alla. Och om människorna som slåss för att få arbeta med mig. Typ.

Ta sig i kragen?

Istället för att diska och städa skriver jag ett inlägg, läser några bloggar och hoppas att det ska gå något verkligt bra på TV. Men ärligt, jag måste ju bo värdigt och det tar inte lång tid att plocka i ordning. Voila, så är det fint igen. Men om några minuter är klockan åtta och var det inte så att det gick något intressant reseprogram då?

Hunden

Funk, yoga eller box? Jag valde yoga. Insåg när jag plockade fram träningsbyxorna att jag inte tränat sedan början av juni. Det var någon gång då jag köpte byxorna och de har legat oanvända. Fram tills nu. Nu börjar terminen och jag ska träna mer regelbundet. Det är roligt, jag mår bra av det och när jag får rutin på det kan jag inte förstå hur jag kan hamna i perioder av oträning. Men jag faller snabbare ur rutin än in i den.

Fram tills nu.

Sweet

Ja, det är gott att mixa färsk ananas, blåbär och färskpressad apelsinjuice.
Först dricka, sedan sova.

Sweet dreams.

Stenar

Idag var jag hos doktorn för att kolla upp det där med den nattliga magkrampen som kommer då och då. Innan jag gick dit tänkte jag att hon skulle slå på den förstående blicken och fråga hur jag mår. Egentligen. Att det kan vara jobbigt att vara ung tjej idag. Prestation och höga förväntningar. Det kan vara väldigt ansträngande att komma ut i arbetslivet efter att ha studerat. Den grejen, ni vet.

Men det blev inte så. Hon tog det på allvar. Större allvar än jag själv tar det här på. Hon trodde inte att det berodde på stress utan att det kan vara gallsten. Värsta pensionärssjukdomen. Minns att Ulla-Britt, en högstadielärare, visade upp sina stenar på en biologilektion. Tror till och med att hon tog tid från sex- och samlevnadslektionen för att visa dem.

Jag tror iallafall inte att proverna kommer att visa något. Vare sig stenar eller något annat. Känner mig frisk annars. Bortsett från de där nätterna.

Om det blir operation vill jag redan nu säga att jag, när ni kommer och hälsar på mig på sjukhuset, vill ha den där Alwayschokladen man kunde köpa på flyget på 80-talet. Den där asken man kunde vika så att den stod som ett upp och nedvänt v. Med avlånga, inslagna apelsinchokladbitar. En sådan ask som min syster fick när hon opererade bort blindtarmen som liten. Och hon åt inte ens choklad!

Bagis

Vi åkte till Bagarmossen. Anna läste i kulturfestivalens program att Marika Lagercrantz skulle hålla i en stadsvandring där så vi åkte dit. 50-talsförort, fina skyltar, låga hus i trista färger, en skulptur föreställande en gigantisk prinsesstårta av Dan Wolgers, skog, Jalla livs och slutligen fika i Skarpnäcks kulturhus. Förort at its best.

Sedan tog jag mig till Berwaldhallen för konsert med dirigenten Valery Gergiev och Marinskijteatern. Östersjöfestival. Bravo!

Något gammalt, något nytt, något lånat & något lila...

Jag ska på bröllop på lördag och brudparet vill att det går i lila. Jag har inget lila. Idag efter jobbet tvingade jag mig att gå Drottninggatan fram istället för på de något skönare gatorna vid sidan om. På något sätt måste city passeras på vägen mellan Söder och Vasastan. Om jag inte tar en sjuk omväg.

När jag gick förbi lilla Finlandia och Kladdes kebab tog jag djupa andetag. Jag passerade souvenirbutiker och affärer där de sålde white trashkläder utan att börja hyperventilera i en papperspåse.

Korsade Klarabergsgatan och scannade av några affärer i jakt på lila. Men inget. Inget jag ville ha. Väl hemma i Vasastan hittade jag så ett lila plagg jag kan tänka mig att ha på lördag. Är ganska nöjd.

Bunnies suicide

Och här finns flera sätt...

Left is Right

Min bror sms:ade att det är de vänsterhäntas dag idag. Jag är vänsterhänt. Min bror är vänsterhänt. Min mor är vänsterhänt. Och min bonuspappa också. Hur uppmärksammas vi en sådan här dag? En serieproduktion av muggar med trycket så att vi vänsterhänta ser det när vi håller i örat kanske.

Är det här en dag som tilldelats oss som minoritetsgrupp eller finns de högerhäntas dag också?

När blir det bättre?

Vaknade imorse och tänkte göra mig redo för att gå till jobbet. Första dagen efter semestern. Insåg snart att sjukdomen fortfarande har min kropp i ett fast grepp. Ihållande halsont, hosta, trötthet, ont i kroppen. Det kändes dumt att ringa och sjukanmäla sig första dagen på jobbet, men det var det jag gjorde. Sedan somnade jag och vaknade igen klockan 15. Sjukt. Jag tror att mitt beslut att stanna hemma var helt rätt.

27

Idag fyller jag år och imorse bankade det på dörren. Kravlade mig ner från sovloftet, öppnade dörren och där stod min familj. De hade med sig den godaste frukosten, presenter och födelsedagspannacotta i champagneglas. Voila!

Gnagsår 2.0

På förpackningen till gnagsårsplåstren står det att om plåsterlimrester fastnar på exempelvis strumpbyxor kan dessa fläckar enkelt tas bort med kemiskt ren bensin. Har folk sådant hemma? Och diabetiker bör rådfråga läkare före användning av plåstren. Shit.

Jag är mångfald!

Det gymnasium jag gick på är känt för sin goda undervisning, engagerade lärare, högpresterande elever och sin geografiska placering. För mig var det en ny värld. Jag höll ju på med teater och hade klippkort på UFF. Jag åkte inte till Paris och handlade en ny höstgarderob och jag sminkade mig inte innan gymnastiklektionen. Inte efter heller. Min konsumkasse med träningsbyxor, gympaskor och någon uttjänt t-shirt samsades med glansiga Champagnepåsar innehållandes de senaste träningskläderna, i omklädningsrummet. Jag var jag. De var de. Och det gick bra. Lärarna var fantastiska och flera av dem är fortfarande mina förebilder.

Sista året på gymnasiet stod det i årsboken att Susanna är den elev som gör det här gymnasiet pluralistiskt. Jag var alltså den elev som gick mot strömmen. I en annan skola hade jag kanske varit genomsnittstjejen.

I sanning skrämmande.

Susanna=Michael

Halsen gör ont ända upp till öronen och jag fördriver tiden med glass och ett test.
Vilken the Officetyp är jag?

You are Michael. Deep down, you are caring and good-natured, but you often express yourself in insensitive ways. Though you always try your hardest to make your talents be seen, you could use a little more self-awareness to avoid being awkward.

Här kan du göra testet!

Simpsonize Me!

Om jag vore en karaktär i Simpsons skulle jag se ut såhär!
Hur skulle du se ut?

Tanja, thanks for the tip.

Dagens fulord

• urläcker

Det blev bra ändå

Dagen har, trots sjukdomen och skörheten, ändå inte tillbringats i soffan med glass och ömkan som sällskap utan med kompisar, pärlning och konserter. Och hetsätning av huvud- och halstabletter.

Och när jag slappnar av kommer sjukdomen

Dagen inleddes redan inatt med frossa och mardrömmar. Skolbarn satta att hålla utkik efter mördare i mörk skog. Vaknade mellan drömmarna och mörkret blev till gryningsljus som blev till solljus. I duschen höll jag på att svimma. Det började snurra och känslan av att kakelgolvet snart slår emot min kropp var så tydlig att jag gjorde en tvär vändning och genomblöt landade i soffan där jag låg tills vågorna ebbat ut.

Nu känner jag mig okej.

DN:s utrikesdag

Imorgon har jag flera roliga saker inplanerade, men om jag inte haft det hade jag tagit mig till Konserthuset och DN:s utrikesdag. Tidningens utrikeskorrespondenter samlas och berättar om sitt arbete. Man kan till exempel delta i en diskussion under rubriken "Konfliktlösning inifrån, hur löser man de stora konflikterna i världen?" med utrikeskorrespondenten Anna Koblanck. FN:s fredssändebud Jan Eliasson finns på telefon direkt från Darfur för att berätta inifrån konflikthärden. Här ser ni hela programmet!

Tror att det kan vara utrikeskorrespondent jag ska bli...

Ska du säga!

David praktiserade på en tandläkarmottagning förra sommaren och en av hans kollegor avslutade ofta sina meningar med orden´ska jag säga´. Du är jätteduktig ska jag säga!, vilken god mat ska jag säga! och så vidare...

David brukade skämta om det, men rätt vad det var använde både han och jag det uttrycket. Först på skämt och sedan av bara farten. Det nådde en peak i höstas för att sedan ebba ut, men de senaste veckorna har jag hört mig själv säga det flera gånger.

Jag måste sluta använda det nu. Ska jag säga.

Plötsligt smäller det!

Kambodja, 2004. Cambodian Mine/UXO Victim Information Systems (CMVIS) kontor i Kampong Cham är inrymt i Röda korsets lokaler. Organisationen, som startades på initiativ av Röda korset och Handicap International år 1996, arbetar med att samla information, sammanställa och analysera statistik rörande minskadade i Kambodja. Här har jag bokat en intervju med Sao Leang som arbetar som informationssamlare sedan tre år tillbaka.

När en minolycka sker kontaktar det lokala Röda korscentret (det finns ett center i Kampong Chams samtliga 16 distrikt) CMVIS och Sao Leang åker till sjukhuset för att intervjua den minskadade personen. Varje månad besöker han varje distrikt i provinsen och samlar information. Därefter informeras deras samarbetspartner Cambodian Mine Action Center (CMAC) om vart olyckan inträffat så att de, i sin tur, kan röja minfältet.

Från januari t.o.m. augusti år 2004 skadades 38 personer av minor eller UXO (31 män och sju kvinnor, varav 17 var barn) och åtta personer dödades (7 män och en kvinna, varav två var barn) i Kampong Cham. Sao Leang berättar att många av olyckorna sker ute på gummiplantagen.

Den första september år 2004 skadades åtta män av en UXO (odetonerat vapen) när de arbetade på ett plantage i distriktet Dombei. En av dem såg UXO:n och böjde sig ner för att slänga iväg den. BOOM! Samtliga fick föras till sjukhus. När vi pratar ringer Sao Leangs telefon. En man från Kampong Cham, som är på besök i provinsen Banteay Mean Chey i norra Kambodja, har just blivit skadad av en mina. Olyckan kommer att dokumenteras i den provins där det inträffade, men Sao Leang kommer att hållas informerad om händelseförloppet.

Vad jobbar du med då?

C är på gymmet och frågar mannen vid en av maskinerna om hon kan ta den efter honom.

Mannen: Du kanske känner igen mig från TV?
C: Nej, jag har inte haft TV på 10 år.
Mannen: Fast du kanske har dator. Jag är med i 100 höjdare. Du kan gå in på YouTube och rösta på mig där.
C: Okej...
Mannen: Vet du vad jag gör?
C: Nej, vadå?
Mannen: Jo, jag drar amerikanska bilar. I ballarna!
C: Jaha, men det var ju bra gjort...

And then what?

Snodde denna från Anna.

Den nya halsduken tar form...

Äntligen.

Läser att den förste khmerledaren har ställts inför FN-domstol.

DN skriver:
En av Röda khmerernas tidigare fängelsechefer överlämnades på tisdagen till den FN-stödda tribunalen i Kambodja. Han är därmed den förste misstänkte som överlämnats till domstolen.
Kang Kech Iev alias Duch är den ende khmerledaren som har gripits inför Kambodjas folkmordsrättegång. Duch har befunnit sig i ett militärfängelse sedan 1999. Tribunalens talesman Reach Sambath bekräftar att Duch formellt har överlämnats till domstolen som inledde sitt arbete förra året.

Duch är en av fem tidigare khmerledare som utretts av tribunalens domare. Hans överflyttning till tribunalens häkte markerar det första påtagliga steget hittills i Kambodjas ansträngningar att ställa de ansvariga inför rätta för en av de värsta grymheterna under 1900-talet.

Uppemot två miljoner människor dukade under för svält, umbäranden och tvångsarbete eller mördades under Röda khmerernas regim i Kambodja 1975-79. Röda khmererna förbjöd religion, skolor och pengar och drev miljontals människor ut i jättelika kollektivjordbruk. Målet var att skapa en kommunistisk mönsterstat byggd på lantbruk.

Namnen på övriga khmerledare som utreds har inte offentliggjorts, men åklagarna ska ha pekat ut den tidigare statschefen Khieu Samphan, liksom Pol Pots närmaste man chefsideologen Nuon Chea, och utrikesminister leng Sary.

Röda khmerernas högste ledare, Pol Pot, dog 1998 och förra året dog Ta Mok som var Röda khmerernas överbefälhavare. Han kallades "Slaktaren" och anses ha legat bakom flera av de värsta massakrerna under rörelsens terrorstyre.

Duch var chef för Röda Khmerernas ökända fängelse Tuol Sleng, ett tidigare läroverk som omvandlades till ett tortyrcentrum i vilket omkring 16.000 män, kvinnor och barn misshandlades i månader innan de fördes ut utanför huvudstaden och avrättades.

Kambodja och FN enades 2003 om att upprätta en domstol för att rannsaka de skyldiga bland Röda khmerernas ledare.

Äntligen.

Att slå till eller inte slå till...

Varför kunde jag inte boka min hemresa när jag hittade en mindre, men fortfarande väldigt dyr biljett för ett par timmar sedan? Nej, jag ville vänta lite och nu har den gått upp 200 kronor. En enkel Luleå-Stockholm kostar nu makabra 1288 kronor. Usch. Frågan är om jag ändå ska boka nu eller hålla andan tills imorgon och se om priserna har sjunkit lite.

Sticka

Jag stickar alltid en halsduk när jag är här. Jag tycker om det. Kan knappt göra något annat under tiden förutom att koncentrera mig på räta och aviga maskor. Två räta, två aviga och sedan tvärtom nästa varv. Visst var det så?

Samtidigt blir jag lite stressad för jag vill se den växa snabbt. Och bli klar. Förra gången blev det den på bilden. Nu blir det en blå.

Röd, orange, vinröd, bärnsten...

Var det bra så?

Har du några vätskor i väskan, frågar killen i säkerhetskontrollen på Arlanda och jag håller upp en liten plastpåse med ett läppglans i. Undrar hur många tusen gånger han, under ett arbetspass, ställer den frågan. Den här gången har jag koll till skillnad från när jag i höstas flög från Bryssel till Stockholm via London. Då hade jag alla möjliga vätskor i handbagaget och först när vi landade på Heathrow förstod jag vad min kompis A hade hållit på med när hon stuvade om grejerna i sina väskor före incheckning... Huvudet under armen.

Min väska åker igenom röntgenmaskinen och en säkerhetstjej vill titta i den. Jag har ju bara skor, böcker, plånbok, ett inplastat läppglans och lite annat junk i den, tänker jag. Inga problem. Öppnar väskan och då ser jag de tre tänger som jag använder när jag gör pärlarmband. Fan. Går ur kön och ställer mig i incheckningskön igen för att checka in handväskan. Visar min legitimation för tjejen vid incheckningsdisken. Är det här din legitimation, frågar hon och granskar fotot. Jag blir generad och tänker att jag måste ta mig i kragen och beställa en ny. Jag är åtta år yngre på kortet, men ser ut som att jag är 20 år äldre. Ja, det är jag. Jag lovar.

Vilken fråga ställer förresten ni oftast under en dag?

Töre by day

Det spöregnar nu, men det är så ljust att jag nästan kisar. Om man svänger till höger kommer man till Siknäs. Bussen åker rakt fram, över Töre älv och svänger in på den lilla busstationen för att plocka upp folk. Det är 26 kilometer kvar till Kalix. Snart framme.

I mina öron...

Utanför glider det norrbottniska landskapet förbi och i mina öron rör sig en låt om Rwanda. Jag vill alltid åka till Afrika. Min tid där har varit kort och jag har inte upplevt Afrika så mycket som jag skulle vilja. Därför fortsätter jag att längta, men jag känner ingen brådska. Jag vet att det blir av. Inte nu bara.

För mig har det oftast varit lättare att resa än att stanna kvar. Nu är det dags att stanna kvar. Inte för alltid, men för ett tag. Att vara i min egen kultur är ett sätt att spara energi. Och det är det jag gör nu. Perfekt.


Wyclef Jean, Million Voices.
Bortse från Mangabakgrunden, hittade ingen annan version.

Luleå-Kalix

Sitter på bussen från Luleå till Kalix. Ser det nya kulturhuset framför mig och till vänster Norrbottensteatern där en åtråvärd skådespelarutbildning också huserar. Omgivningen är så bekant och ändå hör jag inte hemma här, mer än delvis känslomässigt. Men det är värt mycket.

I Kalix väntar en farmor och en farfar på mig. Jag ser framför mig att jag kommer att äta god mat och fantastiska kakor, kanske plocka hjortron, promenera längs älven, sticka en fin halsduk, pärla, bada bastu, läsa och lata mig...

Framfot eller bakfot?

I affär på Rörstrandsgatan idag:
Kille: Du, jag köpte ett par skor här nyss och när jag kom hem såg jag att det låg två vänsterskor i skolådan.
Försäljare: Jaha, så du var inte vänsterfotad?

Pärlor

Som i en karamellaffär stod jag idag åter i Pärlshopen. För tredje gången den här veckan. Gick hem med röda, vita, gula, svarta och orangea pärlor i påsen. Mycket tillfredsställande. Rena terapin.

Dagens alster...

Ännu ett armband. Det är riktigt fint i verkligheten!

Dagens fulord

• tjejkvinna

Att pärla

I förmiddags kunde jag inte bärga mig längre utan tog mig till Pärlshopen i Västermalmsgallerian. Köpte pärlor, hattnålar, ankarlänk, lås, verktyg och sedan gick jag hem i regnet och började göra mitt första armband med té och P1 Sommar som sällskap.

Nu vill jag bara pärla hela tiden och jag ska nog ta en promenad till affären imorgon igen och köpa fler pärlor.

Voila, ovan ser ni resultatet!

Kulor

Idag blev det kulglass och inte mjukglass. På glasshuset på Birkagatan valde jag, helt influerad av J, pandolce och banana cookie. Gott.

Dagens fulord

• tokrolig

Dreamgirls

På båten hem visades filmen Dreamgirls. Den är skön och jag tycker om den. Har nynnat på den här låten hela dagen:

Hemma i mitt slott

Nu har kullerstenen bytts till asfalt. Jag är hemma. Och har fortfarande semester i tre veckor till. Fantastiskt! Jag gillar ledighet och jag älskar när den är betald. Jag får betalt för att lata mig, släpa benen efter mig och stå länge och välja om jag ska ha kulglass eller mjukglass (det brukar nästan alltid sluta med att det blir mjukglass även om kulorna är lite mer spännande).

Efter att ha studerat och arbetat parallellt och om vartannat i flera år är det nu en nästan obeskrivlig njutning att få lägga upp fötterna på soffbordet och inte göra något särskilt. Eller göra något väldigt särskilt, men utan att det är ett måste som kommer att värderas. Det är en platå. Före nästa stigning.

Dagens fulord

• jeansrumpa

Dr Alban gillar ägg!

Jag visste det; Dr Alban marknadsför sig här på Ön (som ni kanske redan sett här). Trodde att det var en barturné han promotade, men inte. Ägg. Goda ägg från frigående höns. En bra grej. Oväntat för att komma från honom. Men bra.

Kräm mot torr hud

På Apoteket i Visby:
Kille: Ursäkta, jag har en torr liten fläck här (pekar på området mellan näsa och mun). Vad ska jag göra för att bli av med den?
Apotekare: Har du provat hudlotion?
Kille: Nej, hjälper det?
Apotekare: Ja, det ska det göra. Du brukar inte smörja in dig, eller?
Kille: Nej. Finns det någon särskild salva?
Apotekare: Det går bra med vilken lotion som helst.
Kille: Kan jag använda den i hela ansiktet då?
Apotekare: Mm, ja. Krämerna finns där borta.

Vi är här nu!

Sagt av Stockholmsbrudar i Visby:
- Asså, de gotländska killarna, och ja tjejerna också förresten, måste vara så himla glada att vi äntligen har kommit.
- Ja, det måste de verkligen vara!

Sankta Katarina kyrkoruin

I Visby skymmer det och Sankta Katarina kyrkoruin är så vansinnigt vacker när solen går ner.

Dr Albanrauken på Fårö

Och såhär ser han ut i verkligheten.

Ekologisk lemonad på Ön: blodapelsin/mandarin & fläder

Om en afton en båt

Och solen går ner

I en stripp i Rocky sitter han i ett flygplan och tittar ut på solnedgången. Mannen i sätet bakom tänker: Så himla vacker solnedgång... Det måste finnas någon högre makt som skapat allt detta... Rocky tänker: Fan vad -80...

Ett armband

Idag åt vi god lunch hemma hos Tanja och hennes familj. Hon gör de finaste armbanden och jag ville ha alla, men valde ut två.

En näckros i Visby

Ett par skor

Ett par skor inhandlades & till det skavsårsplåster. Föredrar det dansk/norska ordet gnagsår. Låter som att något djur gnagt sönder huden & lämnat det alldeles fnasigt.

Takvandring

När jag läste om takvandring på den här sajten väcktes mitt intresse. Stadsvandring på Stockholms tak istället för på kullerstenen. Högt upp, sjysst utsikt & coolare än att följa en tant med orange vimpel i Gamla stan.

Gucci & Prada

Min övistelse visar sig sammanfalla med Stockholmsveckan. Det visste jag inte när jag planerade att spendera min tid här, men det vet jag nu. På måndag flyttar Stureplan (via Marstrand och Båstad) till Visby.

Drack en drink på en bar innanför muren tidigare ikväll. Konstaterade att de börjat anlända nu. Låten nedan spelades oavgjort flest gånger. Till tonerna av denna trippade den ena blonda bruden efter den andra in.

Kanske ska kolla om Norén har plats över till mig på sin gård.

Klippet är inte från ikväll utan från Århus
(som kanske har en Köpenhamnsvecka).

En norénsk jul

Åt sen lunch på ett bageri någonstans på Ön. Grovt bröd. Salami. Camenbert. Gröna oliver. Cappuccino. Vid bordet bredvid sitter Lars Norén. Den framgångsrike dramatikern vars namn blivit sinnebilden för svensk ångest. Norénsk har blivit ett adjektiv. En norénsk jul. Svartklibbig och ångestfylld.

Tänk om mitt efternamn någon gång omvandlas till ett adjektiv. Vad skulle det då beskriva?

Ön

Nu är jag på Ön. Igår på restaurangen kände jag omedelbart igen servitören. Han jobbar på min favorititalienare vid Odenplan i vanliga fall. Kände mig hemma.

Kärna

Är kanske fyra år och vill odla ett persikoträd. En persikokärna packas ner i jord och krukan ställs sedan i fönstret på mitt rum. Jag är så nyfiken på om det växer att jag flera gånger om dagen plockar upp kärnan och granskar den.

En minnesflaga

Jag är tre eller fyra år.
Tittar ner på min kropp och tänker:
här ska det bli bröst sedan!

Att stå i en urna

I en tidning läser jag om en kvinna som gått till sin mors grav i sju år och nyligen fått veta att urnan hela tiden legat kvar på skrivbordet inne på begravningsbyrån. Slarv. Kvinnan är såklart bedrövad och besviken. Förståeligt.

Men det väcker också andra tankar hos henne. Hon säger: Var har mamma varit hela den här tiden? Vad händer med själen när man står i en urna i sju år utan grav? Vart tar hon vägen nu?

För mig är det fullständigt självklart att själen inte varit instängd i urnan på Fonus i sju år. Och att det inte nödvändigtvis är graven som ger själen frid. Vart hon tar vägen nu? Hon har säkert redan tagit vägen. För sju år sedan.

Känner ni hur det gungar?

Det känns som att jag har suttit i en båt hela dagen. Det snurrade när jag vaknade imorse. Och hela dagen har det fortsatt. Sjukt. På lunchen frågade jag sommapraktikanterna om de kände hur det gungade. De tittade underligt på mig och fortsatte äta.

Efter en drink för någon timme sedan kändes det bättre (enligt konceptet att minus gånger minus blir plus). Men nu är det tillbaka igen. Känner hur jag gungar fram och tillbaka i soffan. Ganska skönt på något vis. Om jag hade varit i en båt.

Den döende dandyn?

Efter att ha legat död en lång stund reste hon plötsligt på sig
och skuttade iväg.

Gnu

02.45-tryckaren

Hörde den här låten nyligen och dras tillbaka till Namibia. Sweet memories. Den här spelades en hel del när jag var där och är säkert med på topp3-listan när de väljer vilken låt som ska spelas innan utestället stänger för natten... Kan inte låta bli att gilla den fastän den onekligen är i smörigaste laget.

Varsågoda, Lady Soul med the Temptations!

Solitude

Language has created the word ´loneliness´ to express the pain of being alone. And it has created the word ´solitude´ to express the glory of being alone. (Paul Tillich)

I´m a barbie girl?

Jag var kanske fyra år när pappa kom hem från en utlandsresa med presenter till mig och C, min tre år äldre syster. Han gömde paketen bakom ryggen och jag slog på hans ena arm. Vips hade jag fått en barbiedocka med balklänning. Min syster fick en arbetarbarbie med portfölj/verktygslåda/sminkväska.

Jag lekte sällan med dockor när jag var liten. Bara med min grannes dockor som vi först höll under vattnet och sedan kunde få att kissa. Jag var ändå glad för Barbien och min syster ansåg att jag dragit vinstlotten. Övertalningskampanjen började. Kolla här, Susanna. Min Barbie kan sminka sig. Titta, vad fin hon blir. Titta då! Om du vill kan vi byta och då kan du leka med den roliga arbetarbarbien hela tiden. Vill du det?

Jag leddes rakt in i fällan och bytte med henne. Genast bytte C attityd. Från pedagogisk storasyster blev hon en mallig apa som berättade om hur bra det var att ha en balklänningsbarbie. Jag ångrade mig bittert och kände mig lurad. Glömde ganska snart bort arbetarbarbien, medan min syster hade kvar sin i många år till.

Undrar om det var därför jag hämnades genom att gömma undan hennes favoritnalle?

Clown

Idag när jag stod vid övergångsstället såg jag en clown stå på andra sidan vägen tillsammans med de vanliga människorna. Det var rött och han stod och hoppade av iver över att få korsa gatan. När det slog om till grönt plockade han upp sin koffert som stod bredvid honom och började med långa, överdrivet långsamma steg gå över vägen. Han stannade upp och gjorde grimaser åt bilarna innan han fortsatte gå. Jag log, vände mig om och följde honom med blicken. Sedan hastade jag vidare mot jobbet.

Front toward enemy

Kambodja, 2004. Front toward enemy står det på en mina i montern på Cambodian Mine Action Centers (CMAC) kontor i provinsen Banteay Mean Chey. Jag har rest till den thailändska gränsen för att förnya mitt visum och passar samtidigt på att stanna en dag i den lilla staden Sisophon för att besöka några NGO:s.

Enligt siffror från Handicap International är denna provins en av de mest mindrabbade i Kambodja. Bara Battambang har fler minor och minskadade personer per år. På det här kontoret arbetar 401 personer. Samtliga män. CMAC-representanten inflikar dock att några av minhundarna (som för övrigt är tränade i Sverige) är tikar. Han berättar om CMAC:s verksamhet och om den regeringsplan de följer. Fram till år 2012 ska de främst röja minor i prioriterade områden (nära byar, skolor, etc.) Enligt denna plan ska samtliga minor vara röjda år 2025. Denna siffra förvånar mig då jag tidigare fått höra att det kommer att ta åtminstone hundra år innan landet är minfritt. Jag minns att Aki Ra, grundaren av The Land Mine Museum, uttryckte stark kritik mot CMAC. Han tyckte att de arbetade sakta och sa att när han hade röjt trettio minor var de fortfarande kvar på sin första.

Just nu genomför CMAC i Banteay Mean Chey en professionell träningskurs där 72 bybor får lära sig att röja minor. Om utvärderingen visar ett lyckat resultat kommer de att göra en liknande utbildningsinsats i Battambang. Förhoppningsvis kommer denna satsning att öka deras effektivitet.

När jag senare samma dag besöker Norwegian People’s Aid (NPA) börjar jag förstå komplexiteten i minröjningsfrågan. NPA är en av Norges största humanitära organisationer och de började arbeta i Kambodja 1992-93 i samband med att FN startade sitt minröjningsarbete här. De erbjuder finansiell och teknisk hjälp och är nu en av CMAC:s bidragsgivare. Felipe Atkins är ‘programme manager’ och berättar om organisationens arbete. Han berättar också om den brittiska kvinna, Ruth Bottomley, som är anställd som ’programme research advisor’ på NPA. Hon är bortrest när jag kommer och hälsar på, men Felipe berättar om hennes arbete och jag får ett exemplar av hennes bok “Crossing the Divide. Landmines, Villagers and Organizations”.

Det har länge varit ett känt och omtalat faktum att bybor röjer minor. Detta har, enligt hennes bok, varit omdiskuterat sedan tidigt 90-tal då stora minröjningsorganisationer (t.ex. CMAC) började arbeta i landet. Somliga hävdar att bybor ska utbildas i minröjning för att öka säkerheten i samhället och även göra det möjligt för dem att bruka sin jord. Andra menar att en sådan utbildning skulle öka risken for såväl dem själva som för de övriga byborna. Frågan är ännu inte löst och fortfarande arbetar såväl bybor som minröjningsorganisationer med att röja minor, oberoende av varandra.

I 1999 års “Land Mine Monitor Report” jämförs de självlärda bybornas minröjningsinsats med minröjningsorganisationerna i landet. Av 89 kvadratkilometer visade det sig att bybor hade röjt 78% av minorna. Ett resultat jag tycker borde räcka för att övertyga omgivningen om bybornas insats. Det finns dock en del problem med bybornas metoder. Om de tar bort alla minor blir marken brukbar igen vilket medför att byborna riskerar att marken tas ifrån dem. Staten tar tillbaka den brukbara jorden och kan sälja den dyrt. För att detta inte ska ske händer det att bybor lämnar kvar några minor i jorden för att på så vis kunna bo kvar.

Många bybor upplever en stor frustration över den långa tid det tar för en minröjningsorganisation från att de undersöker minfältet tills de börjar röja minfältet. Denna process, som kan ta flera år, är en stor anledning till att många bybor fortsätter med sitt riskfyllda arbete. En självlärd minröjare säger: If I wait for the clearance organisations to clear the mines in the village, my children will die of hunger.

En ledig dag

Igår var jag ledig och det var fantastiskt. Kändes som att jag skolkade från jobbet fastän jag faktiskt tjänat in den tid jag tog ut. Sov länge och drog sedan på mig kläder för att promenera till mitt kvarterscafé. Har gått förbi otaliga gånger, men deras öppettider synkar inte med mina arbetstider, så det är alltid stängt när jag går förbi.

Beställde en grönsakssoppa och satte mig ute i solen och läste min DN. Tidningen har den senaste tiden förblivit oläst och bara samlats på hög innan jag orkat gå ner med dem i källaren. Nu hann den läsas. Soppan var väldigt god och grovt bröd med tapenade och hummus serverades till maten. En farbror stapplade förbi och satte sig en stund vid bordet bredvid för att pusta ut.

Lämnade några böcker på Stadsbiblioteket, slank in på bokaffären och köpte ett Rockyalbum. Sedan hittade jag två par skor i en affär på Odengatan och en klänning på ETC. Mjukglass med karamellströssel i Vasaparken och sedan hem. Isté och seriealbum på balkongen. Efter det, sushi med kompis i en nyss lämnad vasapark och vin på caféet där.

En skön dag. En värdig dag.

Ensam eller vacker?

Den italienska kvinnan la handen på min arm och sa: Susanna, ensam. Kände mig ganska ensam och undrade om det syntes så väl. Susanna, bella. Och jag förstod att hon menade handsome och inte ensam.

Hej, vad heter du & vart kommer du ifrån?

Kära publik. Åskådare. Läsare.
Vilka är ni?
Några känner jag till.
Andra kanske inte.
Oavsett vad; berätta!

Detta vill jag gärna veta:

1. Vart bor du?
2. Vad är viktigast för dig?
3. Hur hittade du till min blogg?
4. Hur länge har du läst den?
5. Vad är bäst med den här bloggen?
6. Har du något favoritinlägg? Vilket isåfall.
7. Nämn några andra bloggar du läser.
8. Ge mig gärna ett tips på en god, lättlagad middag!

Skriv svaren på kommentarssidan. Tack!
Du får vara anonym om du önskar.

Helylle versus Hollywood

På en fest kommer en tjej fram och säger: Susanna, du får säkert höra det här hela tiden, men jag tycker att du är så himla lik radioprataren Annika Lantz – speciellt till sättet men också till utseendet!´. Überironiska, helylle-Annika. Ingen har sagt det till mig förut. Veckan därpå säger ytterligare en person samma sak. Några dagar senare frågar min kollega: vet du vem du är lik? Annika Lantz, svarar jag trött. Precis, säger han. Får du höra det ofta?

En tid senare är jag på after work med en kompis och några andra. Berättar om Annikagrejen. En av tjejerna säger: asså, jag får alltid höra att jag är SÅ lik Catherine Zeta-Jones!

Och såhär ser Catherine ut!

Vem får du höra att du är lik?

Fotboll

I mitt förra inlägg efterlyste jag tips på kommentarer jag kan fälla under fotbollsmatcher så att det låter som att jag har koll på läget. Jag har nu lärt mig att, när man inte är så insatt, ska kommentarerna vara vaga. Det viktigaste är att jag väljer vem jag hejar på. Även om jag inte direkt känner för något av lagen måste jag vara positiv mot ett av dem och oförtjänt negativ mot det andra. Man hejar dessutom aldrig på domaren. Skällsord mot domaren är alltid okej. Ens eget lag ´filmar´ aldrig, det gör det andra laget.

Sedan är det viktigt att hålla ögonen öppna och vara så partisk som möjligt. Slår de till exempel många passningar i "mitt" lag som går fram rätt så berömmer jag detta, passar de enbart fel så är det otur eller dålig dagsform. Samma sak gäller det "andra" laget; passar de bra så är det bara tur och om de slår bort många bollar är det bra försvarsspel av "mitt" lag och så vidare. Ett annat tips är att heja på samma lag som de jag står bredvid gör. Skulle det vara så illa att jag hamnat mitt i "klacken" gör jag bäst i att skrika samma sak som de övriga.

Slutligen, 13 säkra kort (tips på uttryck jag tror att jag alltid kan använda):

1. Grabbar, låt bollen göra jobbet!
2. Ut med domar´n, in med en hösäck! (eller om det var tvärtom)
3. Offside, domar´n, offside!
4. STRAFF, domar´n!
5. Mååål!
6. Tycker att de ska spela mer på kanterna.
7. Tycker att de ska spela mer efter marken än att slå långbollar.
8. När det blir mål i det lag jag hejar på säger jag: Fyfan, den där målvakten borde man sälja till Juventus!
9. Bra, grabbar!
10. Kom igen nu!
11. Jobba hemåt/uppåt/framåt!
12. Håll ihop lagdelarna!
13. Ett sammanpressat, ganska tyst "fan" fungerar i nästan alla situationer. Om någon sparkar någon eller någon ramlar går det alltid att, med ett i ljudvolym stegrande, säga "ammenvaihelvete?!”

Tack för alla tips - tror att jag smälte in ganska bra på läktaren idag!

Säkra kort

Idag såg jag en fotbollsmatch. Eller snarare en del av en match. Gick därifrån efter att ha blivit utskälld av en åskådare som gick bärsärkargång och slängde okvädesord omkring sig.

Hur som helst, fotboll är inte min starka sida. Det är inte min grej. Men jag kan inte låta bli att bli fascinerad av alla människor som så hängivet engagerar sig i denna sport. Och ibland vill jag smälta in i den miljön fastän den är mig så främmande.

Imorgon ska jag kolla på en match till och jag behöver er hjälp! Ge mig tips på kommentarer jag kan fälla, så att det låter som att jag har koll på läget.

Startar listan, så kan väl ni vara sjyssta att fylla på den:
1. Grabbar, låt bollen göra jobbet!

Glosa

En del ord sätter sig på hjärnan. Dagens har varit ´skabrös´. Vet inte riktigt vad det betyder och skulle inte kunna sätta in det i en mening, men det borde betyda att något är svulstigt, kanske lite förmer. Stort på något vis. Stroppigt fast på ett annat sätt.

`Var inte så skabrös. Bjud till lite då!´ Eller kanske hellre ´Han var så skabrös att han bjöd alla på sommarfesten och skickade räkningen till sin förra fru´. Bäst att kolla upp ordet istället för att fortsätta spekulera.

Efter en snabb googling får jag reda på att ´skabrös´ betyder att man är oanständig och slipprig. Mitt andra meningsförslag stämde ganska bra in då.

Saint Kitts and Nevis - O Land of Beauty!

Jag vill resa dit. Till Saint Kitts and Nevis. När jag befinner mig i en scrollmeny där jag ska välja vilket land jag bor i trycker jag på S. Som i Sweden. Då dyker nästan alltid Saint Kitts and Nevis upp som första alternativ. Först efter Sao Tome and Principe, Saudi Arabia, Solomon Islands, Suriname och en rad andra fantasigäckande länder dyker mitt hemland upp. Efter Swaziland.

Saint Kitts and Nevis. Älskar hur orden känns i min mun. Öar, fantasifigurer, sol och hängmattor. Deras nationalsång heter ´O Land of Beauty´. Och det är säkert ingen överdrift. Tror att det är fullkomligt fantastiskt där.

O land of beauty...

Och i Kapstaden skymmer det

I Kapstaden cyklade jag mellan vingårdarna...

Italianos

Nyss. Stod i lobbyn till hotellet med ett stort gäng italienare. Önskade att jag hade kommit ihåg mer italienska efter mina sex månader i Florens för åtta år sedan. Men av alltför många skäl är den rostig och av alltför många skäl pratade knappt någon av dem engelska. Såklart. Imorgon kommer jag att se om de förstod vad jag försökte berätta för dem. Kommer de att dyka upp?

Om en Mats & en tröja

Idag. Mats Sundin stod bredvid mig och tog av sig sin t-shirt. För att sätta på sig en som han fått av mig. Jag tittade generat bort och kliade mig på halsen. Trodde inte att han hade den inverkan på mig. Men det hade han tydligen.

Dagens reflektion

På min visningsbild ser det ut som om det vänstra ögat är ett pepparkorn och det högra är ett simmigt, gammalt, blint öga. Tänkte inte på det först, men nu när jag sett det ser jag inget annat. Denna tanke lägger ribban för kvällens tankeverksamhet. Det är alltså inte ikväll jag gör upp planer för hur jag ska få arbeta med Kofi Annan.

Bla bla bla...

Efter en orgie av Namibiabilder kommer nu lite text. Ikväll är det tomt i huvudet. Halvligger apatiskt i soffan med en hämtlasagne framför mig, tv:n påslagen och regnet rinnandes utanför. Hann med att vara i både Enköping, Sala och Borlänge igår. Efter att jag arbetat nästan hela dagen på kontoret. En del att stå i . Resten av veckan kommer säkert att bli årets mest hektiska, men det gör inte så mycket. Det blir roligt också (kanske särskilt när den är över).

Fläta, fläta, fläta...

Kom & köp!

Barberaren i Oshakati

Och huset i Okahandja - mitt hem

Rast i skolfabriken

Skolpojkar

Skolflickor

Och himlen öppnade sig

Giraffer

Namibia, 2006.
Jag minns första gången.
Jag såg giraffer.
Ute i det fria.
På avstånd.
De såg ut som dinosaurier.
Håret reste sig.
På mina armar.
Tidernas begynnelse.
Var framför mig.