Kära du,

Det går inte en dag utan att jag tänker på dig, Gun. När jag fick dig som klassföreståndare i sjuan kändes det så bra. Du såg mig och förstod vem jag var. Du uppmuntrade mitt skrivande, du lät mig gå min egen väg och du öppnade dörren till teatern. Du får den här teaterbiljetten om du skriver en teaterrecension, kunde du säga. Jag gick, skrev recensionen och vi diskuterade. Jag hade kanske börjat i en teatergrupp även utan dig som stöd och jag hade kanske praoat på Stadsteatern och Calle Flygares teaterskola ändå. Men bara kanske.

Efter nian fortsatte vi att hålla kontakten. Att få komma hem till dig i din och Hans mysiga lägenhet med utsikt över hela Stockholm var fantastiskt. Äta smörgåsar, kakor, dricka té och prata om vad som hände i våra liv, om teater och om böcker. Du anar nog inte i vilken utsträckning du berikat mig. När jag talar om dig gör jag det med ett lyster i ögonen. Och när jag skriver det här gråter jag. Jag gråter av glädje över att du finns och av sorg över att jag inte hör av mig ofta nog. Över att åren går och jag skulle vilja vara där för dig och hjälpa dig om du behöver hjälp med något. På samma sätt som du hjälpte mig. Verkligen hjälpte.

Ödet gjorde så att när ni flyttade ifrån er fina lägenhet ut på landet började jag arbeta på mitt nuvarande arbete, bara ett stenkast från lägenheten. Det gör ont i mitt hjärta när jag tänker på att vi hade haft så nära till varandra om du bott kvar.

Idag ringde jag dig, något jag varje dag tänker att jag ska göra. Du lät så glad och sa att du väntat på mitt samtal. Du tackade för vykortet jag skickade i somras och undrade om jag fått ditt. Men inget kort har kommit. Du sa att du skickat flera andra saker. Men inget har kommit fram. Det gör mig så ledsen.

Vi ska se till att vi ses snart, Gun!

Varma hälsningar från Susanna