Knappar

Kom just hem från en promenad i mina kvarter. Gick in i en sybehörsaffär som jag aldrig sett förut. Dollys. Kom på att jag behövde köpa några knappar och de hade ett magnifikt urval. Som att vara i en godisaffär. 34 knappar och lika många kronor senare gick jag ut ur affären.

Till slaktbänken...

I eftermiddag far jag norröver för opponering på en uppsats och försvar av min egen. Den utrikiska magisteruppsatsen som jag värkt fram under lång tid ska värderas och betygsättas. Jag har lite ont i magen. Ungefär som när jag skulle på utflykt i ettan och inte ville följa med.

Men det blir säkert bra. Ett utbildningstillfälle, en lärostund, som min fine handledare uttrycker saken. Dessutom är jag som bäst vid muntliga framföranden.

Sex in Cambodia

Idag åt jag lunch med en kambodjansk man som jag lärde känna när jag tillbringade en tid i Kambodja för några år sedan. Han var klädd för ett vårkyligt Stockholm och hade en krama, en kambodjansk sjal, om halsen.

Han känner Tola, min kambodjanske killkompis, och berättade om hans arbete med att informera om ´reproductive health´, alltså familjeplanering, hur man förebygger könssjukdomar, graviditet och så vidare. När jag bodde i Kambodja ordnade jag och Tola en workshop på det temat i en liten by i provinsen Kampong Cham. Vi samarbetade med Reproductive Health Association of Cambodia (RHAC) som försedde oss med det vi behövde. Informationsmaterial, kondomer och en trädildo. Läkaren hade den stående på sitt skrivbord med en pappersrulle runt. Innan vi skulle gå fångade den min blick och jag vände mig till Tola och väste can you please ask the doctor if we can borrow that one?

Vi fick låna den och jag förvarade den djupt ner i min ryggsäck hemma hos min kambodjanska familj. Jag ville inte riskera att de skulle råka se den. Såg framför mig hur jag, med Tola som tolk, försökte förklara varför den stod på min byrå.

Utbildningsdagen gick bra och jag och Tola visade prov på god samarbetsförmåga när han höll i trädildon och jag visade deltagarna hur man trär på en kondom. Alla fick en kondom att ta med sig hem och en del sa att den här fina presenten ska jag inte använda för jag vill inte förstöra den. Medan andra sa att den här kondomen ska jag alltid använda. Just den.

Jag vet inte vilket alternativ som oroar mig mest.
...
Här kan du läsa mina tidigare inlägg om Kambodja

Cerise

Oftast när jag tränar är jag den enda färgklicken bland alla människor i svarta/vita/gråa träningskläder. Med färgklick menar jag att mina träningsbyxor är röda.

Men idag fick jag sällskap. Mannen brevid mig hade på sig ett par prassliga byxor i cerise med hög resårmidja. Till det en glansig, randig klargrön/mörkgrön tröja.

Mycket uppfriskande!

Krokimodellande

Jag blev glad när jag såg den här bilden!

För några år sedan extraknäckte jag som krokimodell. Jag studerade och hade haft ett par stressiga jobb på kvällar och helger. När jag funderade på vad jag ville göra istället slog det mig att jag ville prova att stå modell. Dels för att jag antog att det var bland det ostressigaste man kan göra, men också för att det var en utmaning.

Skulle jag våga och skulle jag känna mig bekväm?

Första gången var jag nervös. Ungefär som när man drömmer att man står naken framför en klass. Och när jag öppnade ögonen visade det sig att det var just det jag gjorde.

Men efter den första känslan kände jag mig bekväm. Jag var en modell för människokroppen. Och sådana kan ju se olika ut. Det var mest äldre kvinnor på kursen och efter ungefär en timme tog vi paus och fikade för att sedan fortsätta en stund till. Det hela var trivsamt. Odramatiskt och naturligt.

Men en kväll när jag var på väg dit är det några som går framför mig. Det är två killar som pratar med sin tjejkompis. Hon är på väg till krokiklassen och berättar det för sina kompisar. En av killarna säger något i stil med: Coolt, vi kanske ska följa med in och se tjejen strippa!

Det känns obehagligt. Att det är så de ser på det. Jag känner mig illa till mods.

Ska du ha en?

I fredags begick jag cigarettdebut. Åtminstone tio år för sent. Ganska patetiskt. Visst, cigarr har jag rökt några gånger och vattenpipa också. Men cigaretter har jag helt dissat. Inte ens tagit ett litet bloss. Förrän i fredags då.

Det var ingen korvmoj i närheten. Och inga moppar som rivstartade. Eller tjejer som frös i för tunna kläder. Men på grusgången till kyrkan vid Odenplan hände det.

- Ska du ha en?
- Mm, visst.

Att tala är silver...

Indien, årsskiftet 2000-2001. Tillbringar trettio dagar på ett kloster i södra Indien. Yoga, meditation och munkar som berättar om livet. De är unga och deras själar är djupa av visdom. Halva tiden tillbringar jag i mauna, i tystnad, och redan första morgonen får jag panik.

Varje morgon gör jag mig ren genom att hälla en hink med kallt vatten över mig och kvällen innan tystnaden börjar fyller jag på min hink. På morgonen är det inget vatten kvar. Och i brunnen är vattnet slut. Jag blir stressad. Men det ordnar sig. Det är inte livsviktigt, men känslan av att inte kunna kommunicera som jag är van vid gör mig till en början maktlös.

Sedan är det skönt. Skönt att kunna sätta sig bredvid någon, i skuggan av ett träd, och bara vara tyst. Inte säga något oväsentligt. Inte säga något bara för att det är så jag gör när jag träffar en person. För att det är så man gör. Skönt att känna närhet i tystnaden.

The End

Igår satte jag den sista punkten i uppsatsen. Klar. Färdig att försvara. På fredag.

Gårdagens action

Igår kom lönen och redan natten mot fredagen betalar jag hyran via internet. På morgonen går jag in på 7Eleven för att fylla på mobilen med cash. Transaktionen avbruten - köp medges ej.
- Du kanske inte har pengar på kortet, säger hon i kassan.
- Eller så är det er jäkla apparat som inte funkar, tänker jag.

Provar en ny 7Eleven. Samma sak där. På Götgatan sticker jag in kortet i en bankomat. Och kortet kommer aldrig ut igen. Du har slagit in fel kod, skrattar en kollega. Det är klart att jag inte har det. Jag använder bara en kod. Jag har bara en fyrsiffrig kod i mitt fingerminne.

Får prata med Hjördis på bankens telefonservice. Det här är troligtvis ett fall av skimming, säger hon. Typ att mitt kort löper en hög risk att utsättas för kontokortsbedrägeri. Banken har därför dragit in kortet och enligt Hjördis har ett nytt kort skickats ut för ett par veckor sedan. Men inget kort har kommit, så jag får snällt gå till banken och beställa ett nytt. Och fylla i en uttagsblankett för att kunna hämta ut pengar. Jag som alltid betalar mjölken med visakortet för att jag inte har några kontanter har plötsligt plånboken fylld med olika valörer.

Och en kompis till...

Okej, den sista bilden! Min kompis Jim har också bildgooglat sitt förnamn. Och voila, den här bilden var den första som visades... Ni kan ju tänka er hur kul vi har på våra fester!

Meet my friends...

Mina kompisar har bildgooglat sig och här ser ni de bilder som dök upp först när Niklas (till vänster) och Peter (till höger) sökte på sina förnamn. Behöver jag säga något mer?!

Google, google på väggen där...

Googlar ni också er själva ibland?

Bildgooglade mitt förnamn och den första bild som dyker upp är på denna rara tjej. Jag är också blond och har brillor, så det finns vissa likheter. Men jag är lite äldre.
...
Här finns en annan egogoogling!

Overheard in Stockholm

Igår. En kille står på Mynttorget i Stockholm och försöker få förbipasserande att skriva på ett upprop mot klustervapen. Han stoppar en dam och frågar om hon kan tänka sig att skriva sitt namn på listan så att ett förbud mot klustervapen kan komma till stånd.

- Nej, jag är från Tidaholm, svarar hon och går därifrån.
...
Här finns en tjuvlyssning till!

Yes, du har kommit till diskmedelsförsäljningsföretaget!

I källarlokalen i huset där jag jobbar är ett telemarketingföretag inrymt. De som arbetar där är uteslutande killar i 23-årsåldern. Jag tror att de kränger diskmedel till företag. Undrar hur det går? Eller egentligen undrar jag inte överhuvudtaget.

Killarna är korta, har solkiga, svarta kostymer på sig och hela bunten röker. Deras hår ser ut ungefär som när man låter bli att ge groddar solljus. De rör sig alltid i grupp. Ser man bara en av killarna utanför byggnaden kan man vara säker på att åtminstone tre till finns runt hörnet.

Jag känner igen dem på hundra meters avstånd.

De är obehagliga.

Susanna & chokladfabriken

Ja, Anna. Jag minns den där lata, sköna sommardagen när vi drog benen efter oss på söder, suktade efter mat på Cajsa Warg, köpte med oss godaste sushin i Sofia där kocken en gång gav mig två kilo lax och landade sedan på Chokladfabriken. Den goda chokladen, den sköna stämningen, den fina vännen...

Vi gör om det snart igen.

Delete

Kliver över dagens och gårdagens DN i hallen och ser ut över lägenheten. Det är stökigt. Väskan från Göteborgsresan står framme, ytterligare några DN ligger utspridda här och var. Artiklar, papper och grejer till magisteruppsatsen, jag just håller på att bli klar med, ligger utspritt på golvet och i köket står glasen i parad framför diskhon.

På jobbet är det likadant. Massor av bra-att-hapapper turas om att ligga närmast tangentbordet. Det där vattenglaset, kaffekoppen och müslimedfilglaset står uttråkade och väntar på att bli rena. Jag klandrar dem inte.

På datorns skrivbord ser jag knappt bakgrundsbilden för alla dokument jag sparat där. Det är ju så bra att spara på skrivbordet, då hittar man dem ju så lätt. My ass.

Och min kropp känns lite sjuk. Kanske att jag börjar bli sjuk. Kanske för att jag jobbar för mycket. Och för att jag sliter med den där uppsatsen som banne mig ska bli klar.

Vill klicka på ctrl a + delete. Bort med allt skräp. Fram med prydliga högar. Hit med en välstädad lägenhet, ett skrivbord med en välmående blomma på och en dator där allt är fint instoppat i mappar med pedagogiska namn. Och langa fram en utvilad Susanna.

Kanske att jag måste lägga mig i soffan en stund och vila nu. Den som ändå hade haft lite Ben & Jerrys att kyla den nog svullna halsen med.

Let It Be

Vi är i Spanien. Jag är fem år. Och kär i hotellobbysångaren. I lobbyn sjunger han covers. Han har brunlockigt hår, bruna ögon och jag sitter i den nersuttna lädersoffan och tittar beundrande upp på honom. Han sjunger Beatlesdängan Let it be. Whisper words of wisdom.

Let it be, let it be, let it be, let it beee...

Glöm inte att äta ordentligt med glass efter träningen!

Förut när jag tränade var det så mycket lättare att göra hälsosamma val efter träningen. Det föll sig naturligt att äta mer regelbundet, mer grönsaker och frukt, ta trappan istället för hissen och så vidare.

Nu ser jag träningen som en ursäkt att få stoppa i mig vad jag vill. Vet inte vilket som är bäst. Inleddes för några dagar sedan i fördärvet av N som tipsade om Ben & Jerrys ´Chocolate Fudge Brownie´-glass. Han varnade mig. Det var som att kastas rakt in i glassvärldens mörkaste hörn... Jag är fast.

Handicap International

Kambodja, 2004. På organisationen Handicap International, som bland annat rehabiliterar minskadade, talar jag med två män som har blivit skadade av minor.

Bonden Am Neam, 49 år, skadades av en mina när han var på väg till ett möte i skogen. Han går, tillsammans med femtio andra, längs en väg när det plötsligt smäller. Efter att ha legat medvetslös i tio minuter skjutsar hans granne honom till sjukhuset där läkare amputerar hans ben till knät. Det skulle ha räckt att amputera bort halva foten, men läkarna är inte vana vid sådana operationer. Att de tog bort betydligt mer än nödvändigt säger en del om sjukvårdens brister i Kambodja. Trots att minskador är ett så vanligt förekommande har läkare inte den kompetens som behövs. Am Neam arbetar fortfarande som bonde och kommer regelbundet till Handicap International för rehabilitering.

19-årige Pon Rotha skadas av en mina när han, tillsammans med nio andra, arbetar ute på fälten vid den thailändska gränsen. Han trampar på en mina som exploderar så kraftigt att åtta av de andra också skadades. Olyckan skedde för två år sedan och nu stödjer han sig på en krycka och har en protes på vänster ben. Han har fått möjlighet att utbilda sig till bilmekaniker och tycker att framtiden ser ljus ut.

0 kommentarer

Upptäckte till min förskräckelse att kommentarsfältet på mitt senaste inlägg försvunnit... Är jag dömd till att vara kommentarslös nu? Hittelön utlyses till den som kan ge mig mitt kommentarsfält tillbaka. Maila lösningen till susannasblogg@gmail.com.

3.51

För några veckor sedan började jag promenera till och från jobbet. 45 minuter enkel väg. En och en halv timme om dagen alltså. Skönt med frisk luft även om jag går vid de mest trafikerade gatorna. Skönt att vakna innan jag kommer till jobbet. Skönt att släppa jobbet på vägen därifrån. Skönt att slippa betala månadskort!

Men hur lång är promenaden då?

Inspirerad av Anna mätte jag lätt upp promenaden. 3.51 kilometer enkel sträcka. Drygt sju kilometer om dagen. Och mer än tre och en halv mil i veckan. Sjysst!

Här kan du också ta reda på hur långt det är från dig till jobbet/affären/busshållplatsen/kvarterskrogen...

The Land Mine Museum

Kambodja, 2004. I mitten av augusti befinner jag mig i Siem Riep. Här får jag tillfälle att besöka the Land Mine Museum. Museet startades av den 28-årige mannen Aki Ra som arbetat som barnsoldat för både röda khmererna och den vietnamesiska armén från fem till 20 års ålder. Därefter kom FN in i landet med fredsbevarande styrkor. Han växte upp i armén och lärde sig att skjuta, placera ut minor och göra enkla bomber. År 1993 började han istället att arbeta för FN och fick lära sig att röja minor med hjälp av avancerad utrustning. Han besökte också byar där han informerade om minor, uppmärksammade dem på den röda skylt som indikerar minområden och visade minskadade hur man kan ta hand om sin skada.

År 1999 öppnade han the Land Mine Museum som han nu driver parallellt med att röja minor. Där kan man titta på detonerade minor, vapen och annan krigsutrustning som han samlade på sig under FN-tiden. Man kan också prova att gå på ett fiktivt minfält och få information om hur minsituationen ser ut i de olika provinserna i Kambodja idag.

Efter att ha bläddrat i de rapporter som finns på museet, får jag en tydligare bild av situationen i landet som helhet, och av Kampong Cham i synnerhet. I min provins skadas folk, i störst utsträckning, av odetonerade vapen (UXO) och inte av minor. I tabellen ’10 most affected provinces – UXO’ ligger Kampong Cham på fjärde plats (av totalt 24 provinser), medan de inte alls finns med i tabellen ’10 most affected provinces – Mine’. De områden som är mest mindrabbade är de nordliga provinser som gränsar till Thailand.

När jag besöker museet, som ligger nära tempelområdet Angkor Wat, är Aki Ra där och visar runt. Efter alla år i krig ser han det nu som sin livsuppgift att hjälpa Kambodjas befolkning att få en säkrare framtid. Nuförtiden röjer han minor barfota och endast med hjälp av en kniv och en tång. Han är gift, har en son och tillsammans med sin fru tar han hand om tio minskadade barn och lär dem att klara sig på egen hand.

Hjälp, jag har kolik!

Det kommer alltid när jag inte är beredd på det. Oftast vaknar jag av det. Ibland kommer det sent på kvällen innan jag hunnit somna. Koliken - det akuta magontet som gör mig kallsvettig, panikslagen och yr. Jag tror att jag ska dö och är inte långt ifrån att ringa efter hjälp när det plötsligt släpper och jag faller i djup dvala. Eller svimmar jag?

I Vårdguiden läser jag att kolik inte är farligt och försvinner av sig själv, men för många familjer är den här tiden mycket ansträngande.

Mycket ansträngande för mig iallafall.

Cambodian Mine Action Center

Kambodja, 2004. Efter att ha börjat komma in i vardagen beslutar jag mig för att besöka Cambodian Mine Action Center (CMAC) för att få mer information om minsituationen i provinsen Kampong Cham där jag bor. Det visar sig att deras kontor ligger på vägen från min kambodjanska familj till Khmer Youth Association där vi brukar hänga på dagarna. Jag och Tola, min kambodjanske kompis, har alltså passerat huset varje morgon i flera veckors tid.

Små barn brukar stå på trappan och ropa hello, men CMAC-skylten är undangömd så det tar sin tid innan vi upptäcker platsen. Jag förbereder mig så att jag ska vara påläst när jag träffar dem. Döm om min förvåning när vi dagen därpå upptäcker att huset är igenbommat! Persiennerna neddragna, inga barn i sikte och på en skylt på den stängda grinden står det ‘for rent’. Typiskt. Tola skrattar förtjust, men jag är mest irriterad på att jag precis missat dem.

På vägen därifrån gnolar han på du gamla, du fria som jag i ett svagt ögonblick lärt honom.

Good Evening Helsinki - Moldova Calling

Lagom till poängröstningen sitter jag bänkad framför Eurovision Song Contest. Moldaviens tur. Presentatören levererar poängen. Bakom honom syns en fet, amerikansk skyline. En sådan skyline som Chisinauborna kanske skulle önska att de hade, men bara kan drömma om. Eller missade jag de lyxiga kvarteren när jag var där i december?

Från Göteborg till Kabul

Idag, på tåget från Göteborg, hamnar jag i familjevagnen som är packad med skrikande barn. En mamma håller sin bebis i famnen. Tänker på bilden som fastnat på min näthinna. En afghanistansk kvinna som håller sin bebis i famnen på samma vis. Skillnaden är att barnet är minskadat.

Köper en lasagne i bistrovagnen. Den är övermicrad och jag bränner mig på tungan.

Fler bomber än barn i Kambodja

Igår pratade jag om minor med lågstadiebarn. Jag försöker vara pedagogisk. Istället ger jag dem kanske mardrömmar. I en del länder som krigar lägger de ner bomber i marken...blabla...när barnen går till skolan...BOOM...vi hjälper till att ta bort bomberna och hjälper de barn som gjort sig illa att få hjälp på sjukhuset. Typ.

Jag berättar inte om de barn som tvingas ligga ensamma och förblöda på minfälten för att det tar så lång tid för räddningspersonalen att ta sig fram. Och jag berättar inte om mammorna och papporna som förtvivlat tvingas stå vid sidan av fältet och se när deras barns liv rinner ut. Jag säger att i Sverige finns det inga bomber i marken, men i Kambodja finns det fler bomber än det finns barn.

En liten pojke i uniform

I och med det här inlägget släpper jag den traumatiska föreläsningsupplevelsen. Idag träffade jag en kvinna som känner den där mannen som förstörde för mig när jag höll föredrag i Umeå för ett par veckor sedan. Jag nämnde kort att jag hade träffat hennes kollega. Att vi föreläst för samma publik. Att han var erfaren, saklig och underhållande... Jag nämnde inte något om hans uppträdande i kulisserna.

Hon berättade att han är kunnig, men speciell. Att han arbetat i krigszoner sedan han var arton år. Upplevt många krig, men aldrig bearbetat dem. Aldrig pratat med någon om det han varit med om.

Det var skönt att höra. Inte att han är traumatiserad av krig naturligtvis. Men det förklarar hans beteende. Och att det jag kände var rätt. Det var inte bara något i mitt huvud. Han betedde sig inte bra. Men det finns en förklaring. Det var skönt att höra den.

Ur vägen!

Jag kan få panik av folksamlingar. När jag inte kommer fram. När folk kommer för nära. I matbutiken Esselunga i Florens handlade jag mat när jag bodde på Via Vittorio Emanuele. Gångarna var smala och jag lyckades alltid pricka in när det var mycket folk där. Eller, eftersom det var så trångt räckte det med några människor för att det skulle kännas som en folksamling.

Jag ville meja ner folk med min kundvagn. Jag ville att de skulle slänga sig åt sidan så snart de fick syn på mig. Men istället fortsatte de lugnt att välja pasta, vin och grönsaker. De segade sig fram i gångarna och jag log ansträngt och nöp mig hårt i handen för att inte skrika. Lägga mig ner och skrika.

Ett rum med utsikt

Jag får en känsla i kroppen av att jag befinner mig utomlands när jag står på min balkong och tittar ut över gatan... Den där känslan får jag egentligen ganska ofta. När jag var i Uppsala för en tid sedan kändes det som om jag befann mig i ett annat land, samma sak när jag tar en espresso på stående fot på den italienska, lilla baren på vägen till jobbet.

Häromdagen svängde jag in på Kammakargatan istället för att följa Upplandsgatan fram och kom plötsligt ut på Drottninggatan. När jag lyfte blicken avbröts mina dagdrömmar och jag fick återigen den där känslan av att befinna mig någon annanstans än i Stockholm. Och Sverige. Det är en skön känsla.

Hejdå berget!

Jag har bestämt mig. Jag ska inte bestiga Mount Elbrus i sommar. Beslutet känns helt rätt i magen. Istället ska jag vara ledig, lata mig, läsa böcker, sitta på uteserveringar med kompisar, dricka drinkar, sova länge, äta god mat, måla tånaglarna, dra benen efter mig, sola på min balkong, bada, promenera i Stockholm, ligga på en strand på ön... Så jäkla skönt!

Susanna + Peter = kompisar

Peter, min vän. När jag flyttade till Umeå, hösten 2002, för att studera var du den förste jag lärde känna. Vi bodde i varsin ände av samma studentkorridor och du drog med mig på en fest nere på stan. Vin, spenatpiroger och kladdkaka. Vi hade roligt den kvällen och vi blev kompisar som hängde nästan jämt.

Jag kände mig ganska ensam i början och du fanns där hela tiden. Du vet ju hur det var i min klass den första tiden; utan dig hade det blivit så mycket svårare. Och tråkigare.

Nu bor jag ju inte kvar i Umeå längre, men i höstas var jag ändå uppe åtminstone fem gånger och jobbade. Det var så skönt att jag fick bo hos dig och J då. En oas mitt i all stress. Ligga på soffan och käka praliner. Vila ut och bli serverad den goda lasagnen och allt det andra ni bjöd på.

Att komma hem till er efter min traumatiska föreläsningsupplevelse för några veckor sedan var precis vad jag behövde.

Jag är så glad att jag har lärt känna dig! Du vet att min våning står öppen närhelst du och J vill komma på besök.

Jag går in i ditt hjärta.

Love in Cambodia

Om man översätter
´jag tycker om dig´
från khmer till svenska
blir översättningen
´jag går in i ditt hjärta´.

Made in Moldova

Vintern 2006. Sju dagar i Moldaviens huvudstad, Chisinau. Postsovjetisk realism. Öststatsglamour. Überrökiga barer. Rejäl mat. Kvinnliga kvinnor. Ryska män. Underjordisk vinprovning. Kitsch. Barnhemsbesök. Flyktingförläggningsvisit. Glad fest i slitna sovjetkvarter. Trötthet. En annan tid.

Att komma hem igen var en schlager. På allvar. Det har aldrig varit så skönt att komma hem.

Kort info: Moldavien är Europas fattigaste land, sett till den generella inkomstnivån. Befolkningen har lidit oerhört under omställningen efter Sovjetunionens sönderfall. Barnadödligheten är mycket hög, utlandsskulden enorm, korruptionen utbredd och uppemot en fjärdedel av den arbetsföra befolkningen arbetar utomlands. Och Moldavien är ett av de länder i Europa som är mest utsatt för trafficking.

Min idol

Jag tycker väldigt mycket om Kofi Annan.

Han förmedlar en känsla av trygghet och kunskap. Att saker ordnar sig. Jag vill lära mig av honom. Han är en fadersgestalt. Karismatisk. Och sympatisk. En FN:s Mandela. En Afrikas Gandhi.

För några veckor sedan såg min mamma Kofi på Odengatan. I mina kvarter alltså. Det kändes stort!

Morgonpromenad med Lang

I Kambodja gryr en ny dag och jag stiger upp kvart över fyra för att följa med min kambodjanska mamma, Lang, på hennes morgonpromenad. Varje morgon vid den här tiden träffar hon sina väninnor och tillsammans med dem går hon fram och tillbaka över bron som ligger i närheten av vårt hus.

Laaang-öy, Laaang-öy ropar de utanför vårt hus. Och Lang och jag öppnar försiktigt dörren och smiter ut.

Det är fortfarande mörkt och natt i luften. Och på himlen lyser stjärnorna. Efter att ha svettats konstant i snart sextio dagar är det skönt att mötas av sval och behaglig luft. Väl uppe på bron, som är nästan två kilometer lång, råder full aktivitet. Människor joggar, strosar, stretchar och umgås. Jag njuter av samvaron. Det är fint att vara i min kambodjanska mammas närhet och omsorg.

Om konsten att fråga - eller en fråga om konst

Äter middag med Ernst B och Lasse Å ikväll. Slänger ur mig frågan om de tycker att allt är konst. Jag tycker att det, bildligt sett, ska finnas några slags ramar för att kallas konst. Inte så att bara inramade akvareller är konst. Inte alls. Stadsmuseets russinutställning till exempel är konst, men jag tycker inte att uppsprättade, utfläkta och fastspikade traktordäck på Guggenheim i New York är konst. Jag betraktar Duchamps flasktorkare (se bilden) som konst, medan en vanlig kartong på ett museigolv bara är patetisk.

Rauschenbergs get är väl konst?

Det är enkelt att hålla med om att målningar av Monet, Renoir och Rembrandt betraktas som konst, men finns det en gräns för vad som är konst eller inte? Och vart går den isåfall.

Iallafall, Ernst B ställer motfrågor och ifrågasätter konstbegreppet som sådant. Och jag promenerar hem genom stan och funderar. Hem till mina egenhändigt målade tavlor. De är konst!

Egogoogling

Egogooglade mitt namn. Och en bild på min manlige kollega dyker upp. Tänk om jag är han? Tänk om det bara är jag som vet att jag är jag och alla andra tror att jag är han.

När jag var liten tänkte jag ibland att jag egentligen var en flicka i Afrika. Som när hon gick in och vilade i hyddan i eftermiddagsvärmen drömde att hon var jag. En vit fyraårig tjej, med tummen i munnen och galonisar, i Sverige. Den jag trodde var jag var alltså en afrikansk flicka som drömde att hon var jag.

Men så var det väl inte?

Have you ever loved a Cambodian man under the table?

Kambodja. Istället för att gå raka vägen hem beslutar vi oss för att ta en promenad längs Mekongfloden. Efter att ha passerat vårt hus kommer vi fram till ett vackert tempelområde. Så skönt att komma bort en stund och se något nytt. Vi går omkring bland Vishnu, Buddha, Neang Kong Hyng (en kvinna med sjufärgat hår) och de andra statyerna. När vi passerar ett av husen ser vi en av munkarna som brukar komma på våra engelskalektioner. Han står där i sin orangea klädnad, pratar i mobiltelefon och vinkar glatt oss till sig. Han bjuder in oss till sitt hus som han delar med 31 andra munkar. Vi slår oss ner, får varsin SevenUp och börjar prata med de fem munkar som är inne.

En av dem frågar: Have you ever loved a Cambodian man under the table? Efter flera försök att förstå går det upp för mig att han vill veta om jag någon gång älskat en kambodjansk man utan hans vetskap (och kanske om denne man isåfall skulle kunna vara han).

De är underhållande och vi stannar där en lång stund.

- Could you consider marrying a Cambodian man, säger en.

- They are so small, säger en annan.

- Smaller than smallest, säger den tredje.

Klimatosmart

Är du klimatsmart? Jag är det inte. Efter att ha gjort ett klimattest får jag kommentaren: Du lever som om vi hade tillgång till 2,98 planeter, vilket är mindre än det svenska genomsnittet på 3,4. Bravo! Men vi har ju bara en planet. Bli klimatsmart nu.

Okej, jag borde åtminstone använda lågenergilampor. Det borde jag verkligen. Och jag kanske skulle ha klickat i ett mer sanningsenligt alternativ på frågan om hur mycket jag reste förra året, men insåg att jag redan låg risigt till så jag modifierade sanningen lite.

Trots det borde jag väl ändå få någon slags cred för att jag promenerar till och från jobbet? Och handlar ekologisk mjölk.

Här kan du göra testet!