Jag valde mitt liv

Just nu håller jag på att läsa en bok som kvalar in på min topp3-lista över bästa böckerna jag läst under min livstid. Den heter “Jag valde mitt liv” och är skriven av Sigrid Kahle. Det är hennes memoarer. Jag älskar titeln. Jag älskar vartenda formulering. Jag vill träffa Sigrid. Ta med den här boken om du bara ska ta med dig en när du åker tillbaka till Afrika, sa min mamma.

På baksidan av boken står det såhär:

Sigrid Kahles memoarer är ett reportage om vår tids stora frågor samtidigt som det är en osminkad berättelse om hur en ung kvinna växer upp och bryter sig loss. Född 1928 som dotter till orientalisten HS Nyberg växte hon upp som ett av fem syskon i professorshemmet i Uppsala. Hennes skoltid skuggades av kriget, ett krig som för svenskarna ändå var så långt borta.

Men Sigrid kom att länka sitt öde till tyskarna genom sitt giftermål med John Kahle, flykting undan nazisterna, som återvände för att bli diplomat för det nya demokratiska Västtyskland. Som rapportör från detta Västtyskland, som brottas med sin skuld och sin nutidshistoria, blir Sigrid Kahle så småningom ett namn för svenska läsare.

Men innan dess upplever hon och hennes man Orienten med alla sinnen: Pakistan, Indien, Afghanistan, Iran, Irak. De möter Pakistan kort efter landets tillkomst och tar oss med till undanskymda trakter där civilisationens vagga stod. De far med efen bil till Afghanistan och ser de Buddhastatyer talibanerna sedan sprängde. Sigrid Kahle kan berätta hur det var när Kashmir var en idyll; när Indien ännu präglades av Gandhi och Nehru; när Irak skakades av en revolution. Hon kom Bagdads befolkning nära, reste till kurdernas byar och till shiiternas heliga städer. Men hon levde också i ett USA som våndades under det grymma kriget i Vietnam.

Sigrid Kahle har känt och rört sig bland de rika och privilegierade, men också bland de fattiga och desperata. Hennes memoarer rannsakar inte bara en själs utveckling och mognad, de skildrar hela det moderna 1900-talet.

Jag har kommit tvåhundra sidor in i boken och är glad att jag har ungefär sexhundra kvar. Jag känner igen mig i henne. Som hon var när hon var i min ålder. Resandet, äventyrslusten, betänkligheterna, det underfundiga, funderingarna, valen, livsgnistan, det sköra svåra, modet och rädslan.

Jag valde mitt liv. Jag har funderat en hel del på bokens titel och på vad det betyder. Återkommer kanske om mina tankar kring det i ett annat inlägg. Känner du att du valt ditt liv? Hur resonerar du kring den frågan? Lämna gärna en kommentar eller maila mig på susannasblogg@gmail.com.

Och Sigrid Kahle, om det skulle vara så att du råkat läsa detta, vill jag fråga om jag får bjuda dig på kaffe och småkakor nästa gång jag är i Sverige. Eller förresten, säg när du har tid, så kommer jag då. Jag lovar.