Äntligen.

Läser att den förste khmerledaren har ställts inför FN-domstol.

DN skriver:
En av Röda khmerernas tidigare fängelsechefer överlämnades på tisdagen till den FN-stödda tribunalen i Kambodja. Han är därmed den förste misstänkte som överlämnats till domstolen.
Kang Kech Iev alias Duch är den ende khmerledaren som har gripits inför Kambodjas folkmordsrättegång. Duch har befunnit sig i ett militärfängelse sedan 1999. Tribunalens talesman Reach Sambath bekräftar att Duch formellt har överlämnats till domstolen som inledde sitt arbete förra året.

Duch är en av fem tidigare khmerledare som utretts av tribunalens domare. Hans överflyttning till tribunalens häkte markerar det första påtagliga steget hittills i Kambodjas ansträngningar att ställa de ansvariga inför rätta för en av de värsta grymheterna under 1900-talet.

Uppemot två miljoner människor dukade under för svält, umbäranden och tvångsarbete eller mördades under Röda khmerernas regim i Kambodja 1975-79. Röda khmererna förbjöd religion, skolor och pengar och drev miljontals människor ut i jättelika kollektivjordbruk. Målet var att skapa en kommunistisk mönsterstat byggd på lantbruk.

Namnen på övriga khmerledare som utreds har inte offentliggjorts, men åklagarna ska ha pekat ut den tidigare statschefen Khieu Samphan, liksom Pol Pots närmaste man chefsideologen Nuon Chea, och utrikesminister leng Sary.

Röda khmerernas högste ledare, Pol Pot, dog 1998 och förra året dog Ta Mok som var Röda khmerernas överbefälhavare. Han kallades "Slaktaren" och anses ha legat bakom flera av de värsta massakrerna under rörelsens terrorstyre.

Duch var chef för Röda Khmerernas ökända fängelse Tuol Sleng, ett tidigare läroverk som omvandlades till ett tortyrcentrum i vilket omkring 16.000 män, kvinnor och barn misshandlades i månader innan de fördes ut utanför huvudstaden och avrättades.

Kambodja och FN enades 2003 om att upprätta en domstol för att rannsaka de skyldiga bland Röda khmerernas ledare.

Äntligen.

Att slå till eller inte slå till...

Varför kunde jag inte boka min hemresa när jag hittade en mindre, men fortfarande väldigt dyr biljett för ett par timmar sedan? Nej, jag ville vänta lite och nu har den gått upp 200 kronor. En enkel Luleå-Stockholm kostar nu makabra 1288 kronor. Usch. Frågan är om jag ändå ska boka nu eller hålla andan tills imorgon och se om priserna har sjunkit lite.

Sticka

Jag stickar alltid en halsduk när jag är här. Jag tycker om det. Kan knappt göra något annat under tiden förutom att koncentrera mig på räta och aviga maskor. Två räta, två aviga och sedan tvärtom nästa varv. Visst var det så?

Samtidigt blir jag lite stressad för jag vill se den växa snabbt. Och bli klar. Förra gången blev det den på bilden. Nu blir det en blå.

Röd, orange, vinröd, bärnsten...

Var det bra så?

Har du några vätskor i väskan, frågar killen i säkerhetskontrollen på Arlanda och jag håller upp en liten plastpåse med ett läppglans i. Undrar hur många tusen gånger han, under ett arbetspass, ställer den frågan. Den här gången har jag koll till skillnad från när jag i höstas flög från Bryssel till Stockholm via London. Då hade jag alla möjliga vätskor i handbagaget och först när vi landade på Heathrow förstod jag vad min kompis A hade hållit på med när hon stuvade om grejerna i sina väskor före incheckning... Huvudet under armen.

Min väska åker igenom röntgenmaskinen och en säkerhetstjej vill titta i den. Jag har ju bara skor, böcker, plånbok, ett inplastat läppglans och lite annat junk i den, tänker jag. Inga problem. Öppnar väskan och då ser jag de tre tänger som jag använder när jag gör pärlarmband. Fan. Går ur kön och ställer mig i incheckningskön igen för att checka in handväskan. Visar min legitimation för tjejen vid incheckningsdisken. Är det här din legitimation, frågar hon och granskar fotot. Jag blir generad och tänker att jag måste ta mig i kragen och beställa en ny. Jag är åtta år yngre på kortet, men ser ut som att jag är 20 år äldre. Ja, det är jag. Jag lovar.

Vilken fråga ställer förresten ni oftast under en dag?

Töre by day

Det spöregnar nu, men det är så ljust att jag nästan kisar. Om man svänger till höger kommer man till Siknäs. Bussen åker rakt fram, över Töre älv och svänger in på den lilla busstationen för att plocka upp folk. Det är 26 kilometer kvar till Kalix. Snart framme.

I mina öron...

Utanför glider det norrbottniska landskapet förbi och i mina öron rör sig en låt om Rwanda. Jag vill alltid åka till Afrika. Min tid där har varit kort och jag har inte upplevt Afrika så mycket som jag skulle vilja. Därför fortsätter jag att längta, men jag känner ingen brådska. Jag vet att det blir av. Inte nu bara.

För mig har det oftast varit lättare att resa än att stanna kvar. Nu är det dags att stanna kvar. Inte för alltid, men för ett tag. Att vara i min egen kultur är ett sätt att spara energi. Och det är det jag gör nu. Perfekt.


Wyclef Jean, Million Voices.
Bortse från Mangabakgrunden, hittade ingen annan version.

Luleå-Kalix

Sitter på bussen från Luleå till Kalix. Ser det nya kulturhuset framför mig och till vänster Norrbottensteatern där en åtråvärd skådespelarutbildning också huserar. Omgivningen är så bekant och ändå hör jag inte hemma här, mer än delvis känslomässigt. Men det är värt mycket.

I Kalix väntar en farmor och en farfar på mig. Jag ser framför mig att jag kommer att äta god mat och fantastiska kakor, kanske plocka hjortron, promenera längs älven, sticka en fin halsduk, pärla, bada bastu, läsa och lata mig...

Framfot eller bakfot?

I affär på Rörstrandsgatan idag:
Kille: Du, jag köpte ett par skor här nyss och när jag kom hem såg jag att det låg två vänsterskor i skolådan.
Försäljare: Jaha, så du var inte vänsterfotad?

Pärlor

Som i en karamellaffär stod jag idag åter i Pärlshopen. För tredje gången den här veckan. Gick hem med röda, vita, gula, svarta och orangea pärlor i påsen. Mycket tillfredsställande. Rena terapin.

Dagens alster...

Ännu ett armband. Det är riktigt fint i verkligheten!

Dagens fulord

• tjejkvinna

Att pärla

I förmiddags kunde jag inte bärga mig längre utan tog mig till Pärlshopen i Västermalmsgallerian. Köpte pärlor, hattnålar, ankarlänk, lås, verktyg och sedan gick jag hem i regnet och började göra mitt första armband med té och P1 Sommar som sällskap.

Nu vill jag bara pärla hela tiden och jag ska nog ta en promenad till affären imorgon igen och köpa fler pärlor.

Voila, ovan ser ni resultatet!

Kulor

Idag blev det kulglass och inte mjukglass. På glasshuset på Birkagatan valde jag, helt influerad av J, pandolce och banana cookie. Gott.

Dagens fulord

• tokrolig

Dreamgirls

På båten hem visades filmen Dreamgirls. Den är skön och jag tycker om den. Har nynnat på den här låten hela dagen:

Hemma i mitt slott

Nu har kullerstenen bytts till asfalt. Jag är hemma. Och har fortfarande semester i tre veckor till. Fantastiskt! Jag gillar ledighet och jag älskar när den är betald. Jag får betalt för att lata mig, släpa benen efter mig och stå länge och välja om jag ska ha kulglass eller mjukglass (det brukar nästan alltid sluta med att det blir mjukglass även om kulorna är lite mer spännande).

Efter att ha studerat och arbetat parallellt och om vartannat i flera år är det nu en nästan obeskrivlig njutning att få lägga upp fötterna på soffbordet och inte göra något särskilt. Eller göra något väldigt särskilt, men utan att det är ett måste som kommer att värderas. Det är en platå. Före nästa stigning.

Dagens fulord

• jeansrumpa

Dr Alban gillar ägg!

Jag visste det; Dr Alban marknadsför sig här på Ön (som ni kanske redan sett här). Trodde att det var en barturné han promotade, men inte. Ägg. Goda ägg från frigående höns. En bra grej. Oväntat för att komma från honom. Men bra.

Kräm mot torr hud

På Apoteket i Visby:
Kille: Ursäkta, jag har en torr liten fläck här (pekar på området mellan näsa och mun). Vad ska jag göra för att bli av med den?
Apotekare: Har du provat hudlotion?
Kille: Nej, hjälper det?
Apotekare: Ja, det ska det göra. Du brukar inte smörja in dig, eller?
Kille: Nej. Finns det någon särskild salva?
Apotekare: Det går bra med vilken lotion som helst.
Kille: Kan jag använda den i hela ansiktet då?
Apotekare: Mm, ja. Krämerna finns där borta.

Vi är här nu!

Sagt av Stockholmsbrudar i Visby:
- Asså, de gotländska killarna, och ja tjejerna också förresten, måste vara så himla glada att vi äntligen har kommit.
- Ja, det måste de verkligen vara!

Sankta Katarina kyrkoruin

I Visby skymmer det och Sankta Katarina kyrkoruin är så vansinnigt vacker när solen går ner.

Dr Albanrauken på Fårö

Och såhär ser han ut i verkligheten.

Ekologisk lemonad på Ön: blodapelsin/mandarin & fläder

Om en afton en båt

Och solen går ner

I en stripp i Rocky sitter han i ett flygplan och tittar ut på solnedgången. Mannen i sätet bakom tänker: Så himla vacker solnedgång... Det måste finnas någon högre makt som skapat allt detta... Rocky tänker: Fan vad -80...

Ett armband

Idag åt vi god lunch hemma hos Tanja och hennes familj. Hon gör de finaste armbanden och jag ville ha alla, men valde ut två.

En näckros i Visby

Ett par skor

Ett par skor inhandlades & till det skavsårsplåster. Föredrar det dansk/norska ordet gnagsår. Låter som att något djur gnagt sönder huden & lämnat det alldeles fnasigt.

Takvandring

När jag läste om takvandring på den här sajten väcktes mitt intresse. Stadsvandring på Stockholms tak istället för på kullerstenen. Högt upp, sjysst utsikt & coolare än att följa en tant med orange vimpel i Gamla stan.

Gucci & Prada

Min övistelse visar sig sammanfalla med Stockholmsveckan. Det visste jag inte när jag planerade att spendera min tid här, men det vet jag nu. På måndag flyttar Stureplan (via Marstrand och Båstad) till Visby.

Drack en drink på en bar innanför muren tidigare ikväll. Konstaterade att de börjat anlända nu. Låten nedan spelades oavgjort flest gånger. Till tonerna av denna trippade den ena blonda bruden efter den andra in.

Kanske ska kolla om Norén har plats över till mig på sin gård.

Klippet är inte från ikväll utan från Århus
(som kanske har en Köpenhamnsvecka).

En norénsk jul

Åt sen lunch på ett bageri någonstans på Ön. Grovt bröd. Salami. Camenbert. Gröna oliver. Cappuccino. Vid bordet bredvid sitter Lars Norén. Den framgångsrike dramatikern vars namn blivit sinnebilden för svensk ångest. Norénsk har blivit ett adjektiv. En norénsk jul. Svartklibbig och ångestfylld.

Tänk om mitt efternamn någon gång omvandlas till ett adjektiv. Vad skulle det då beskriva?

Ön

Nu är jag på Ön. Igår på restaurangen kände jag omedelbart igen servitören. Han jobbar på min favorititalienare vid Odenplan i vanliga fall. Kände mig hemma.

Kärna

Är kanske fyra år och vill odla ett persikoträd. En persikokärna packas ner i jord och krukan ställs sedan i fönstret på mitt rum. Jag är så nyfiken på om det växer att jag flera gånger om dagen plockar upp kärnan och granskar den.

En minnesflaga

Jag är tre eller fyra år.
Tittar ner på min kropp och tänker:
här ska det bli bröst sedan!

Att stå i en urna

I en tidning läser jag om en kvinna som gått till sin mors grav i sju år och nyligen fått veta att urnan hela tiden legat kvar på skrivbordet inne på begravningsbyrån. Slarv. Kvinnan är såklart bedrövad och besviken. Förståeligt.

Men det väcker också andra tankar hos henne. Hon säger: Var har mamma varit hela den här tiden? Vad händer med själen när man står i en urna i sju år utan grav? Vart tar hon vägen nu?

För mig är det fullständigt självklart att själen inte varit instängd i urnan på Fonus i sju år. Och att det inte nödvändigtvis är graven som ger själen frid. Vart hon tar vägen nu? Hon har säkert redan tagit vägen. För sju år sedan.

Känner ni hur det gungar?

Det känns som att jag har suttit i en båt hela dagen. Det snurrade när jag vaknade imorse. Och hela dagen har det fortsatt. Sjukt. På lunchen frågade jag sommapraktikanterna om de kände hur det gungade. De tittade underligt på mig och fortsatte äta.

Efter en drink för någon timme sedan kändes det bättre (enligt konceptet att minus gånger minus blir plus). Men nu är det tillbaka igen. Känner hur jag gungar fram och tillbaka i soffan. Ganska skönt på något vis. Om jag hade varit i en båt.

Den döende dandyn?

Efter att ha legat död en lång stund reste hon plötsligt på sig
och skuttade iväg.

Gnu

02.45-tryckaren

Hörde den här låten nyligen och dras tillbaka till Namibia. Sweet memories. Den här spelades en hel del när jag var där och är säkert med på topp3-listan när de väljer vilken låt som ska spelas innan utestället stänger för natten... Kan inte låta bli att gilla den fastän den onekligen är i smörigaste laget.

Varsågoda, Lady Soul med the Temptations!

Solitude

Language has created the word ´loneliness´ to express the pain of being alone. And it has created the word ´solitude´ to express the glory of being alone. (Paul Tillich)

I´m a barbie girl?

Jag var kanske fyra år när pappa kom hem från en utlandsresa med presenter till mig och C, min tre år äldre syster. Han gömde paketen bakom ryggen och jag slog på hans ena arm. Vips hade jag fått en barbiedocka med balklänning. Min syster fick en arbetarbarbie med portfölj/verktygslåda/sminkväska.

Jag lekte sällan med dockor när jag var liten. Bara med min grannes dockor som vi först höll under vattnet och sedan kunde få att kissa. Jag var ändå glad för Barbien och min syster ansåg att jag dragit vinstlotten. Övertalningskampanjen började. Kolla här, Susanna. Min Barbie kan sminka sig. Titta, vad fin hon blir. Titta då! Om du vill kan vi byta och då kan du leka med den roliga arbetarbarbien hela tiden. Vill du det?

Jag leddes rakt in i fällan och bytte med henne. Genast bytte C attityd. Från pedagogisk storasyster blev hon en mallig apa som berättade om hur bra det var att ha en balklänningsbarbie. Jag ångrade mig bittert och kände mig lurad. Glömde ganska snart bort arbetarbarbien, medan min syster hade kvar sin i många år till.

Undrar om det var därför jag hämnades genom att gömma undan hennes favoritnalle?

Clown

Idag när jag stod vid övergångsstället såg jag en clown stå på andra sidan vägen tillsammans med de vanliga människorna. Det var rött och han stod och hoppade av iver över att få korsa gatan. När det slog om till grönt plockade han upp sin koffert som stod bredvid honom och började med långa, överdrivet långsamma steg gå över vägen. Han stannade upp och gjorde grimaser åt bilarna innan han fortsatte gå. Jag log, vände mig om och följde honom med blicken. Sedan hastade jag vidare mot jobbet.

Front toward enemy

Kambodja, 2004. Front toward enemy står det på en mina i montern på Cambodian Mine Action Centers (CMAC) kontor i provinsen Banteay Mean Chey. Jag har rest till den thailändska gränsen för att förnya mitt visum och passar samtidigt på att stanna en dag i den lilla staden Sisophon för att besöka några NGO:s.

Enligt siffror från Handicap International är denna provins en av de mest mindrabbade i Kambodja. Bara Battambang har fler minor och minskadade personer per år. På det här kontoret arbetar 401 personer. Samtliga män. CMAC-representanten inflikar dock att några av minhundarna (som för övrigt är tränade i Sverige) är tikar. Han berättar om CMAC:s verksamhet och om den regeringsplan de följer. Fram till år 2012 ska de främst röja minor i prioriterade områden (nära byar, skolor, etc.) Enligt denna plan ska samtliga minor vara röjda år 2025. Denna siffra förvånar mig då jag tidigare fått höra att det kommer att ta åtminstone hundra år innan landet är minfritt. Jag minns att Aki Ra, grundaren av The Land Mine Museum, uttryckte stark kritik mot CMAC. Han tyckte att de arbetade sakta och sa att när han hade röjt trettio minor var de fortfarande kvar på sin första.

Just nu genomför CMAC i Banteay Mean Chey en professionell träningskurs där 72 bybor får lära sig att röja minor. Om utvärderingen visar ett lyckat resultat kommer de att göra en liknande utbildningsinsats i Battambang. Förhoppningsvis kommer denna satsning att öka deras effektivitet.

När jag senare samma dag besöker Norwegian People’s Aid (NPA) börjar jag förstå komplexiteten i minröjningsfrågan. NPA är en av Norges största humanitära organisationer och de började arbeta i Kambodja 1992-93 i samband med att FN startade sitt minröjningsarbete här. De erbjuder finansiell och teknisk hjälp och är nu en av CMAC:s bidragsgivare. Felipe Atkins är ‘programme manager’ och berättar om organisationens arbete. Han berättar också om den brittiska kvinna, Ruth Bottomley, som är anställd som ’programme research advisor’ på NPA. Hon är bortrest när jag kommer och hälsar på, men Felipe berättar om hennes arbete och jag får ett exemplar av hennes bok “Crossing the Divide. Landmines, Villagers and Organizations”.

Det har länge varit ett känt och omtalat faktum att bybor röjer minor. Detta har, enligt hennes bok, varit omdiskuterat sedan tidigt 90-tal då stora minröjningsorganisationer (t.ex. CMAC) började arbeta i landet. Somliga hävdar att bybor ska utbildas i minröjning för att öka säkerheten i samhället och även göra det möjligt för dem att bruka sin jord. Andra menar att en sådan utbildning skulle öka risken for såväl dem själva som för de övriga byborna. Frågan är ännu inte löst och fortfarande arbetar såväl bybor som minröjningsorganisationer med att röja minor, oberoende av varandra.

I 1999 års “Land Mine Monitor Report” jämförs de självlärda bybornas minröjningsinsats med minröjningsorganisationerna i landet. Av 89 kvadratkilometer visade det sig att bybor hade röjt 78% av minorna. Ett resultat jag tycker borde räcka för att övertyga omgivningen om bybornas insats. Det finns dock en del problem med bybornas metoder. Om de tar bort alla minor blir marken brukbar igen vilket medför att byborna riskerar att marken tas ifrån dem. Staten tar tillbaka den brukbara jorden och kan sälja den dyrt. För att detta inte ska ske händer det att bybor lämnar kvar några minor i jorden för att på så vis kunna bo kvar.

Många bybor upplever en stor frustration över den långa tid det tar för en minröjningsorganisation från att de undersöker minfältet tills de börjar röja minfältet. Denna process, som kan ta flera år, är en stor anledning till att många bybor fortsätter med sitt riskfyllda arbete. En självlärd minröjare säger: If I wait for the clearance organisations to clear the mines in the village, my children will die of hunger.

En ledig dag

Igår var jag ledig och det var fantastiskt. Kändes som att jag skolkade från jobbet fastän jag faktiskt tjänat in den tid jag tog ut. Sov länge och drog sedan på mig kläder för att promenera till mitt kvarterscafé. Har gått förbi otaliga gånger, men deras öppettider synkar inte med mina arbetstider, så det är alltid stängt när jag går förbi.

Beställde en grönsakssoppa och satte mig ute i solen och läste min DN. Tidningen har den senaste tiden förblivit oläst och bara samlats på hög innan jag orkat gå ner med dem i källaren. Nu hann den läsas. Soppan var väldigt god och grovt bröd med tapenade och hummus serverades till maten. En farbror stapplade förbi och satte sig en stund vid bordet bredvid för att pusta ut.

Lämnade några böcker på Stadsbiblioteket, slank in på bokaffären och köpte ett Rockyalbum. Sedan hittade jag två par skor i en affär på Odengatan och en klänning på ETC. Mjukglass med karamellströssel i Vasaparken och sedan hem. Isté och seriealbum på balkongen. Efter det, sushi med kompis i en nyss lämnad vasapark och vin på caféet där.

En skön dag. En värdig dag.

Ensam eller vacker?

Den italienska kvinnan la handen på min arm och sa: Susanna, ensam. Kände mig ganska ensam och undrade om det syntes så väl. Susanna, bella. Och jag förstod att hon menade handsome och inte ensam.

Hej, vad heter du & vart kommer du ifrån?

Kära publik. Åskådare. Läsare.
Vilka är ni?
Några känner jag till.
Andra kanske inte.
Oavsett vad; berätta!

Detta vill jag gärna veta:

1. Vart bor du?
2. Vad är viktigast för dig?
3. Hur hittade du till min blogg?
4. Hur länge har du läst den?
5. Vad är bäst med den här bloggen?
6. Har du något favoritinlägg? Vilket isåfall.
7. Nämn några andra bloggar du läser.
8. Ge mig gärna ett tips på en god, lättlagad middag!

Skriv svaren på kommentarssidan. Tack!
Du får vara anonym om du önskar.

Helylle versus Hollywood

På en fest kommer en tjej fram och säger: Susanna, du får säkert höra det här hela tiden, men jag tycker att du är så himla lik radioprataren Annika Lantz – speciellt till sättet men också till utseendet!´. Überironiska, helylle-Annika. Ingen har sagt det till mig förut. Veckan därpå säger ytterligare en person samma sak. Några dagar senare frågar min kollega: vet du vem du är lik? Annika Lantz, svarar jag trött. Precis, säger han. Får du höra det ofta?

En tid senare är jag på after work med en kompis och några andra. Berättar om Annikagrejen. En av tjejerna säger: asså, jag får alltid höra att jag är SÅ lik Catherine Zeta-Jones!

Och såhär ser Catherine ut!

Vem får du höra att du är lik?

Fotboll

I mitt förra inlägg efterlyste jag tips på kommentarer jag kan fälla under fotbollsmatcher så att det låter som att jag har koll på läget. Jag har nu lärt mig att, när man inte är så insatt, ska kommentarerna vara vaga. Det viktigaste är att jag väljer vem jag hejar på. Även om jag inte direkt känner för något av lagen måste jag vara positiv mot ett av dem och oförtjänt negativ mot det andra. Man hejar dessutom aldrig på domaren. Skällsord mot domaren är alltid okej. Ens eget lag ´filmar´ aldrig, det gör det andra laget.

Sedan är det viktigt att hålla ögonen öppna och vara så partisk som möjligt. Slår de till exempel många passningar i "mitt" lag som går fram rätt så berömmer jag detta, passar de enbart fel så är det otur eller dålig dagsform. Samma sak gäller det "andra" laget; passar de bra så är det bara tur och om de slår bort många bollar är det bra försvarsspel av "mitt" lag och så vidare. Ett annat tips är att heja på samma lag som de jag står bredvid gör. Skulle det vara så illa att jag hamnat mitt i "klacken" gör jag bäst i att skrika samma sak som de övriga.

Slutligen, 13 säkra kort (tips på uttryck jag tror att jag alltid kan använda):

1. Grabbar, låt bollen göra jobbet!
2. Ut med domar´n, in med en hösäck! (eller om det var tvärtom)
3. Offside, domar´n, offside!
4. STRAFF, domar´n!
5. Mååål!
6. Tycker att de ska spela mer på kanterna.
7. Tycker att de ska spela mer efter marken än att slå långbollar.
8. När det blir mål i det lag jag hejar på säger jag: Fyfan, den där målvakten borde man sälja till Juventus!
9. Bra, grabbar!
10. Kom igen nu!
11. Jobba hemåt/uppåt/framåt!
12. Håll ihop lagdelarna!
13. Ett sammanpressat, ganska tyst "fan" fungerar i nästan alla situationer. Om någon sparkar någon eller någon ramlar går det alltid att, med ett i ljudvolym stegrande, säga "ammenvaihelvete?!”

Tack för alla tips - tror att jag smälte in ganska bra på läktaren idag!

Säkra kort

Idag såg jag en fotbollsmatch. Eller snarare en del av en match. Gick därifrån efter att ha blivit utskälld av en åskådare som gick bärsärkargång och slängde okvädesord omkring sig.

Hur som helst, fotboll är inte min starka sida. Det är inte min grej. Men jag kan inte låta bli att bli fascinerad av alla människor som så hängivet engagerar sig i denna sport. Och ibland vill jag smälta in i den miljön fastän den är mig så främmande.

Imorgon ska jag kolla på en match till och jag behöver er hjälp! Ge mig tips på kommentarer jag kan fälla, så att det låter som att jag har koll på läget.

Startar listan, så kan väl ni vara sjyssta att fylla på den:
1. Grabbar, låt bollen göra jobbet!

Glosa

En del ord sätter sig på hjärnan. Dagens har varit ´skabrös´. Vet inte riktigt vad det betyder och skulle inte kunna sätta in det i en mening, men det borde betyda att något är svulstigt, kanske lite förmer. Stort på något vis. Stroppigt fast på ett annat sätt.

`Var inte så skabrös. Bjud till lite då!´ Eller kanske hellre ´Han var så skabrös att han bjöd alla på sommarfesten och skickade räkningen till sin förra fru´. Bäst att kolla upp ordet istället för att fortsätta spekulera.

Efter en snabb googling får jag reda på att ´skabrös´ betyder att man är oanständig och slipprig. Mitt andra meningsförslag stämde ganska bra in då.