Om att ha kontroll & inte veta hur det gick till

Det har hänt någonting med mig. Jag som alltid brukade packa i sista stund - typ vara uppe natten innan långresa för att tvätta och leta efter passet och det där förbaskade gula vaccinationskortet. Inte nu. Med fem dagar till godo är jag nästan färdigpackad. Två väskor är fyllda och jag håller på att sortera bland de saker som ligger utspridda i rummet och så börjar det bubbla upp frågor om saker jag inte sett på ett tag (vart är till exempel kabeln som gör att jag kan överföra bilder från mobilen - hör av er om ni sett den!). Jag vet vart passet är. Och det gula kortet ligger på nattduksbordet. De flesta saker jag skulle köpa är inköpta och jag har också en massa garn nerpackat. Nu ska det minsann virkas för kung och fosterland!

Jag vågar knappt skriva detta med risk för att jag missförstått något. Tänk om det är imorgon jag faktiskt ska åka. Men nej, det har jag redan kollat upp. I samma ögonblick som N undrade när jag skulle landa i Harare på torsdag. What, tänkte jag och gick genast in och kollade min e-ticket. Och jovisst är det på lördag jag anländer. Precis som jag trodde. Då landar jag på Harares lilla flygplats och får se ni-vet-vem blicka ner på mig från stora inramade foton, gå igenom passkontrollen och sedan mötas av N!

Det blir kvällsplan (eller räknas klockan 17.30 som eftermiddag?) från Stockholm till Amsterdam. Sedan nattflyg från Amsterdam till Nairobi. Därefter morgonflyg till Harare. Hoppas, hoppas att nattflyget är ett sådant där man får egen tv-skärm. Det vore trevligt att inte behöva kolla på en splatterfilm som när jag flög Addis Abeba-Rom i våras och var förvisad till tv:n i gången. Ja, inte begär jag mycket.

Om godsaker att ta med sig till Afrika

Idag har jag varit i matbutiken och köpt lite grejer jag ska ta med mig tillbaka till Harare. Jag åker ju på fredag. Nedräkning nu alltså. Och hög tid att gå till botten med vad jag absolut inte vill vara utan. Åtminstone de första veckorna innan allt tagit slut... Utlandsssvenskar, vad brukar ni ta med er från Sverige?

Det blev lite av varje:

• En STOOOR påse lösgodis från Karamellkungen! Multiplicera typ de två godisarna på bilden (som jag lånade från http://www.karamellkungen.se/) med hundra.
• Bakplåtspapper (det finns bara smörpapper att köpa både i Harare och Nairobi och det blir ju, som bekant, helt kolsvart i ugnen... Ja, jag har gjort misstaget - nämen har vi bakplåtspapper hemma?! - flera gånger)
• Grötris
• Pepparkakskryddor
• Glöggkryddor
• Marabouchoklad & ICA:s mörka med tranbär
• Mer godis
• Osthyvel
• Fiberberikade havregryn

Saffran glömde jag, men ni hör ju att vi kommer att ha rejält med julstämning i Harare om bara ett par månader... Det kommer säkert bli en runda till i affären innan mitt plan lyfter på fredag.

Hojta till om ni tycker att jag glömt något livsavgörande!

Personalmöte hemma hos oss i Harare

Personalmöte hemma i Harare

I ett inlägg i juni berättade jag lite kort att vi har kock, hushållerska och trädgårdsmästare (och grindvakt dygnet runt). Jag fick några frågor bland kommentarerna till det inlägget och eftersom jag aldrig hann svara på det då, så tänkte jag att jag gör det nu istället.

Hur känns det annars att ha sk tjänstefolk???det är ju ngt nästan ingen svensk idag har upplevt. Känns det konstigt? Ovant? Skönt? Lyxigt? Osäkert?

Ja, det känns både och. Först och främst känns det helt rätt eftersom vi bidrar till att tre zimbabwier har jobb - de får förutom sin lön även fritt husrum och sjukförsäkring. Det är det minsta vi kan göra. Och i Zimbabwe (och i många andra länder) ses det som en självklarhet att, om man har pengar, anställa folk så att fler kan få det bättre. Att inte ha några anställda skulle ses som ren snålhet

Det är superlyxigt naturligtvis med någon som lagar mat, att få kläderna strukna (helt plötsligt har jag hittat nya plagg i garderoben som jag gillar, men inte orkat stryka själv) och få trädgården fixad - inget snack om saken. Men såhär i början kommer jag att vara hemma en hel del och jag kommer kanske att känna att min privata sfär blir, ja lite inkräktad. Samtidigt som det är skönt med lite sällskap.

Nu bor vi så pass stort att jag kan dra mig undan, men visst kan jag ibland sakna att inte bara få gå till kylskåpet i pyjamasen och själv bre mig en macka i tystnad. Visst kan jag göra det. Men på vardagar är köket vår kocks Janes domäner och eftersom vi har ett litet hushåll så har hon och de andra inte så mycket att göra alltid. Därför ber jag henne. Det är ju därför hon finns där. Och naturligtvis pratar vi en stund (Jane är en underbar kvinna. Hon bakar den godaste banankakan man kan tänka sig, är glad och lagar god mat. Hon fyllde 68 samma dag som jag fyllde 29!). Hon kanske frågar vad vi vill ha till middag. Vi snattrar lite om våra familjer och lär känna varandra. Det brukar vara trevligt. Och det är skönt att det är lite liv i huset också. Så, ja lite dubbla känslor som ni hör.

Det känns inte osäkert även om de flesta brott som begås är så kallade insiderbrott. Vi ser till att försöka vara generösa med vår personal så att de känner sig nöjda. De bor i ett hus på baksidan av vårt hus där de har varsitt rum (Jane delar rummet med sin vuxna dotter), delat kök och toalett (damtoalett och herrtoalett) plus sjukförsäkring och naturligtvis lön som jag skrev ovan. De arbetar heltid från måndag till fredag, på helgerna sköter vi oss själva vilket är riktigt skönt.

Hur får man tag på anställda. Går man via mun-till-mun-referenser? Eller hur går det till?

Vi tog över de anställda som fanns i huset, men annars går man mycket på rekommendationer från andra. Det finns säkert någon förmedling som man kan gå via också, men jag vet inte hur det fungerar i Zimbabwe än.

Och du vad gör de när ni är i Sverige? Gissar att trädgården kanske måste skötas men kocken och hushållerksan vad gör de?? Lagar mat till varandra och trädgårdsmästaren? Eller får de ledigt??

Alla tre får lön precis som vanligt när vi är borta. Trädgårdsmästaren arbetar på som vanligt, men för de andra två finns det inte så mycket att göra. Lite städning och så. De får mycket ledig tid. Betald semester skulle man väl kunna säga.

Är det inte jobbigt att ha så många människor hemma hela dagarna? Jag tycker det är jobbigt när en person kommer och hjälper till att städa lite då och då. Sa faktiskt till honom att han MÅSTE gå hem kl 14, han FÅR inte jobba över. För jag blir tokig av att ha folk som är gäster men inte gäster, om du förstår vad jag menar. Samtidigt känner man att man måste hjälpa till med det/de arbetstillfällen man kan bidra med. Så här i början är det också självklart superbra att ni har någon som hjälper till med inköp osv, innan ni vet någonting själva.

Förstår precis hur du menar! Ja, det kan vara jobbigt. Det är både för- och nackdelar med det som jag skrev ovan. Ibland vill jag bara vara helt själv och då kan det kännas jobbigt att inte vara det helt och hållet. Men jag skulle ju också kunna säga till dem att de får ledigt resten av dagen. Har bara bott i huset i två veckor, så jag får känna efter lite mer innan jag utvärderar läget.

Jag undrar också hur det är och verkar du ha samma relation till din personal som andra har eller hur funkar det? Bor de hos er? Hoppas du uppskattar vår nyfikenhet... ;)

Det skiljer sig en hel del åt är jag säker på och det här kommer jag säkert skriva mer om när jag kommit in mer i boendet, landet och kulturen. Inlägget Madame & Boss vittnar ju också om att det kan vara så olika. En del familjer föredrar säkert att ha en mer auktoritär roll i förhållande till sin personal (ja, för oss är de personal och till exempel inte betjänter) medan vi och säkert många skandinaver kanske försöker bli lite mer vänner med våra anställda.

JA, jag uppskattar verkligen er nyfikenhet ska ni veta!

Cut n´ Snip

Det är inte bara de afrikanska damerna som har en massa alternativ när de ska fixa håret. Fläta, rakpermanenta, förlänga och använda tjusiga, och ibland mindre tjusiga, peruker. Även herrarna har en del möjligheter.

Men N verkar inte vara så sugen på dessa alternativ. Synd, jag hade tyckt att det hade varit roligt. Väldigt roligt! Och hans barberare på Cut n´Snip hade säkert varit med på tåget.





















First Class Kutz och Big Boy´s Cuts

Svinis & kolera gör oss handslagsrädda

Jag var på ett möte igår. Satt i ett väntrum och när mannen jag skulle ha mötet med kom fram till mig sa han ´Välkommen och från och med idag tar vi inte i hand´.

Jag mumlade något om att ´ja, man ska ju vara försiktig i dessa tider´.

Och sedan slog det mig att jag som bor i ett koleradrabbat land (när jag inte förlänger min semester här i Sverige - för nya läsare kan jag berätta att jag bor i Zimbabwe - och för er som läser min blogg för Afrikas skull, så får jag be er hålla ut ytterligare en vecka!) ju kunde tipsa honom om hur vi gör därnere. Eller hur man kan göra. Som på bilden. Eller så låter man knoge möta knoge.

Jag tror att han tyckte att det var lite intressant att höra, men jag tror inte att han kommer att samla ihop arbetslaget för träning av alternativt handlag.

Älskad?

Så länge jag kan minnas har jag alltid fått kramar och fått höra att jag är älskad och att allt är möjligt. Jag älskar dig har jag fått höra ofta i min familj. Och jag har inte funderat så mycket precis på hur det är i andra familjer. N tror att det är ganska unikt att vi är så kärleksfulla som i min familj. Medan jag tror (och hoppas!) att det inte alls är så ovanligt.

Sedan kan man ju naturligtvis ge uttryck för sin kärlek på många vis.

Hur var det för er när ni var små? Kryssa i enkäten uppe till höger för jag är så nyfiken på era svar!

Har jag brillorna på mig?

Det börjar bli jobbigt. Jag lägger ifrån mig mina glasögon hela tiden. Överallt. Antagligen för att de blivit lite smutsiga. Kanske som ett rastlöst drag. Men jag virrar omkring här hemma kanske tio gånger per dag och letar efter de förbaskade glasögonen. Och jag minns ju oftast inte ens att jag tagit av mig dem De kommer alltid fram. Men jag blir ju så trött på mig själv.

Är de på handfatet, under täcket eller ute på bordet i regnet. Eller, värst av allt, har jag de på mig? För det har ju också hänt.

För några veckor sedan fick jag ett snyggt, flätat och färgglatt band som jag kan fästa i vardera skalm (ja, okejdå, senilsnören) så att de hänger ner över mitt bröst sådär elegant som ett halsband när jag tar av mig dem. Det funkade, men jag tror att vissa människor i min närhet skäms lite när jag har på mig det där snöret. De har inte fattat hur snyggt det är. Nästan så snyggt så att jag vill ha glasögonen nere som ett halsband hela tiden.

Snälla Gud!

Nyss var jag inne på Svenska kyrkans hemsida och bad en bön. Det är en ny tjänst som har lanserats där man får skriva ner en bön. Till tonerna av rogivande musik. Det var fint. Hoppas nu bara att den slår in!

Här kan ni läsa min bön!

Mat + Vänner = Lycka!

Är tillbaka i Stockholm nu efter en underbar långhelg i Norrköping... Det var fantastiskt! Vilka vänner jag har och vilken god mat vi åt! Till exempel J:s bruschetta med avocado, soltorkade tomater och grillad halloumi. Tack snälla J för allt, allt, allt! Kan du inte maila mig receptet på din goda gröt?

Lycka är en vän & en tallrik gröt

Har just ätit en fantastiskt grötfrukost (ja, gröt kan vara så fantastiskt gott när den är lyxigt gjord!) på den gröna balkongen i morgonsolen hemma hos min kära vän J i Norrköping. Jag har druckit kaffe och läst tidningen Eco Queen, pratat, gäspat och smidit sköna planer för dagen.

Nu är det dags att hoppa i trikåerna, göra matsäck och ta bussen till en vik i närheten...

Lycka, lycka, lycka!

Om att fira i förväg

I söndags firade jag och N min födelsedag i förskott eftersom han åkte tillbaka till Zimbabwe i förrgår. Jag blev väckt med sång och paket och sedan åt vi frukost med stora, goda smörgåsar, té och kaffe i trädgården.





















Efter frukosten åkte vi in mot stan där N hade förberett en överraskningsaktivitet...



















När vi närmade oss Smedsuddsbadet på Kungsholmen började jag ana vad vi skulle göra - nämligen paddla kajak! Vi paddlade till klipporna i Fredhäll där vi hoppade i och badade... Kallt vatten, varm sol, blå himmel, förfödelsedag, Stockholm, sommar - fantastiskt! Efter ett tag paddlade vi tillbaka och åt god lunch på café Kajak som ligger alldeles bredvid kajakuthyrningen.





























På kvällen bjöd vi mina föräldrar på en god middag...

Födelsedagskaka

Det blev en fin födelsedag igår... Efter att ha lackat naglarna födelsedagsröda gick jag till det trevliga cafeét Gateau som ligger i ett villaområde alldeles nära Edsviken här i Sollentuna och beställde en bit utsökt morotskaka.

Har just läst ut den fina boken "Guernseys litteratur- och potatisskalspajssällskap" skriven av Mary Ann Shaffer och efter att ha läst Svelands "Bitterfittan" (som jag verkligen gillade!) har jag nu landat i en dussindeckare som jag satt och läste där på Gateau.



















Det är inte så dumt att fylla år!

29

Idag fyller jag år! Tolv minuter i tolv (midnatt) den tolfte augusti kände jag att det var dags att göra entré och världspremiär då 1980. På lasarettet i Luleå. En riktig klimp på 4170 gram var jag. Och 55 centimeter lång minsann.

Nu har jag blivit uppvaktad med sång och god frukost på sängen och dagen ligger framför mig som ett oskrivet blad. Det känns skönt att inte vara så inplanerad i år. Ska fira med att hänga extra mycket med mig själv idag. Sätta på bastun, måla tånaglarna, baka blåbärsmuffins, promenera till ett mysigt café som ligger här i närheten, läsa och lata mig. Ikväll blir det middag tillsammans med la famiglia.

S u s a n n a

Susanna betyder lilja på hebreiska och idag är det min namnsdag. Ska köpa mig en bakelse för att fira mitt fina namn.

Samtidigt lyfter N:s flygplan mot Afrika. Men min födelsedag som är imorgon hann vi fira i förrgår.

Enkät till höger

Nu finns det en liten enkät i högerspalten som jag tycker att du ska kryssa i!

Förlängning av hemlandsvistelse

Egentligen skulle jag ha åkt hem till Harare imorgon tillsammans med N. Men i förra veckan bestämde jag mig för att jag inte fått nog av Sverige ännu. Nu stannar jag kvar till 4 september istället. Det känns superskönt.

Hatten av för Mimi Weddell!

I brist på energi att berätta vad jag har för mig om dagarna vill jag rekommendera en fantastiskt underbar dokumentär som jag och N råkade halka in på igår när vi egentligen skulle laga mat. Ni måste helt enkelt se den!

Amerikansk dokumentär från 2008. 93-åriga Mimi Weddell lever för filmkonsten. Hon arbetar som statist och älskar varje sekund av jobbet och livet. Filmen är ett porträtt av Mimi och innehåller glimtar ur en mängd stora och små filmer hon medverkat i.

Här kan ni se filmen!

I Sverige äter vi lunch samma tid som Mugabe

Tänk att klockan är lika mycket i Zimbabwe som den är i Sverige. Ingen tidsskillnad alls. Och ändå är det så annorlunda. Inte för att det är skillnaden i tid som skapar skillnad i kultur och sådant, men jag kan inte låta bli att tycka att det känns en smula märkligt.

Lite som att det är mindre konstigt att det är stor skillnad mellan Sverige och Kambodja för att sydostasien ligger cirka sex timmar bort. Men en plats känns kanske längre bort om det är tidsskillnad. Men Australien känns väl kanske närmare än Zimbabwe ändå, så det stämmer ju inte. Men där är det väl likheter i kultur som får en att känna närhet. Vad säger ni?

Tänk att vi här i Sverige dricker vårt morgonté vid ungefär samma tidpunkt som zimbabwierna och äter lunch vid ungefär samma tid som Mugabe. Han sätter sig vid sitt dukade bord i sitt residens i Harare och vi sätter oss ner vid vårat bord i Stockholm. Samma tid, men det andra är helt olika. Det känns mer märkligt att vi äter vid samma tid än om han hade ätit lunch i Zimbabwe när det var natt i Sverige.

Om jag feberyrar? Nej, men det är nog dags att sova nu.

Om att springa in i folk

Igår satt jag på uteserveringen i solen på Mosebacke tillsammans med min kära vän J. Henne lärde jag känna när jag studerade beteendevetenskap i Linköping för åtta år sedan. Vi drack vin och pratade och det var precis sådär alldeles underbart. Det är sådant här jag saknar när jag är där i Afrika. Jag tankar en massa sådana här upplevelser nu, det är därför jag inte är så närvarande på bloggen.

På väg från serveringen såg jag en gammal kollega (nej, hon är inte alls så gammal, men vi arbetade tillsammans för ett par år sedan) sitta vid ett av borden och vi pratade en liten stund. Roligt att ses om än för ett kort ögonblick.

När jag kramat J hejdå och promenerade till tåget hörde jag någon som ropade mitt namn och det var en annan tidigare kollega som satt på uteserveringen till restaurangen Morfar Gingko. Det var jätteroligt att prata en stund och när vi står där joggar en annan gemensam kollega förbi. Väldigt, väldigt trevligt!