Käka spindel

Kambodja. På vägen till Phnom Penh stannar bussen i Skuon, en håla som är känd för sina marinerade, friterade spindlar. Tola köper en påse med tio spindlar, vi måste ju ha något att knapra på när vi sitter på bussen. Och några till hans familj som vi ska hälsa på. De är stora, håriga och benen smakar ungefär som salta pinnar. Vi dricker Coca-cola till.

Myntskrubb

Kambodja. Jag är förkyld och min kambodjanska mamma skrubbar min rygg, bröstkorg och armar med ett mynt, enligt kambodjansk tradition. Det ska göra mig frisk. Hårt dras myntet över min oljeinsmorda rygg. Det ser ut som om jag blivit pryglad. När vi undervisar på barnhemmet pratar jag med en fransk volontär. Tänker inte på märkena förrän jag ser att han stirrar på mina armar. Av hans blick att döma ser han ut att vara redo att ringa kvinnojouren. Jag lugnar honom.

Jag ber Tola, min kambodjanske kompis, att översätta för barnen att jag är förkyld och därför har de här märkena. Sådär gör vi jämt, säger de.

Sleeping beauty?

Vad sjutton hände? Gick och la mig klockan tre inatt och kvart i sju vaknar jag med ett ryck. Akut jäkla magont. Stiger upp. Efter ungefär en kvart tuppar jag av i soffan. Ska försöka sova en stund.
Nästa gång jag vaknar förväntar jag mig att klockan är nio eller kanske halv elva. Men den är fem i tre. Jag har alltså sovit ytterligare åtta timmar... Helt skadat. Ringer C för att stämma av att det ändå är fem i tre på lördagen, så att jag inte har förlorat hela långhelgen.

Såga is & köpa apa

Kambodja. På vägen till jobbet ser jag mannen som står och sågar is utanför sin lilla kiosk, kvinnan som åker med sin son på mopeden (sonen får dropp genom en droppställning som är fastsurrad på mopeden), ett flak med döda griskultingar, en häst som drar en död häst på en vagn bakom sig, barnens livliga lek, smutsiga gator, bananträd, full aktivitet vid floden. På kvällarna duschar jag kallt i det lilla uthuset med små ödlor som sällskap. En glödlampa ger ett varmt sken. Jag tycker att mitt liv är perfekt.

När min kambodjanska mamma kommer hem från marknaden småpratar hon med oss samtidigt som hon plockar upp matvarorna. Sallad, några kilo ris, kött och en död, liten apa som hon sätter in i skafferiet. Jag gapar av överraskning men för de andra är allt som vanligt. Jag får veta att den tillreds när någon är sjuk, men när jag blir sjuk får jag prova något annat...

Att öppna ett ägg

Kambodja. Jag sover på en bastmatta på golvet och på nätterna när jag har satt upp myggnätet ligger jag och tittar ut på stjärnorna genom den fönsterlösa öppningen. Det är högt i tak. Jag känner mig trygg. Jag är hemma.

Allt är nytt och jag frågar om det mesta. Om inte annat kan jag vara säker på att bli tillrättavisad. Jag har publik när jag sitter utanför huset och handtvättar mina kläder. Pallen jag sitter på är murken och ranglig. När den går sönder under min tyngd skrattar de och pekar på mig. Jag tvättar, diskar och äter på fel sätt. Listan kan lätt göras lång. Jag är liten igen och får lära mig på nytt.

På bussen köper Tola, min kambodjanske kompis, ägg som färdkost. Jag frågar: Hur öppnar man ägget? Han säger: Men Susanna, du vet väl hur man öppnar ett ägg! Och ja, jag vet ju det men jag har blivit så van vid att göra fel att jag till och med frågar om de mest självklara saker.

Liljan blommar i oktober

Det är 2004. I Phnom Penh träffar jag Tola, min kambodjanske killkompis. Han frågar vad mitt namn betyder.

Susanna betyder lilja och han berättar att hans namn betyder oktober.

Oh it´s so easy to remember, säger han. The lily is blooming in October!

Filmkväll

Jag och brorsan hyr film en fredagkväll. Offside. En svensk komedi om fotboll i lantlig miljö. Det är sent och vi är trötta. Filmen rullar igång och en berättarröst börjar tala i bakgrunden. Inget konstigt egentligen, men den här rösten återger allt som sker. Ovanligt grepp tänker vi båda, men det kanske är inspirerat av TV:s och radios sportkommentatorer. Man ska få en känsla av att det är en match man kollar på, helt enkelt.

Nittio minuter senare när filmen närmar sig slutet och berättaren fäller en kommentar i stil med: ”Anders passar bollen framåt, springer förbi motståndarlaget och gör mål. Publiken ställer sig upp och applåderar” fattar vi misstankar och inser att det är något skumt med den überpedagogiska rösten. F. harklar sig och säger: Du alltså eeeh...jag tror att vi har syntolkningen på...

Vi lovar varandra att det här ska stanna mellan oss!*

Kommer att tänka på en blind kille som jag bodde i samma korridor som när jag pluggade i Umeå. Han hade bättre koll än en seende. Han installerade min dator, lagade mat varje dag, reste och såg inga begränsningar i vad han kunde göra.

Han berättade att han hade gått på bio och sett filmen Cast Away med några polare. Tom Hanks har huvudrollen och filmen handlar om en kille som är den enda överlevande i en flygkrasch. Han spolas iland på en öde ö och i 143 minuter får man följa hans kamp för överlevnad.

I 143 minuter är vågbrus och Toms försök att snacka med en boll det enda som hörs. Där sitter H i den mörka biosalongen och önskar att han hade kollat upp vad filmen handlade om lite bättre.



* Varpå vi berättar det för alla vi träffar dagen därpå.

Ska jag sjunga en sorglig visa?

När jag var liten frågade jag ibland mina föräldrar: Ska jag sjunga en sorglig visa? Vad jag sedan sjöng minns jag inte, men antagligen ylade jag från hjärteroten.

Bilden är tagen i Namibia och så kan det se ut när man vill sjunga en sorglig visa. En ögoninfektion drabbade mig och jag ser ganska eländig ut. Ett tag lekte jag med tanken att jag var värddjur åt en parasit, men inser att det nog är min fantasi som skenar iväg. Efter lite tid och medicin hos doktorn gick det över. Fast jag tycker nog att mitt öga hänger lite fortfarande.

Koll på läget?

Skillnaden mellan att ha kontroll och förlora den är ibland hårfin.

Stockholmaren

Vet ju sedan förra testet att jag är Kungsholmen, men hur mycket stockholmare är jag? Jo, nu har jag testat mig och det visar sig att jag kan andas ut. Ich bin ein Stockholmer - inget snack om saken! Jag stör mig på turisthorder som överbefolkar shoppingstråken och knyter näven i fickan när någon står till vänster i rulltrappan. Det jag misstänker att jag får poängavdrag för dock är att jag på frågan: "Du åker i en halvfull tunnelbana. Mittemot dig sitter en halvberusad kvinna som börjar tala med dig om vädret. Vad gör du?" väljer "Svarar på tilltal och försöker att avsluta konversationen utan att vara otrevlig. Vi har inte så mycket att prata om, men man behöver ju inte vara otrevlig."

Svaren nedan hade nog fått mig att rankas som en riktig stockholmare:

"Börjar läsa alla sms i telefonen noggrant. Försöker utbyta menande blickar med andra passagerare. Hon borde ju fatta att hon är pinsam!"

Eller

"Tittar ut genom fönstret och märker INGENTING. Byter vagn nästa hållplats. Jävla folk att komma fram och störa en sådär."

Behöver inte vara riktig om det innebär att jag måste vara taskig och nedlåtande.

Hur som helst, motiveringen löd:
Tjena stockholmarn, du känner till hur man lever i hemstaden. Du hittar rätt bra, kan alla koder och följer med i vad som händer. Visst är det irriterande ibland när lantisarna går i vägen för en, och du slits mellan att vilja ha gröna parker eller mer storstadspuls som i London och New York, men summa summarum trivs du rätt bra i din stad.

Hur mycket stockholmare är du? Gör testet!

Liljan blommar i oktober

Det är 2004. I Phnom Penh träffar jag Tola, min kambodjanske killkompis. Han frågar vad mitt namn betyder. Susanna betyder lilja och han berättar att hans namn betyder oktober.

Oh it´s so easy to remember, säger han. The lily is blooming in October!

Ring, ring bara du slår en signal!

Kom tillbaka från Umeå idag. Väl på kontoret hittar jag inte min telefon. Inte mobilen alltså utan den trådlösa jobbtelefonen. Den är inte i batterihållaren, inte under de högar av papper jag har på skrivbordet, inte nere på lagret, vid kopiatorn eller i sammansträdesrummet. Borta!

Jag tittar till och med i min väska för att kolla om jag i ett ögonblick av totalt hjärnsläpp lagt ner den där, men inte. Blir ändå lite lättad över att inte vara på väg att bli helt knäpp!

Börjar kartlägga situationen och det kommer fram att min praktikant har sett en kollega stå vid mitt skrivbord och prata i sin egen telefon. Kollegan i fråga råkar stöta till bordet och batteriladdaren åker i golvet. Jag kollar på golvet, men ingen telefon. Då ser jag papperskorgen. Den tömdes igår och nu är det en ny påse i. Jag slår ihop ett och ett och inser att det finns en risk att telefonen ramlade ner i papperskorgen när bordet stöttes till, men vart är isåfall min soppåse nu? Jag går ner i soprummet och ringer min telefon från mobilen. Jag hör att det ringer i en av de svarta sopsäckarna. Det ringer LÄNGST NER i säcken...

I den svarta sopsäcken finns en massa små, vita påsar (jag tänker att det är ungefär som ett klustervapen, men inser att den associationen helt och hållet är en arbetsskada) och jag börjar plocka upp påse efter påse för att till slut se min telefon instängd tillsammans med papper och bananskal.

Slutet gott, allting gott!

Jag ska göra mitt bästa för att inte punktera ditt anförande, men...

Ikväll har jag hållit ett föredrag i Umeå och det gick åt pipan. Mannen som skulle tala efter mig är specialist på området med åtminstone 30 års erfarenhet inom området. En äldre, uniformerad man med en nedlåtande attityd som fick mig att omedelbart vilja fly platsen. Innan föredraget börjar härmar han mig vid några tillfällen när jag talar, berättar att de pengar vi samlar in försvinner rakt ut i tomma intet och när jag berättar vilka siffror jag ska presentera säger han att de är helt felaktiga. Han säger: Jag ska göra mitt bästa för att inte punktera ditt anförande, men... Ett men som blir hängande i luften. När jag sitter på huk vid min dator inför föreläsningen lutar han sig ner mot mig. För att hålla balansen, säger han. För att hålla balansen?

Ridån går upp.

Tekniken krånglar. Jag är torr i halsen, talar osammanhängande, hakar upp mig på petitesser och glömmer de viktiga bitarna, börjar i fel ände och så vidare... Det går helt enkelt väldigt dåligt! Hans anförande däremot är fläckfritt. Han är informativ och humoristisk. Saklig och erfaren.

Undrar om han är nöjd med hur han fick mig att känna. Jävla härskartekniksgubbe! Han lyckades och jag ville ta mig därifrån snabbt för att inte få höra hans recension av mitt anförande.

I min egen hjärna säger han: Nå, Susanna. Hur tycker du att det gick? Bara dåligt eller väldigt dåligt?

Jag tänker på andra gånger jag har haft samma känsla i kroppen. En första minnesbild är hur jag sitter på en moto i Phnom penh när en annan moto kör förbi oss. Föraren sträcker snabbt ut handen och klämmer på mitt bröst. Jag blir helt överrumplad och känner mig utnyttjad, ledsen, förbannad och sårad. Ett intrång. Tola, min kambodjanske killkompis, sitter i en moto några minuter längre fram och när jag berättar vad som hänt blir han ledsen och ursäktar sig å sin landsmans vägnar. Åh Susanna, om jag hade vetat.

Den andra minnesbilden är när jag sitter på nattflyget från Bangkok. Jag har just lämnat mitt liv på den kambodjanska landsbygden. Jag är trött och avskeden har gjort mig ledsen. Jag har en efterlängtad DN i mitt knä som jag precis ska ta upp och läsa när en stor, överförfriskad, svensk man slår sig ner bredvid mig. Jag samtalar artigt, men säger sedan att jag gärna vill läsa min tidning. Han vill fortsätta prata, men efter att han beställt in några whiskey somnar han. Och fläker ut sig. Jag får inte plats och ber honom maka på sig. Innan jag vet ordet av står han över mig och slänger ur sig vedervärdiga könsord och jag är minsann den bitchigaste bitchen av alla...

Jag är trött, ledsen och har platsen längst in vid fönstret. Det är natt och hela planet sover. I vart fall är det ingen som kommer till min undsättning trots hans hotfulla ton. Och jag känner mig inte stark nog för att ta mig därifrån. Försöker somna. Tidigt på morgonen går en vän förbi min rad och jag berättar. Hon räddar mig. Det är så det känns. Hon har haft en ledig plats vid sig hela tiden.

Mount Elbrus - Europas högsta berg

Är jag helt jävla galen?

Jag som aldrig har vandrat ens i de svenska fjällen eller dagdrömt om strapatser på hög höjd och som föredrar hissen framför trapporna står nu i begrepp att följa med på en expedition till Mount Elbrus, Europas högsta berg (5642 m, jfr Kebnekaise: 2114 m). På min födelsedag dessutom. Berget ligger i Ryssland, nära gränsen till Georgien. I Kaukasus helt enkelt. Läs mer om Mount Elbrus här!

Varför kan jag inte bara nöja mig med VårRuset? Därför att någonting inom mig får mig att vilja ta mig an den här utmaningen. För det är en fet utmaning och inte en promenad i parken. Det lockar och oroar. Jag vill se om jag klarar av det, samtidigt som jag är vettskrämd inför att tacka ja. För jag har inte riktigt bestämt mig än. Kanske ja, men eventuellt nej. Nej är såklart det enklaste, men shit vad spännande ändå!

Sedan är det utrustningsfrågan. Jag har ju ingenting av det som står på packlistan och inser att jag måste ragga sponsorer om det här ska gå i hamn. Är det bara riktiga äventyrare som blir sponsrade? Skriv gärna en kommentar om ni har några tips på potentiella sponsorer!

Vem trodde att jag skulle önska mig en isyxa i födelsedagspresent? :)

Fortsättning följer (vem vet, en natts sömn och sedan kanske jag skippar Mount Elbrus och bokar en flygstol till Tyrrenska rivieran istället!)...

Minnesbilder från Namibia

Vissa saker minns jag extra tydligt. En tjej som är albino svarar, på frågan vad hon vill bli när hon blir stor, att hon vill bli affärskvinna och sälja solskyddsfaktor till människor med känslig hy. Utanför huset där jag bor finns en äng där de för några år sedan skulle bygga en lekplats, men en landmina exploderade och ängen minröjdes under fyra veckor. Människor blev rädda. Det blev ingen lekplats. Läser i tidningen att hälften av alla vuxna namibier dricker i snitt tio liter alkohol per vecka. Det behöver nog inte tilläggas att de kör berusade. I de här bilarna har jag suttit.




Jag minns barnen som stod runt omkring mig och kände på mitt hår.

Den blomstertid nu kommer – på oshindonga

En söndagsmorgon ikläder vi oss våra namibiska, färggranna, oversizeklänningar och åker till kyrkan tillsammans med hela familjen Negonga. Den första psalmen är ”Den blomstertid nu kommer” (fastän på Oshindonga). Fjärran är mina skolavslutningar. En kyrka håller på att byggas alldeles intill och pengar samlas in för att de ska kunna slutföra arbetet. Sedan blir jag magsjuk.

Historien om en hund, en get & en åsna

På internetcaféet i Oshakati i norra Namibia, finns en hylla med böcker till salu. Det är mest litteratur av religiös natur, men en bok om singelskap och hur man hittar den rätte har letat sig in. Jag köper en annan bok. Läser och väntar på att huvudkaraktären (en gift fembarnsfar som förlorat tron på livet) ska finna Jesus.

I bilen på väg till vattenfallet Ruacana Falls vid den angolanska gränsen berättar Linnéa, en av döttrarna i familjen, en historia. Det var en gång en hund, en åsna och en get som tog en taxi. Resan kostade fem dollar. Hunden betalar med en tiodollarsedel, åsnan med en femma och geten smiter därifrån utan att betala. Det sägs vara anledningen till att hundar springer efter bilar (vill ha växeln tillbaka), att åsnor står på vägen och inte flyttar sig när bilar kommer (har ju betalat för sig) och att getter springer ifrån vägen så snart en bil kommer (rädda att bli påkomna). Apropå Linnéa dyker svenskklingande namn upp med jämna mellanrum. Linus i fruktdisken väger mina äpplen och både Eva-Lisa och Ingrid har suttit i kassan när jag har betalat.

Någonstans mitt ute på landsbygden, på väg till vattenfallet, passerar vi City Life Pub och en stund senare stannar vi till vid en bar där vår värdpappa pratar en stund med en vän. Plötsligt dyker en himbakvinna upp. Himbas är en avgrening från hererofolket som lever isolerat och försörjer sig på boskapsskötsel. Kvinnorna smörjer in sig i ockra, är barbröstade och vackert utsmyckade.

Is that you in that picture?

Året är 2005. Det är morgon i Namibia och vi sitter i ett rum inne hos rektorn. Vi ska senare under förmiddagen intervjua lärare på skolan och nu ska vi först ställa några frågor till den äldre, sympatiske mannen mittemot oss. Vi småpratar och tittar oss omkring. En stor tavla, föreställande en man i kostym, hänger på väggen. Min uppsatskamrat nickar mot bilden och frågar rektorn:

- Is that you in that picture?
- Haha, no it´s Sam Nujoma, our former president!*

* Sam Nujoma var en nyckelperson i kampen för självständigheten i Namibia** och hans bild finns i nästan alla offentliga rum.

** Namibia blev självständigt år 1990 efter att först ha varit kolonialiserade av Tyskland (1884-1915) och därefter av Sydafrika (1919-1990).

Evighetspastej

En kompis till mig sa en gång:

Kom ihåg att inte sprida ut dig för tunt – du är inte ett oändlighetspålägg. Det måste vara en viss tjocklek för att det ska vara gott.

Så jäkla sant!

Vilken stadsdel är du?

Jag gjorde DN:s "Vilken stadsdel är du"-test och blev Kungsholmen med motiveringen:

Du är trygg och säker på dig själv, men också lite tråkig och anonym. Nya trender är inget för dig, du vet vad du tycker om och byter inte stil som någon vindflöjel. Men visst, det händer ju inte så jättemycket nytt heller, det kanske inte skulle vara så dumt med en uppryckning?

Inget ont om Kungsholmen, men det var ju inte den skönaste beskrivningen. Trist och anonym = Susanna?

Är du Östermalm, Södermalm, Kungsholmen eller Vasastan?
Kolla här!

Nallemklöjm

Jag är sju år. I skolan lär vi oss alfabetet. Vi lär oss att ljuda. Och vi lär oss om vokaler och konsonanter. Och jag lär mig att det bara är den sötaste flickan i klassen som blir jagad runt skolgården på rasterna. Hon heter Amanda. Och jag lär mig att man inte ska slicka på lyktstolpar mitt i vintern. Och att det är lättare att få kompisar om man tycker om att leka häst. Jag lär mig att tycka om det.

En morgon när jag äter frukost och läser på baksidan av mjölkpaketet inser jag en sak som jag inte har lärt mig men ändå kan. Jag kan tala baklänges. Nallemklöjm är mellanmjölk, jag bor på natagnetS i Luleå och min pappa bor i mlohkcotS.

Jag är snart tjugosju år. Bor i Stockholm. Leker inte längre häst och killarna har kanske slutat springa efter Amanda. Men jag är fortfarande en fena på att tala baklänges!

Så händer det!

Det är 1985 och jag ska lära mig att cykla utan stödhjul. Vägen kantas, precis som de flesta vägar, av regelbundet återkommande lyktstolpar. Mina föräldrar går bakom mig och min cykel. Men jag kan själv och behöver ingen jäkla hjälp! Det går bra. Jag cyklar rakt och fint, men så snart en lyktstolpe dyker upp indikerar min inre GPS att jag ska sikta på den. Styret vrids och innan jag vet ordet av har jag krockat med stolpen. Jag blir så arg och vänder mig snabbt om för att förekomma mina föräldrars leenden och tröst och ropar ilsket: Så händer det!!

Så det så.

Och så händer det igen. Och igen.

Vi har stängt för hängning!

Jag läser en spännande bok om Kina – Röd åklagare av Xiao Rundcrantz. Den handlar om enbarnspolitiken, förhörsmetoder, fängelser, tortyr och en ung kvinna som utbildar sig till åklagare. På vägen till jobbet passerar jag gallerierna på Hornsgatan och på en papperslapp på en av dörrarna står det: Vi har stängt för hängning! Fan, vad obehagligt hinner jag tänka innan jag rycks tillbaka till verkligheten. Den svenska verkligheten.

Man har ju inte ljuset tänt i onödan

Två killar i min ålder går förbi mig på gatan och jag hör en del av deras samtal.

- Tjejen jag dejtar just nu är jävligt hårig.
- Hur är det då?
- Asså, man har ju inte ljuset tänt i onödan om man säger sårå!

Att göra en påskhare

För en tid sedan var jag på en utställning där en av konstnärerna hade gjort konst av sina avklippta tånaglar. Han hade sparat dem en tid får man gissa och sedan formerat dem i olika mönster. Vackra mönster och jag såg inte omedelbart vilket material som använts. Jag ryser av skräckblandad förtjusning.

Med det i tankarna vill jag ge dig lite påskpyssel. Det kräver en del förberedelser så om det inte passar nu kan du spara det till jul istället.

Att göra en påskhare

Att köpa: Papperslim och gula ark (resten producerar du själv!).

Instruktioner: (kan med fördel påbörjas veckor i förväg)
1. Klipp tånaglarna.
2. Lägg dem i olika askar beroende på storlek (stortånaglar i en, lilltånaglar i en annan o.s.v.).
3. Tag fram ett gult ark. Vik arket på mitten.
4. Tag t.ex. fyra stortånaglar och forma dem till påskharens två öron. En lilltånagel kan med fördel användas som mun, medan två mellanstora naglar kan formas till påskharens ansikte. Använd din fantasi!
5. När du gjort ditt mönster är det dags att limma och fästa naglarna på arket. Skriv Glad påsk, signera och sedan är det klart att skickas iväg till någon du håller kär.

Överkurs:
- Om du vill ge påskharen mer färg kan du använda dig av nagellack.
- Du kan även skriva Glad påsk med hjälp av naglarna, men detta förutsätter att du varit ute i god tid och hunnit spara.

Glad påsk!