fredag 29 maj 2009

Om ett barnhem för elefantungar

Igår besökte jag ett barnhem för elefantungar. Det är en del av Nairobi National Park och heter The David Sheldrick´s Wild Trust Orphan´s Project.

Anledningarna till att elefantungarna hamnar på barnhemmet är många, mamman kanske har blivit skjuten (tydligen har det återigen blivit lagligt att skjuta elefanter för att komma åt elfenben - mitt hjärta bankar i raseri bara jag tänker på det!) eller ungen kan ha ramlat ner för en slänt och slagit sig utan att resten av elefantfamiljen upptäckt det. När guiderna ute på nationalparkerna i Kenya upptäcker en sådan elefantunge slår de larm och några skötare från barnhemmet åker ut till Wilson Airport där de hyr ett plan och flyger till undsättning.

Elefantungarna är ofta mycket illa däran när de hittas; uttorkade, klösta av hyenor, ensamma och vilsna.














Det är såhär vi är vana att elefantungar. I närheten av sin mamma. Som en del av flocken. Bilden är tagen i Maasai Mara, de övriga bilderna är tagna på barnhemmet för elefantungar.


















Varje dag klockan elva till klockan tolv matas de och det är enda gången de möter människor, förutom skötarna då. Resten av dagen är de ute i nationalparken. De ska vänja sig vid det vilda för att sedan kunna återanpassas. Det kostar 300 shilling (runt trettio kronor) i inträde och dessa pengar går oavkortat till att ta hand om dessa ungar.





























Det skär i hjärtat på mig när jag ser denna lilla unge

Elefantungarna är ofta traumatiserade när de kommer till barnhemmet och varje skötarna sover med ungarna varje natt och tröstar dem när de har mardrömmar och ger dem välling (ja, eller det är väl mjölk).





















De verkar ha det väldigt bra på barnhemmet!


















Lyckades få med en bild på mig bland elefantungarna också. Den lilla elefanten på bilden nosade med sin lilla snabel på min fot.




















Det finns också en liten noshörningsunge där som ystert sprang omkring och ville ha uppmärksamhet. Den var helt bedårande! Tydligen är det väldigt stor skillnad på att uppfostra en noshörningsunge jämfört med en liten elefantunge. Elefanter är ju mer lika oss människor, mer känslomässiga och noshörningar är tydkigen mer stabila, men svårare att försöka förstå vad de tänker.


















I Kina är noshörningshorn populärt som afrodisiaka i vissa kretsar. Det sägs att mannen blir mer potent av det. Det var en kvinna på centret som höll ett föredrag medan vi tittade på djuren och hon berättade att man kan säga att hornet består av sammanpressade naglar. Så man kan lika gärna äta sina egna naglar för att uppnå det man tror att man ska kunna uppnå med hornet.

En noshörning utan horn klarar sig inte länge. Det blir svårt att hitta en partner eftersom det inte anses vara attraktivt att inte ha horn och man kan inte försvara sig lika bra om man blir anfallen.

8 kommentarer:

Saltistjejen sa...

Men HIMMEL!!!jag hade ingen aning oma tt det ens fanns barnhem for elefanter. Och noshorningar....
Vilka underbara bilder! Men jag blir likosm du alldeles arg nar jag tanker pa att flera av ungarna kanske ar dar p g a jakt!!!!!! Boder det inte finnas regler som sager att man itne kan jaga vissa sasonger da de har ungar? fast en elefantunge ar val hos sin mamma flera ar sa det kasnke inte gar att ha sadana regler. Men varfor varfor varfor tillater man jakt overhuvudtaget? For elfenben!!! Det ar makabert! Hemskt!
usch! Jag blir bade ledsen o arg.
men vad bra att det anda finns sadan har stallen dar ungarna ska fa en chans.
Stor kram!!

Anonym sa...

Vilket fantastiskt ställe men fruktansvärt att det ska behövas!!! Blir aldeles gråtmild av de fina bilderna och tankarna på deras öden... Elefanter är ju fantastiska djur och deras sociala förmåga är helt otrolig! Såg igår en dokumentär om en elefant i Thailand som målade av sina elefantkompisar och som hade penseldrag som liknade Matisse... fantastiskt va?? Saknar dig!
Kram Jessica

Anonym sa...

Vilka fina bilder hjärtat mitt.
kramar
mam

Maria sa...

Jag planerar en resa till Tanzania i början på 2010. Min sambo är FN-polis i Sudan. Jag blev så glad när jag upptäckte din blogg. Det är mycket roligare att läsa om Afrika via en blogg. Det känns mer verkligt. (Jag hittade hit gm Christina på Tara)

Marianne sa...

Så fruktansvärt att det är tillåtet att jaga elefanter för elfenben! Det är ju alldeles galet! Men vad fantastiskt att de tar hand om ungarna på det här barnhemmet! Så söta, och vad små de är!

Så elefanter kan ha mardrömmar alltså? Så fint att skötarna sover hos dem.

Susanna sa...

Saltis. Nej precis, man tänker inte på att det finns barnhem för de vilda djuren... Det är fint samtidigt som man blir så förgrymmad över att det behövs! Stor kram!

Jessica. Vad spännande med dokumentären du såg - om den gick på SVT kan jag se den på SVT Play när jag kommer hem... Saknar dig också! KRAM

Mam. Tack! Kram

Maria. Roligt att du hittat hit! Jag har hört att Tanzania är helt underbart - det kommer säkert inte gå någon nöd på dig där! :)

Marianne. Jamen eller hur - det är helt vansinnigt att det jagas för elfenben! Ja, dessa små elefantungar kan ha mardrömmar, precis som vi människor. Kram

thebromanders sa...

Men stackars små ungar... Men vad fantastiskt att de tas om hand!! Wow, vad du får se och uppleva!! Tack för att du delar med dig av ditt äventyr!

Susanna sa...

Mz. Olsson. Ja, stackars små ungar! Men, som sagt, så fantastiskt att de får en ny chans till ett bra liv på barnhemmet.

Det är en verklig ynnest att få bo i Afrika!