Snipp, snapp, snut - nu tror jag att den här bloggen nått sitt slut. Tack till alla som läst & kommenterat - ni är fina.

Hej gott folk,

Jag förstår om ni undrat vart jag tagit vägen... Utan att berätta för mycket kan jag avslöja att jag är tillbaka i Sverige. Landade i Stockholm i lördags. Förstår att det kommer oväntat och att ni kanske undrar varför, men här i bloggen vill jag inte vara så privat och berätta om anledningen. Vet att ni respekterar det även om jag kan tänka mig att ni är nyfikna. Det skulle jag också varit.

Nu vet ni iallafall vart jag är och jag kommer att, i någon form, fortsätta blogga från höstiga Stockholm.

Om att låsa om sig

När jag går och lägger mig på kvällen stänger jag först en gallergrind med två hänglås på (den här dörren delar av huset i två - på ena sidan finns kök, vardagsrum och vardagsrum, på den andra finns vår sovdel med gästrum, arbetsrum, pärlrum och badrum), sedan stänger jag en dörr som jag låser med fyra lås. Därefter går jag igenom den långa hallen till vårt arbetsrum. Där kollar jag att elstänglet är på som det ska. I arbetsrummet stänger jag halldörren och låser den med två lås. Sedan går jag in i mitt pärlrum och låser dörren in till arbetsrummet med ett lås. Sedan går jag in i sovrummet och larmar huset. Det är inte direkt så att man lätt springer ut i köket om man glömt sitt glas med vatten.

I början tyckte jag att det var lite läskigt att göra det här själv när N inte är hemma, men nu har jag vant mig.

Om en dag på tivoli

Vi var ju på tivoli i Harare i lördags. En massa färgglada åkattraktioner, söta barn och en massa skratt. Och självklart hade jag på mig min cirkuskjol.

Jag och min kompis L bangade bergochdalbanan och letade istället upp den snällaste aktiviteten vi kunde hitta. Det blev en åktur i "the Shell". Vi satte oss i en färgglad snäcka som började snurra, runt, runt, runt... Jättekul, men oj vad jag var illamående när jag klev av efter några minuters snurrande.

Fler bilder från superhelgen finns här!

Om att posta brev, baka & bli inbjuden till mat- och vinfestival

Igår postade jag det där brevet jag skrev i förra veckan. När jag var på postkontoret för att köpa frimärke ringde en svensk kvinna jag lärt känna och undrade om jag ville hänga med på mat- och vinfestival imorgon. Det ville jag såklart. Under tiden är N på väg hem till Harare från Uganda där han varit på konferens sedan i söndags.

Efter brevpostandet åkte jag hem och bakade hallongrottor.

Bildbevis från superhelg med kompis på besök

Om fantastiska Sarah!

När vi flyttade till Harare i juni lärde jag känna Sarah. Hon är en fantastisk, kenyansk kvinna som bott i Zimbabwe i sjutton år. N lärde känna henne genom sitt arbete när han var här på jobbresor under året och hon sa till honom att hon skulle ta hand om mig när jag kom. Och, oj, vad hon höll det löftet!

Hon ringde, tog mig till gymmet, fixade simkort till min mobil (något som inte visade sig vara gjort i en handvändning), visade mig runt, kom spontant förbi på ett glas vin, bjöd över mig till sig, lånade ut porlin till oss innan vårt hade anlänt och en hel massa mer. Kalla mig auntie sa hon och sedan skrattade hon sitt hjärtliga skratt. Det var så underbart att lära känne henne.

Sedan flyttade hon till Göteborg.

Fatta, hon bor i Harare i sjutton år och jag kommer hit hennes sista veckor i landet. Jag saknar henne så. Saknaden efter henne gjorde att det blev jobbigare att komma tillbaka. Hon hade visat mig så mycket och utan henne blev det så tomt.

Jag är jätteglad att jag fick de två veckorna med henne och tänker på att om vi flyttat hit i augusti istället hade jag missat henne helt. Men saknad är saknad och hon kom mig nära på kort tid.

Om modiga bloggar

Jag vill tipsa om två modiga och inspirerande bloggar.

Först bloggen Conscious Living som skrivs av författaren Carl Lindeborg. Han har just kommit ut med boken "Modig - att övervinna sina vardagsrädslor" som han skrivit tillsammans med Sofia Sivertsdotter. Här kan ni läsa en recension av boken! Han har också skrivit boken "Ditt briljanta jag". De här böckerna önskar jag mig i julklapp.

Sedan bloggen Det Som Snurrar som skrivs av Jessica som är en av mina bästa vänner. Det var hon som tipsade mig om bloggen ovanför. Hon är modig, smart och så jäkla inspirerande. Hon gick på Handelshögskolan och fick sedan direkt arbete som managementkonsult med jobb dygnets alla timmar, mycket resande och noll tid för egna intressen.

Samtidigt började hon fundera på om hon inte skulle ha blivit läkare istället. Att få hjälpa människor på ett väldigt konkret sätt. Att möta människor. Att sätta sig i skolbänken i elva terminer när man egentligen redan har ett bra jobb och en lång utbildning krävde naturligtvis massor av funderingar fram och tillbaka. Men till slut bestämde hon sig. Och nu har hon varit student på läkarlinjen i en månad. Ni förstår att jag tycker att hon är modig och inspirerande.

Världens dyraste limpa

För drygt ett år sedan kunde en limpa kosta tre triljoner zimdollar här i Zimbabwe. Inflationen var total och många företags ekonomisystem kunde inte hantera alla nollorna. Nya sedlar trycktes upp varje vecka och det gick aldrig att förutse vad pengarna kunde räcka till. En bekant berättade att hon till exempel kunde ta ut pengar på banken på morgonen för att köpa papper till kopiatorerna på kontoret. Bara någon timme senare var pengarna värda så mycket mer att hon fick passa på att köpa extradäck till företagets tjänstebilar och en del annat också innan pengarna snabbt förlorade i värde igen. En annan dag kunde situationen istället vara den omvända.

I och med dollariseringen (amerikanska dollar används numera) har ekonomin blivit mer stabil och matbutikerna är återigen fyllda med mat, något som var ett önsketänkande för bara några månader sedan. Men det finns knappt någon växel, har aldrig sett några mynt här. Nästan alltid får man en ´credit note´ när man handlat. På kvittot skriver de upp hur mycket man har tillgodo. Nästa gång man handlar får man visa upp kvittot. Det blir ganska många kvitton att ha koll på.

Inga bankomater fungerar, så den som kommer till Zimbabwe utan några amerikanska dollar på fickan (och utan ett zimbabwiskt bankkonto) klarar sig inte länge. Visst kan man betala med kort på en del ställen, men det skulle jag inte göra eftersom de lätt kan ´skimmas´.

Trots att många, många, många problem kvarstår i det här härliga landet känns det ändå som att mycket har utvecklats på kort tid.

Om att virka en skål

 

Jag blev sugen på att virka en skål…

…och virkade sju blommor…

…som jag sydde ihop och doppade i tapetklister…

 

…och lät torka på ett upp och nedvänt durkslag ute i solen…

…sedan fyllde jag den färdiga skålen med päron.

Vad tycker ni – flipp eller flopp?

Om att ta ett varmt bad

Här i Harare är det runt trettio grader varmt på dagarna. Men i förrgår stormade det, åskade, blixtrade och blev med ens tio grader kallare. Jag passade på att ta ett varmt bad.

Om att få en kär vän på besök

I fredags fick vi besök av vår kära vän L. Hon kom från Washington och hade just varit på jobbresa i Zambia och Mocambique. Däremellan pressade hon in en konferens i Harare innan hon skulle vidare till Lesotho. Vi hade en sådan tur att hon hade tid att stanna över helgen.

Det var helt fan-tas-tiskt att ha henne på besök. Vi åt goda middagar, drack rödvin, visade runt i Harare, åkte karusell på ett tivoli i stan och åt lunch på ett mysigt café där det också finns en väldigt fin keramikbutik. Bäst av allt var att få tid att prata, prata, prata! Som jag saknade henne när hon åkte till flygplatsen tidigt i söndags morse. Och som jag saknar att inte kunna träffa mina vänner oftare - oh, boy!

Hon tog mängder av fina bilder som jag har fått lov att publicera här. Men just nu verkar inte blogspot vilja samarbeta så ni får hålla till godo med en bild så länge.

Jag valde mitt liv

Just nu håller jag på att läsa en bok som kvalar in på min topp3-lista över bästa böckerna jag läst under min livstid. Den heter “Jag valde mitt liv” och är skriven av Sigrid Kahle. Det är hennes memoarer. Jag älskar titeln. Jag älskar vartenda formulering. Jag vill träffa Sigrid. Ta med den här boken om du bara ska ta med dig en när du åker tillbaka till Afrika, sa min mamma.

På baksidan av boken står det såhär:

Sigrid Kahles memoarer är ett reportage om vår tids stora frågor samtidigt som det är en osminkad berättelse om hur en ung kvinna växer upp och bryter sig loss. Född 1928 som dotter till orientalisten HS Nyberg växte hon upp som ett av fem syskon i professorshemmet i Uppsala. Hennes skoltid skuggades av kriget, ett krig som för svenskarna ändå var så långt borta.

Men Sigrid kom att länka sitt öde till tyskarna genom sitt giftermål med John Kahle, flykting undan nazisterna, som återvände för att bli diplomat för det nya demokratiska Västtyskland. Som rapportör från detta Västtyskland, som brottas med sin skuld och sin nutidshistoria, blir Sigrid Kahle så småningom ett namn för svenska läsare.

Men innan dess upplever hon och hennes man Orienten med alla sinnen: Pakistan, Indien, Afghanistan, Iran, Irak. De möter Pakistan kort efter landets tillkomst och tar oss med till undanskymda trakter där civilisationens vagga stod. De far med efen bil till Afghanistan och ser de Buddhastatyer talibanerna sedan sprängde. Sigrid Kahle kan berätta hur det var när Kashmir var en idyll; när Indien ännu präglades av Gandhi och Nehru; när Irak skakades av en revolution. Hon kom Bagdads befolkning nära, reste till kurdernas byar och till shiiternas heliga städer. Men hon levde också i ett USA som våndades under det grymma kriget i Vietnam.

Sigrid Kahle har känt och rört sig bland de rika och privilegierade, men också bland de fattiga och desperata. Hennes memoarer rannsakar inte bara en själs utveckling och mognad, de skildrar hela det moderna 1900-talet.

Jag har kommit tvåhundra sidor in i boken och är glad att jag har ungefär sexhundra kvar. Jag känner igen mig i henne. Som hon var när hon var i min ålder. Resandet, äventyrslusten, betänkligheterna, det underfundiga, funderingarna, valen, livsgnistan, det sköra svåra, modet och rädslan.

Jag valde mitt liv. Jag har funderat en hel del på bokens titel och på vad det betyder. Återkommer kanske om mina tankar kring det i ett annat inlägg. Känner du att du valt ditt liv? Hur resonerar du kring den frågan? Lämna gärna en kommentar eller maila mig på susannasblogg@gmail.com.

Och Sigrid Kahle, om det skulle vara så att du råkat läsa detta, vill jag fråga om jag får bjuda dig på kaffe och småkakor nästa gång jag är i Sverige. Eller förresten, säg när du har tid, så kommer jag då. Jag lovar.

Lilla Julie

Åh, vad jag saknar denna lilla böna. Min systerdotter Julie är världens bästa lilla flicka!

Om att få

Jag gillar att få presenter. Och jag gillar också att ge. När N kom tillbaka från Sverige i förra veckan fick jag min favoritparfym, nämligen Stella McCartneys “In two peony”. Jag köpte en till mig för några år sedan och en till mamma. När min tog slut ville jag köpa en ny, men tyckte inte att jag hade råd. Och mamma ville inte gå med på att ha delad vårdnad om sin. Typiskt, eller hur.

Nu råkade jag nämna för N innan han åkt iväg att om han tänkt köpa en parfym till mig, vilket jag menade att han inte alls behövde, men om han funderade på det kunde han få köpa Stellas. Och det gjorde han. Jag blev så glad!

Sedan hade mamma skickat med en tidning, god choklad (ska smaka ikväll), färg och en pensel. Ska måla några ramar. Och lite tapetklister som jag ska använda till en spännande grej (visar sedan om resultatet blir bra!). Hur som helst, perfekta presenter.

Som om det inte vore nog fick jag ett fantastiskt halsband av min fina vän L som var på besök här i helgen. Hon köpte det i Moçambique och det är gjort av stora, mörkbruna, träkulor. Snyggt. Och till det en mascara från Chanel i färgen brons. Tänk vilka fina människor jag har omkring mig. Hoppas att jag är lika bra på att ge. Det behöver ju inte heller alltid vara något stort.

 

Som en liten present till L valde jag ut ett gäng fina pärlor som jag har i min stora pärlask, en liten bodylotion och en ansiktskräm…

Och så lade jag ner allt i en fin påse. När L kom in i gästrummet låg den lilla presenten och väntade på henne på sängen. Tata!

När jacarandan blommar…

Jacarandaträden blommar nu vackert i lila (bilden gör inte alls det vackra rättvisa). När jag beundrade blommorna sa vår trädgårdsmästare att ”when the jacaranda is blooming you know that the exams is around the corner” (i Zimbabwe skriver eleverna stora prov i oktober). Det lät så vemodigt och så vackert på samma gång. 

Solen börjar gå ner vid femtiden på eftermiddagen och det är den bästa tiden på dagen. Lugnet lägger sig, ett gäng pojkar spelar fotboll på skolängen här i närheten, solen skiftar till rött och jacarandan blommar. En timme senare är det becksvart.

Det är vid sådana tillfällen jag känner en så stark kärlek till Afrika.

Don´t go bananas!

Det är inte alla som har bananträd i trädgården, men det har vi. Och nu är de mogna, iallafall nästan alla. Jane kom in med en stock bananer igår som vi nu förvarar i ett mörkt skåp så att de ska mogna.

Bananer är gott.

En lånad lista

Lånade en lista från Marianne:

1. Hur många resväskor äger du?
En snygg röd och en mindre som är leopardfärgad på ett coolt och inte tantigt sätt.

2. Föredrar du att ta ett foto framför att vara med i ett foto?
Om jag blir snygg föredrar jag framför. Men jag gillar också bakom.

3. Har du någonsin blivit kallad lat?
Nope.

4. När stötte någon på dig sist?
Oj, det minns jag inte. Låt mig se… Näpp, det är blankt just nu.

5. Vad åt du till middag i går kväll?
Crepes med köttfärsfyllning och sedan fruktsallad till efterrätt.

6. Använder du luvtröjor?
Nej, det tror jag inte.

7. Vem ringde till dig sist?
En taxichaufför som kallas “Professor” (och han är inte professor, däremot har han varit privat chaufför åt en…). Och efter det ringde Sveriges Radio.

8. Vilken är ditt favoritåk på tivoli?
Åh, jag åkte en karusell i helgen som hette “the Shell” – man satte sig i en snäckliknande anordning som snurrade runt, runt. Härligt i början, men åksjukt efter ett tag!

9. Hur stort är dit närmaste shoppingcenter?
Shoppingcenter? Jo, det finns några, men de är inte mycket att hänga i granen.

10. Hur många syskon har du?
Två. En syster som är tre år äldre och en bror som är åtta år yngre.

11. Hur många stolar har du vid köksbordet?
Tio!

12. Har du stationär dator eller laptop?
Laptop.

13. Vill du tatuera dig eller göra en piercing?
No, thanks!

14.Vad tar du med dig när du går på bio?
Jag köper nog lite godis på biografen. När jag såg en av narniafilmerna köpte jag med mig turkisk konfekt från Hötorgshallen.

15.Tycker du om att flyga?
Både ja och nej. Har inget emot det, särskilt inte när man får egen tv-skärm med massor av bra filmer (men man måste vara specifik  med vad man önskar sig – när jag tog nattflyget mellan Amsterdam och Nairobi i början av september fick jag en egen tv-skärm precis som jag önskade mig, MEN den funkade inte!). Men efter den stora Air France-olyckan i somras kände jag mig orolig.

16. Bryr du dig om hur många kalorier det är i den mat du köper?
Ibland.

17. Hur mycket fyller du nästa gång?
30!!

18. Tycker du om att krama människor?
Jag är en kramande människa. Men jag tycker inte om att krama alla. Och jag kramar inte folk som signalerar att de inte gillar att kramas.

19. Har du några allergier?
Nej

20. Tycker du om din bostad?
Ja!

Om att ta sig an

I torsdags tog sig en av N:s kollegor an mig. Hon är väldigt trevlig och hennes man har hjälpt oss med en hel del. Till exempel var han med när vi skulle hämta ut våra kartonger på flygplatsen när vi kom hit i juni och han har skjutsat runt oss innan vi hade bil.

Jag följde med när hon hämtade sin son som går i ettan på en skola som ligger precis nära där vi bor. Det var verkligen roligt att se hans klassrum, prata med hans lärarinna och träffa några av hans små klasskompisar. Utanför skolan stod en glassgubbe och vi köpte isglass. Bestämde mig för en illgrön, limesmakande glass.

Sedan åkte vi till den stora, lagerliknande butiken Makro för att köpa lite kuddar och täcke till ett av våra gästrum eftersom vi skulle få besök i helgen. Köpte också tio kilo majsmjöl för att Jane ska kunna göra zadza (osäker på stavningen) vilket är motsvarigheten till kenyanernas ugali eller majsgröt på ren svenska. Våra vakter (vi har en dagvakt och en nattvakt) ska få ett mål mat när de jobbar. De tar själva med sig relish som är en slags tomatsås.

Därefter hämtade vi upp hennes dotter på en skola i stan. Hon går i gymnasiet på en flickskola. Skoluniform har alla elever. Det är ett arv från Storbritannien som lever kvar. Vi åkte sedan hem till dem och åt en riktigt god middag med majsgröt, grillad kyckling, sukuma wiki (det kallas det i Kenya iallafall - en slags spenat) och relish. Sedan åt vi bananer från deras trädgård.

Travelstart om att åka matatu

Om ni vill läsa ett Travelstartinlägg (på svenska) om att åka matatu i Nairobi ska ni klicka här!

Travelstart om Nairobi National Museum

Här finns ett Travelstartinlägg på engelska om Nairobi National Museum.

Sitter i hotellobby & bloggar

Idag sitter jag på Meikles Hotel i centrala Harare och skriver (gratis uppkoppling!). Det här sägs vara ett av de bästa hotellen i Harare. I lobbyn, där jag sitter och sörplar på mitt té, är det heltäckningsmattor med stora tassavtryck på, leopardmönstrade fåtöljer, spegelväggar, en flygel och hissmusik spelas i högtalarna. Runt omkring mig sitter affärsmän och några affärskvinnor och snicksnackar.

När jag beställde mitt té fick jag frågan om jag ville ha "black tea or white tea". För en stund trodde jag att de med vitt té menade det här extra lyxiga téet som lanserades i Sverige för något år sedan. Men jag förstod ganska snabbt att de med vitt menade med mjölk i.

Om drotten & drottningen

Jag skrev ju om Kung Agnes-skylten häromsistens.

Och då skrev Joanna som har en fan-tas-tiskt fin blogg detta intressanta:

förr hette kung inte kung utan drott. vilket ju gör det hela mkt mer logiskt att vara drottning. så här i efterhand tycker jag dock att drott låter mer som något i fragglarna. fast när man tänker efter så är det kanske precis så knugen i dag känns också.

Spännande, eller hur? Och ja, knugen, han har det nog inte så lätt alltid!

Susanna + backpacking.se = sant!

Idag har min första artikel publicerats på en resesajt som heter backpacking.se. Här kommer jag, under hösten, skriva lite längre artiklar och reseguider om bland annat Kenya, Zimbabwe och Namibia.

Den första artikeln handlar om när jag tog körkort i Kenya i våras - från första teorilektionen till uppkörningen!

Jag kommer också fortsätta skriva på den internetbaserade resebyrån Travelstarts blogg som finns på svenska här och på engelska här.

Men framförallt kommer jag att fortsätta blogga här på min alldeles egna blogg precis som vanligt.

Kul, va!

Oui, oui, oui?

Igår när jag vaknade (eller vänta, jag hade visst också vaknat en gång på natten av att larmet från det elektriska stängslet gick och sedan en gång tidigt på morgonkvisten av att huslarmet oförklarligt gick igång – ingen fara dock) kände jag att den här dagen kommer inte att bli som en dag på cirkus direkt.

Det kändes inte “Oui, oui, oui” liksom.

 

Kände mig trött, men lät jag det dra ner mig? Näpp! Drog jag på mig något svart? Nähä! Så vad gjorde jag då?

Jag satte på mig min cirkuskjol som alltid gör mig glad! Köpt för en billig slant på Toy Market i Nairobi.

 

Jag beundrade mina pärlor. Några köpta på Lamu vid Kenyas kust där vi firade jul förra året och några köpta på Söder i Stockholm.

 

Det blev två armband.

Det är svårt att jonglera med garnnystan. De repar bara upp sig.

Det blev en kladdkaka som var supergod. Och så skrev jag ett långt brev på guldpapper till en alldeles speciell person!

Det blev en himla bra dag ändå!